I dagarna har jag läst en bok, ”Ett år med mamma” (Ordfront). Sällan har enkla dagboksanteckningar från en okänd kvinna i medelåldern berört mig mer. Inte för att hon blottar familjehemligheter eller annat snaskigt, nej, för att det år hon skriver om är unikt. Hon har tagit tjänstledigt från sitt arbete inom vården för att helt enkelt umgås med och försöka lära sig livskunskap av sin mamma. Baka, laga husmanskost, stycka kött, rensa fisk, odla, väva, safta, sylta, sticka…

”Mamma har bakat tolv saffranslängder idag och jag har gjort husdeg som ska stå över natten, imorgon ska vi baka pepparkakshus.”

Ja, ni hör. Dagboksanteckningarna beskriver helt enkelt en vardag. Promenader med hunden. Plocka bär. Fika med grannar. Bada. Laga mat. Diska. Mest är det görandet som står i fokus, ändå är det så spännande att som läsare få finnas i den vuxna dotterns universum med sin mamma på svensk landsbygd, att jag inte kan sluta läsa. Halv två på natten inser jag det. Jag kan inte, vill inte. För denna berättelse säger något stort om vår samtid. Den handlar om hur annorlunda det är för den som inte är pensionär, att ha tid. Vem har utrymme att stoppa strumpor, ta hand om naturens skafferi, uppleva vädrets skiftningar och sitta ner för att prata om till exempel äldre släktingars liv och verklighet – annat än som enstaka undantag?

Men det är inte bara görandet som händer under ett år av nedtecknad vardag. Framåt vintern slås författaren, Ann-Charlotte Andersson, av insikten att det tog tre månader av vila och sömn för att återhämta sig från sitt liv i Stockholm. Och först en tid efter detta orkade hon psykiskt möta och bearbeta ett trauma. 

Året är alltså inte befriat från sömnlösa nätter och mörker. Men det blir så tydligt att den som inte måste prestera på topp under bestämda tider nästa dag, ändå på något sätt kan vila i både tanke och känsla. En avundsvärd trygghet.

Och utan att hetsa fram en lista av all den samlade kunskap hon vill lära sig av sin mamma, är det lärande som händer. Det mamman i sin tur lärt sig av sin mamma förs vidare till dottern. 

”Jag vill lära mig, det är en fin känsla. Att vilja lära sig något, att vara nyfiken, är en av livets stora grejer, det tror jag verkligen.”

Minns någon ens att vi i början av 2000-talet hade en period då det var möjligt att ansöka om friår? Inte som idag, att du kan beviljas en slant för att omskola dig till något samhällsnyttigt, utan ett fullkomligt fritt år. 

Jag känner visserligen ingen som faktiskt använde sig av möjligheten då – men jag känner åtminstone en person som genom ett frårsvikariat fick ”foten in” på arbetsmarknaden. 

Dela på jobben. Är inte det en strålande paroll?

Antagligen finns det många bonuseffekter vi inte ens kan överblicka. Tänk tanken att en ung människa på glid faktiskt skulle kunna fångas upp av sina föräldrar om de hade mer tid. Det är bara att gå till sig själv. Tålamodet tryter och irritationen växer när kraven hopar sig och allt bara måste klaffa på utsatt tid.

Ett friår är trots allt bara en parentes i en människas liv. Jag säger: Återinför det genast! Men stanna inte där. Sänk arbetstiden, sänk pensionsåldern. Den så kallade produktivitetseffektivisering vi levt med under lång tid bevisar att det är möjligt. Vi behöver tid att vara människor. Tid för varandra. Vad skulle hända om vi alla saktade ner?

Ann-Charlotte slutar under Ett år med mamma helt att konsumera annat än mat och snus. Trots att hon älskar loppisar låter hon bli att köpa. Hon upplever att hon inte behöver fler saker. Skulle det kunna hända fler? Är det till och med möjligt att vi skulle kunna skapa en tillvaro som planeten tål? Jag vet inte. Däremot vet jag att jag är extremt sugen på inte än en gång svara: ”Inte idag, jag hinner inte” när min son vill laga hemgjord sushi tillsammans med mig.