– Elin Wägner har varit ett namn som nämnts när jag var barn och de vuxna pratade. Så fort vi åkte förbi Fogelstad nämndes något minne. Det är en plats som funnits i mitt liv och som triggade min fantasi. När jag så småningom läste Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders klassiska biografi om Elin Wägners blev jag än mer indragen. Man har ingen fantasi om man inte fascineras av den kärlekshistoria hon hade under några år på 1920-talet med en tysk nationalist som var inblandad i ett spektakulärt politiskt mord samtidigt som hon var feminist och pacifist. Det var där det började för mig.

Per Wirtén började läsa på, och han slutade inte. Grävde sig ner i arkiven, blev allt mer förvånad, inte minst över att delar av vår historia är så knappt berättad.

Förbluffande handlingskraft

Han konstaterar att Fogelstadsgruppens optimistiska handlingskraft var förbluffande. På bara två år hade de på 1920-talet bildat en politisk riksorganisation, en utbildningsverksamhet för kvinnor och en tidning, Tidevarvet. Ändå var samhället oerhört mer patriarkalt än idag. Frågan hur dessa kvinnor lyckades genomföra allt detta har han grubblat över.

– De skapade en tankesmedja, kanske Sveriges första. De kunde, för att de var både starkt övertygade och politiskt erfarna. Genom rösträttsstriden och kampen för kvinnors rättigheter i arbetslivet hade de lärt sig det politiska spelet. De var inte maktlösa, de kom från borgerliga miljöer med pengar, betydelsen av det ska inte underskattas. Och vad de gjorde är ju helt fantastiskt, att de lyckades skapa en skola dit kvinnor kunde komma och som fungerade ända in på 50-talet, ett enormt projekt! Fogelstadsgruppen utarbetade idéer, folkbildade och satt i riksdagen. 

Men det höll inte, så småningom rann projektet ändå ut i sanden. Per Wirtén känner inte att han hittat svaret på frågan om varför.

– Men en förklaring kan vara att de var en mycket liten grupp som höll allt i ett järngreppp, då tappar man kraft.

Revolutionär systemkritiker

Men av Fogelstadskvinnorna är det Elin Wägner som bär huvudrollen i den kommande boken. Han lyfter fram hennes skärpa och gärning och hennes återkommande konflikt att både vilja höra till organiserade sammanhang och vara fri på egna villkor. Elin Wägner var en oklar men revolutionär systemkritiker, sammanfattar han. 

Men Per Wirtén är samtidigt inget underdånigt fan. Han menar bland annat att hennes feministiska analys av manssamhällets hänsynslöshet var ofullbordad och att det kunde finnas ett glapp mellan det hon såg och det hon skrev, som i efterhand kan framstå som gammalmodigt, till och med moralistiskt reaktionärt. Och ordet rättvisa lyser dessutom med sin frånvaro. Ändå ville han skriva boken. Varför?

– Därför att Elin Wägner brottades med frågor som vi fortfarande brottas med idag. Jag skriver om 1920-talet då hon reste mycket, upptäckte Europafrågan och var en del av en kvinnlig fredsrörelse. Det är tankar som känns väldigt moderna. Elin Wägner är en ovanligt intressant intellektuell. Framför allt för att hon var internationalist och jag menar att tanken om internationalism just nu är så viktig att hålla fast vid. I spåren av corona kommer den växande konservatismen att få en skjuts framåt, risken är stor att de isolationistiska värderingarna erövrar det politiska mittfältet.

Internationalismen behövs

Samtidigt lär oss corona att samhället behöver vara mindre beroende av transporter, för att klara av allt ifrån matförsörjning till produktion av sjukvårdsmaterial – och även klimatet kräver färre transporter. Men Per Wirtén ser inte att det står i vägen för att utveckla internationalismen.

– Det är klimatsmart att vara internationalist. Klimatkrisen kan vi ju bara klara gemensamt. Det krävs internationell handlingskraft för gemensamma beslut och då behöver vi internationella institutioner, som EU och FN. 

Många bär ett hopp om att coronakrisen kan leda till en bättre, mer solidarisk värld, men Per Wirtén har svårt att dela optimismen.

– Ett upplyst värld efter corona, visst önskar jag det! Kriser förändrar saker i djupet, det vet vi. Elfte september, murens fall, Andra världskriget… Men det gemensamma för de nya idéerna som kommit är att de har varit förberedda före kriserna. Var finns de förberedda vänsteridéerna som kunde förverkligas nu? Tyvärr, jag ser inte det. Klimatfrågan lyfts och tankar på basinkomst lyfts fram, men jag ser inte de sociala politiska krafterna som kan förverkliga dem. De idéerna samlar ytterlighetsgrupper som får kanske 4–5 procent i allmänna val. Jag är faktiskt djupt pessimistisk, för första gången i mitt liv. Och då är det ändå mitt uppdrag som författare och intellektuell, att se möjligheter, framkomliga vägar för de idéer, som till exempel Pickety för fram: Förmögenhetsskatt, skatt på finansiella transaktioner på överinternationell nivå…

Ett EU i kris

Men tron på EU som ett nödvändigt samarbete för internationalism håller han fast vid, trots att han konstaterar att EU är en krisande organisation, vilket inte minst manifesteras just nu, när Tyskland inte vill betala för coronakrisen på europanivå, och får stöd av rika länder som Sverige, Danmark och Nederländerna. Lösningen, menar Per Wirtén, är demokratisering. Att flytta makt från rådet till parlamentet.

– Så länge vi har ordningen att regeringscheferna bestämmer, så kommer inget att hända. De rika länderna slår vakt om sina privilegier. EU är i djup kris, risken är mycket stor att EU förlorar ännu mer legitimitet i de fattigare länderna, men EU kommer inte att bryta ihop. Brexit fick det inte att hända och det kommer inte att hända nu.

Vad kan komma ur EU:s kris?

– Kanske kommer Ungern att uteslutas, det hoppas jag! Men vi ser redan att EU:s budget kommer att växa, till två procent av ländernas BNP, i stället för en procent, det är en oväntad konsekvens av corona. Katastrofen leder till att den gemensamma makten stärks, vilket är bra! Problemet är att demokratin saknas. Men en större EU-budget kan användas till viktig regionalpolitik och bekämpa massarbetslöshet. Det är vänsterpolitik, och att Vänsterpartiet i Sverige är emot att EU får en större budget är en ren skandal, de står för åtstramningsdokrinen, vilket är högerpolitik.

Från vänsterhåll lyder kritiken mot EU att kapitalets fria rörlighet är portalparagraf 1A i fördraget – går det att komma runt den kritiken?

– Ja, för i portalparagrafen står det också om sociala rättigheter och full sysselsättning. EU är inte hugget i sten.

När tankarna en gång fördes fram, 1929, om att bilda en tullunion för frihandel och öppna gränser med ”federala band” mellan länderna, var Elin Wägner på plats i Genève och bevakade det stora FN-mötet för tidningen Tidevarvet.

Hon beskrev Aristide Briands och den franska regeringens förslag till ett förenat Europa som ”en första trevare”. I sin bok sammanfattar Per Wirtén hennes tankar: ”Det kan inte hjälpas, om ni tycker jag är lite tokig, men jag måste säga ifrån att jag anser tiden vara inne för de europeiska staterna att sluta sig tillsammans ekonomiskt, politiskt, socialt och framförallt ekonomiskt.”

Vi vet ju att EU så småningom bildades, ungefär som hon ville. Och på den punkten ger han Elin Wägner rätt, bildandet av EG och sedan EU har varit bra för Europa.

– Men inte som det utvecklats och ser ut. EU saknar en fullbordad demokratisk struktur. Europaparlamentet måste bli politikens kärna, då kan vi prata om en europaidé. De fördelningspolitiska och sociala ambitioner jag och många andra, kanske en majoritet av alla européer, vill ska prägla unionen kommer aldrig hända utan en demokratisering. Det är inte överstatlig lagstiftning som är problemet, utan bristen på överstatlig demokrati. EU är en politisk institution, och sådana är viktiga. De går att förändra.

Allvar inför orättvisor

Just för att hon var internationalist var Elin Wägner en omstridd ikon för den oppositionella kvinnorörelsen av sin tid. Att hon höll fast vid sina pacifistiska idéer när Andra världskriget kom förklarar Per Wirtén med att hon tillhörde en generation feminister som formats av det första världskriget.

– Första världskriget var ett helt meningslöst krig, ingen sida var god. Det gjorde det lättare att vara radikalpacifist, som hon var. Pacifismen hon förespråkade var inte bara personlig, att vägra vapen, den handlade om att bygga överstatliga institutioner för fred och försoning, att verka för total avrustning. Så kom Andra världskriget, som var ett försök att stoppa barbariet men hon höll fast vid sina pacifistiska principer när andra tänkte om. Jag är inte överens med hennes ställningstaganden på 30-talet. Hon utvecklas i en antimodern riktning, släppte det internationella, förespråkade den lilla gemenskapen, byn i skogen. I den tanken ligger isolering, som jag har svårt för. Hon ändrade sin syn på feminism, skrev moder i stället för kvinna, blev biologist..Här blir jag kritisk på allvar. Men man måste se båda sidorna av Elin Wägner. Hon är inte en ikon, hon är ett minfält. Det är omöjligt att hålla med om allt, men det är uppiggande att läsa hennes grubblerier där hon som en sann intellektuell brottades med sin värld.

Till exempel menar Per Wirtén att det är en skandal att Elin Wägners ”Väckarklocka” är en närmast oläst idépolitisk klassiker.

– Det är en fantastisk bok, även om den till stor del är helt misslyckad och ibland omdömeslös, men är ändå en av få böcker som går till generalangrepp på samhället i dess helhet. 

Han menar att alla borde läsa den; för beslutsamheten och hennes allvar inför världens orättvisor.

– Hon formade en sammanhängande idé om sin plats i världen. Försöker man hitta en livsåskådning går man ibland fel, men allvaret och uppfordran är beundransvärt. Jag tror fortfarande på de samband mellan manlighet, militarism och nationalism som hon formulerade.

Elin Wägner uppfattade könskampen som lika pådrivande för samhällsutvecklingen som marxisterna betraktade klasskampen. Har hon rätt?

– Ja. Det tror jag. I historien och nu ser vi att det finns en könsmaktsordning, precis som en rasistisk ordning, som ger upphov till konflikter. Det finns ekonomisk och social ojämlikhet… Det vi brottas med är att ordningarna sammanfaller och trasslar till det, vilket kan göra det svårt att orientera sig. Det finns ingen överordnad strid som bestämmer allt annat.

Bryter nedhållande normer

Suggestion var ett återkommande och viktigt ord i Wägners försök att förklara hur normer och allmänt vedertagna synsätt kunde fungera nedhållande, även i de nedhållnas egna medvetanden. I dag brukar samma fenomen beskrivas som diskursernas makt och Per Wirtén manar till att hålla den tanken levande.

– Nationalismen är ett exempel på suggestion eller diskursernas makt idag. Den har blivit den gyllene buren alla flyr till när de blir rädda, inte minst i coronatid. Nationalismen är delvis irrationell, men den är en verklig suggessionskraft. Vi lever i en väld av suggestioner, som påverkar vad vi tycker är rätt och fel, vad som skapar status.

Fogelstadsgruppen argumenterade inte bara för internationalism och pacifism, utan också för mänsklig frigörelse. De strävade efter att bryta nedhållande normer i samhället, inte minst på det sexuella området.

På Fogelstad var flera av kvinnorna lesbiska eller kanske bisexuella. Det var naturligtvis inget man pratade öppet om. Homosexualiteten var inte bara normbrytande, den var fortfarande förbjuden och kunde leda till åtal, men Fogelstadskvinnornas uttryck var över lag vad vi idag skulle kalla queera.

– De drev inte den kampen, det var omöjligt, men de var föregångare för den, genom hur de levde sina liv, och det räcker ju. 

Per Wirtén beskriver fotografier där Honorine Hermelin ser ut som en ung pojke med sitt exceptionellt korta hår och där Ada Nilsson poserar med vit skjorta och fluga i samma arrogant framfusiga maskulina stil som Dagens Nyheters mäktiga chefredaktör Herbert Tingsten brukade göra. 

– När man tittar på bilderna på hur de ser ut, måste de ju ha uppfattats som provocerande.

Att de banade väg för en queer frigörelse menar Per Wirtén att vi bör tacka dem för. Men det räcker inte:

– Jag vill framför allt tacka dem för att de ändade blicken på världen, att se den ur de nedhållnas perspektiv, att se en värld som är mycket större. Jag vill i och för sig tacka alla nedhållna grupper för att de ändrat blicken, för det finns en värld som vi inte alltid ser. Men man kan lära sig att se – och den upptäckten är frigörande. Den leder till synsätt som är revolutionära – och det är demokratin som frigör möjligheten att utveckla de alternativa blickarna. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.