På Fotografiskas väggar samsas svenska popstjärnor och hbtq-aktivister med dödshotade journalister och politiker. I dag öppnar fotoutställningen We have a dream där 14 år av Albert Wikings porträttfotograferande i form av mer än 90 svartvita bilder har samlats tillsammans med berättelser om mod och förföljelse.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Vi har försökt hitta människor som har någonting att säga, vi har alla typer av röster här, säger Albert Wiking när han med hjälp av sin telefon lyser på raden av svartvita porträtt som ännu inte fått sin belysning i utställningssalen.
Allvarliga ansikten i gråskala blandas med i halvfigur poserande aktivister. Några kämpar mot förtryckande strukturer, andra har blivit tvungna att fly sina hemländer. Två av dem, Samuel Opio från Uganda och den syriska/bahrainska människorättsaktivisten Maryam Al-Khawaya, är på plats när utställningen öppnar.
– Man kan se det här som ett pussel, alla bidrar med sin lilla pusselbit. Det enda jag och Oscar har gjort är att sammanställa pusselbitarna. Utan de här personerna hade det inte varit nånting, de har ju tackat ja för att de vill vara med och bidra till nånting, säger Albert Wiking.
Lever under hot
En stor del av arbetet har bestått av att få tag på personerna och få dem med på projektet. Många av de porträtterade lever under dödshot med stora säkerhetsapparater kring sig. 2002 inleddes arbetet, en av de första som fotograferades var Anna Lindh inte långt innan hon mördades. Albert Wiking och Oscar Edlund hade redan då en tydlig bild av vad de ville göra. Projektet har pågått parallellt med annat arbete, ibland har det gått ett år innan nästa bild tagits. Men projektet har hela tiden handlat om samma sak, menar Albert Wiking.
– Det fanns lika mycket att säga för tio år sedan som det finns idag, det har inte förändrats så mycket. Det har alltid funnits konflikter, vi lever i en ganska ond värld.
I utställningssalen går vi förbi Noam Chomsky, Dalai Lama, Patti Smith och Ai Weiwei. Trots att många av personerna är världsberömda handlar utställningen mer om att inspireras än att dyrka sin idol, menar Albert Wiking.
– Vi har alla en pusselbit att bidra med.
Parallellt med utställningen pågår ett projekt där sjundeklassare från Fryshusets skola i Stockholm spelat in egna filmer och tagit egna bilder. Med hjälp av ett pedagogiskt material har eleverna inspirerats att drömma om "allt från att bli basketproffs till att förändra strukturer i samhället".
Zara Larsson
"Jag har alltid haft en stark personlighet. Redan från början klassades jag lite som en bråkstake, för jag nöjer mig inte med bara ett nej eller att någon säger ’så är det bara’. Det har jag aldrig gjort."
Zara Larsson är artist och började sin karriär redan som 10-åring då hon vann en talangtävling. Sin första singel släppte hon som 14-åring och tre år senare blev hon den yngsta sommarprataren någonsin.
Marina Abramović
"Jag växte upp i det kommunistiska Jugoslavien och hade min första utställning när jag var fjorton. Då hade jag målat alla mina drömmar. Så länge jag målade hade jag min familjs fulla stöd. Problemen kom när jag började framträda naken, skar in kommunistsymboler på min mage och låg stilla i eld. Då blev det skandal."
Marina Abramovic, performancekonstnär från Serbien, utforskar människans fysiska och mentala gränser. Hon motsätter sig att sälja konst och menar att vem som helst kan återuppföra hennes verk.
Samuel Opio
"Min pappa dog tidigt och det var säkert bra, för annars hade vad som helst kunnat hända. Mamma visste inte vad homosexualitet var, när jag långt senare berättade. När hon förstod ville hon inte veta av mig. När min bror, som är jurist och domare, insåg att jag inte tänkte ändra mig sade han upp kontakten och vägrade att hjälpa mig ekonomiskt. Han har ändå studerat i Cambridge och sett homosexuella, så jag trodde att han skulle acceptera mig. Det blev tvärtom."
Samuel Opio är hbtq-aktivist från Uganda, ett land där homosexualitet är olagligt och där det är brottsligt att inte rapportera en hbtq-person. Han har flera gånger blivit grovt misshandlad och kan inte längre ha en fast adress.
Ida Engblom
"Det var tufft på rasterna. Jag flydde upp i skogen och gömde mig i blåbärsriset. Efter rasten var det bara att ställa sig upp och gå in igen. Jag ville inte att det skulle bli en stor grej, så jag satte upp en fasad och körde på, bestämde mig för att det inte skulle påverka min skolgång. Jag låtsades att allt var bra och fokuserade på skoluppgifterna, men det bröt ner mig psykiskt, sakta."
Ida Engblom är antimobbningsaktivist. Hon går sista året på högstadiet och valdes 2015 in i Plan Internationals svenska ungdomsråd. Hon utsattes länge själv för mobbning.
Malala Yousafzai
"Efter attacken mot mig följde en fruktansvärd tid. Medan jag återhämtade mig började jag förstå att jag hade blivit angripen just för att jag höjde min röst och insåg vilken kraft det låg i att säga sin mening och stå upp för de mänskliga rättigheterna. Jag hade redan gått igenom sådan fruktansvärd skräck och var inte rädd för deras vapen, men de var rädda för min röst."
Malala Yousafzai från Pakistan lever i exil i Storbritannien. När hon var var 15 utsattes hon för mordförsök av talibantrogna efter att ha förespråkat rätt till utbildning för flickor.
