Kulturdebatt.

2021-06-09 12:30
Puffetikett
Dagens ETC

Vilka är dessa kritiserade transideologer egentligen?

Jens Randrup skriver att han inte vill acceptera att unga pojkar ges transvård bara för att de gillar killar och är feminina.

Nu svarar Alex Alvina Chamberland, som själv har genomgått en transition i vuxen ålder, att hon önskar att hon påbörjat hormonbehandlingen 10 år tidigare.

Hon undrar också vilka dessa omtalade ”transideologer” är.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När jag läser Jens Randrups debattinlägg ”Du behöver inte vara trans för att du är bög och feminin” slår det mig hur vi håller med varandra om huvudpoängen: det är skillnad på att vara trans och homo. Men som så ofta i den här debatten, undrar jag vilka ”transideologerna”, som inte håller med egentligen är? Jag har själv inte träffat på dem under mina 15 år inom såväl queer- och transrörelsen i många olika länder. Att just så många barnböcker verkar användas som exempel på den här ”transideologin” är kanske inte överraskande. Barnböcker för sällan långa komplexa resonemang, du kan enkelt ta en rad, gärna ur sitt sammanhang, och vips så har du konstruerat en ”transideologi”.

Något jag finner anmärkningsvärt i den här debatten är hur äpplen och päron ständigt blandas ihop. Exempelvis är RFSL och transorganisationer de som i åratal faktiskt kritiserat transvården för att ha varit hiskeligt könsstereotyp i sin definition av vad det innebär att vara trans. Nu när transvården genom dessa rörelsers ihärdiga kamp äntligen förbättrats lite, och transkillar får vara bögar och transtjejer lesbiska, och en mer flexibel syn på könsrollsavvikande införts, så beskylls RFSL plötsligt för att stötta den gamla könskonservatismen. Jag håller med om att transvården fortfarande kan och måste förbättras, men Ekis Ekman och Randrup är sena på bollen – den har länge problematiserats.

Jag vill också påminna om att det faktiskt är individer själva som söker sig till transvården – individer som oftast själva redan bestämt att de är trans. Transvården ägnar sig inte åt uppsökande vård i skolor för att inkalla alla som bryter mot könsrollerna och tvinga dem till deras mottagningar. Under mina år i HBTQ-rörelsen har jag aldrig hört någon hävda att alla könsrollsbrytare är trans. Snarare är rösterna jag mött samstämmiga med min egen: det finns feminina heteromän, maskulina heterokvinnor, maskulina bögar, femmeflator, fjollbögar, butchflator, butchiga transkvinnor, feminina transkvinnor, feminina transmän, maskulina transmän, människor av alla kön som är feminina och maskulina, samt alla möjliga ickebinära. Och när ett barn bryter mot könsnormer betyder det inte att barnet nödvändigtvis är trans, däremot kan det vara så. Oavsett om det här barnet blir hetero, bi, homo, eller trans, så ska inga av dessa liv innebära större diskriminering eller stigmatisering. Så är det tyvärr inte idag.

Randrup skriver att transvården hotar transungdomars föräldrar med att det finns en självmordsrisk. Transvården hittar inte på detta för att tvinga fram hormonblockerare. Snarare har ungdomen själv sagt att hen kommer att ta livet av sig om hen inte får vård. Min åsikt: Bör en vara försiktig med att ge hormonblockerare till personer under 18? Ja. Bör en införa totalförbud. Nej. Jag känner många transpersoner som påbörjade sin transition när de var minderåriga, och de vände sig till den illegala marknaden då vården gav dem kalla handen. Så ser en stor del av verkligheten ut, att blunda för det är exempel på typisk svensk medelklassnaivitet. Många föräldrar stöttar inte sina barn vare sig de är homo eller trans. Min egen pappa gjorde det inte.

Andra viktiga bitar ur verkligen: Transvården i Sverige lider av resursbrist och väntetiden för att överhuvudtaget påbörja utredningen är uppemot två år. Sedan 1998 har i reella tal totalt 6 334 personer i Sverige fått en könsdysforidiagnos, enligt Socialstyrelsen, 0,06 procent av befolkningen. Ångrare utgör fortfarande bara ett fåtal procent av alla transpersoner, och det sägs att de censureras, men snarare verkar de synas oproportionerligt mycket i massmedier där deras berättelser passar scooplogiken.

Själv önskar jag på många sätt att jag började ta hormoner redan för 10 år sedan, istället för att könsdysforiskt tillbringa ett decennium med att motarbeta min egen kropps maskulina drag. Hade jag fötts en generation senare så hade det kanske varit enklare.

I stora delar av västvärlden ligger transkampen 30-40 år efter homokampen, det vore skönt att slippa en backlash nu när vi äntligen börjat synas och höras, men backlashen är här. Jag vill inte behöva upprepa självklarheter som att ingen ska pressas till hormoner eller kirurgi, att homo och trans inte är samma sak, att det också går att vara trans utan mediciniska ingrepp, osv. Jag vill prata om transpersoners vardagsliv och materiella villkor, inte huruvida vi ”egentligen” finns. I Sverige ses den här frågan som ny, i många länder utanför väst är det inte så. Jag vill ha större könsmångfald, och att den här mångfalden ska inkludera transpersoner, oavsett om vi bryter mot eller följer könsroller, är homo eller hetero, vill ha hormoner/kirurgi eller inte. Vi transpersoner har ofta mycket viktiga saker att säga om kön, genus, och sexualitet om vi behandlas som kunskapsbärare.