Facket jublar, rapporterande medier jublar, alla jublar. Tänk ändå att Scania bjussar sina anställda på 62 500 kronor i bonus. Per person. Det är ju mer än extra månadslön. Tack för väl utfört arbete, rekordår ger rekordbonus. Totalt blir det mer runt 1,2 miljarder kronor.
Facket poserar traditionsenligt framför fem ballonger, blänkande som lastbilarnas krom. 6. 2. 5. 0. 0. Stora leenden. Sergerkänsla.
”Företaget ser tydligt att vi är med och skapar lönsamheten. Då får vi dela på frukten”, säger säger Michael Lyngsie, som nyss avgått som klubbordförande, till Dagens Arbete.
Scania snålar, bara lite mindre än andra.
Helt sant är att Scania avsätter mer till anställda när det går bra än vad många andra företag gör.
Helt sant är också att Scania snålar, bara lite mindre än andra.
Det handlar om något väldigt grundläggande. Vad är Scania? Ingenting utan sina produkter. Men också ingenting utan sina 19 000 anställda som utvecklar, bygger, planerar logistik, programmerar robotar, säljer. Utan dem hade företaget aldrig kunnat kommunicera ett så framgångsrikt 2024. Så delas frukten rättvist?
2024 fick personalen drygt 56 000 kronor i bonus, totalt drygt en miljard.
Samma år fick ägarna 1,50 kronor per aktie, totalt drygt sju miljarder.
Samma år fick vd Christian Levin aktier för drygt 30 miljoner, alltså 500 gånger mer än vanliga anställda.
Att ens undra varför aktieägare får sju klyftor och anställda bara en, räcker för att Svenskt Näringsliv ska anse att man lägger något slags kommunistiskt filter över vad de menar är en sund marknadsekonomisk ordning.
Men ja, varför?
Och hur kommer det sig att de stora branschorganisationerna alltid glömmer sina anställdas betydelse och prestation när det blir dags för nästa avtalsrörelse?
Det är affärspressens skadade språk.
Och hur tror de själva att de ska komma undan med att först strössla miljardbelopp över den som äger aktier för att sedan, eller faktiskt samtidigt, påstå att 4,2 procent i löneökning för den som skapar det som affären utgår från skulle vara en enkelbiljett till ekonomisk ruin?
Det är sunt att införa nya mätvärden för att diskutera företagande, bonus och löneutveckling. Det räcker inte bara med vinst och aktieutdelning. Det är affärspressens skadade språk. Där existerar inte anställda annat än som en ständig möjlighet till rationalisering och produktivitetshöjning, det vill säga en förväntan att färre ska kunna göra mer. Men vi andra, vi som inser att ett företag inte är bara en vd eller styrelse, bör försöka korrigera.
Ett sätt är att möte varje bokslut och kommuniké med ett envist: Per anställd? Utdelning på sju miljarder kronor, sa Scania i fjol. Per anställd? Det blir nästan 400 000 kronor. Vinst på 22,4 miljarder kronor, säger Scania nu. Per anställd? 1,2 miljoner kronor.
Det blir väldigt tydligt.
Inte bara i Scania utan i alla stora företag, alla sektorer.
Måste vi ha det så?
Nej.
Bara genom att ställa frågan öppnas nya horisonter.
Som till exempel att det inte borde vara självklart att fackförbunden ska skynda till med mössan i hand och lydigt acceptera sänkta reallöner för att hjälpa företagen genom inflationen.
