SVT:s dramaserie och storsatsning ”Vår tid är nu” har snart premiär och det är dags för huvudrollsinnehavarna att möta pressen. Suzanne Reuter är måttligt exalterad. Men när pendlingen till Göteborg kommer på tal blir hon desto mer engagerad. Det är nämligen där som det mesta kommit att spelas in under 1,5 års tid.
KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
– De skjuter upp avgångarna med tio minuter i taget så att vi inte kan gå iväg någonstans. De vill ha oss som en skock får som bara står och väntar.
Suzanne Reuter är inte den som väljer sina ord. Det är generöst med svordomar och frispråkighet. Den subtila ironin, ofta inbäddad i en slags passiv aggressivitet, har kommit att bli hennes signum som Sveriges kanske mest folkkära skådespelerska.
”De var luriga, rika och ägde saker”
Många lärde känna Suzanne Reuter som en av medlemmarna i Lorry-gänget eller som mamma Lena i ”Svensson, Svensson”. För de allra flesta har hon haft en självklar roll i vardagsrummen: ”Rederiet”, ”Cleo” – listan kan göras lång.
Men ”Vår tid är nu” är ingen humorserie – även om det finns glimtar av komik också här. Serien utspelar sig i Stockholm från mitten av 1940-talet till slutet av 1960-talet. I SVT:s försök att skildra historiens kanske mest avgörande tidsperiod gör Suzanne Reuter rollen som Helga Löwander – en barsk modergestalt i borgarklassen. Hon är en matriark med stor makt över sin omgivning – det är hon som har det sista ordet när det kommer till familjens restaurang.
– Det beror ju på att hon sitter på pengarna. Sönerna får huka sig eftersom de vet att det finns någonting där som de kan komma att ta över, säger Suzanne Reuter.
Född 1952 har hon inte mycket gemensamt med sin rollfigur. Under 1960-talet bodde hon i Göteborg. Lyssnade på Mary Quant iklädd utsvängda byxor och i Twiggyfrisyr.
– Men jag vet min släkthistoria.
Suzanne Reuter kom tidigt i kontakt med många olika samhällsskikt. Familjen flyttade mycket och i efterhand kan hon räkna till 22 olika adresser.
– Mamma var från arbetarklassen – släkten i Hälsingland jobbade på bruket och var kommunister. Pappa, å andra sidan, tillhörde den övre klassen och påminner om familjen Löwander. Det var en väldans blandning.
– Reutrarna var luriga, rika och ägde saker. De härjade på Grand hôtel med Ernst Rolf, kokain, alkohol och balettflickor.
Hon har längtat efter att få delta i en produktion som utspelar sig över en epok. Efter att ha läst delar av manuset, som författats av Ulf Kvensler, tackade hon ja direkt.
”Gått åt helvete med så mycket”
Budgeten har varit frikostig med gott om tid och påkostad scenografi och mask. Serien har regisserats av Harald Hamrell, regissören bakom SVT:s hyllade dramaserie ”Fröken Frimans krig” – också den om stora samhällsomvandlingar, då i början av 1900-talet.
– Det blir så tydligt att publiken vill se sådant här. ”Fröken Frimans krig”, ”Hedda Gabler” – det är bra kvalitet och spännande berättelser om vår historia.
Det första avsnittet tar sin start på fredsdagen 1945 – men för många är Tysklands nederlag ingenting att fira.
– Ja, det var ju så på den tiden att vi var tyskvänliga, det tycker jag är jätteviktigt att visa. Det är någonting som vi försöker glömma bort men vi ska inte tro någonting annat, säger Suzanne Reuter.
– Allt annat är hyckleri.
Är du politiskt intresserad?
– Är jag det? Ja, kanske sådär vardagligt, sedan finns det delar som jag är mer politiskt insatt och aktiv i än andra. Jag tycker mycket kring skolpolitik och blev intresserad av det när jag såg hur skolan inte fungerade, men det är ingenting som jag går ut och pratar om.
Serien kantas av både tidsbundna och tidlösa konflikter. Det är aborter i det fördolda, tydliga hierarkier, hemlighetsfulla kärleksaffärer och främlingsfientlighet. Samtidigt gör socialdemokratin intåg, folkhemmet byggs och många klassresor tar sin start.
Vad kan serien tillföra i synen på samhället i dag?
– Jag tror att den kan påminna oss om att ”fan, vi har kommit någon vart”. Med kvinnofrågor, till exempel. Blev man gravid så var man helt enkelt tvungen att gifta sig – man kunde inte tänka sig någonting annat.
Men så ändrar hon sig i samma stund. Ser uppgiven ut. Bakom all sarkasm och frispråkighet tycks det dölja sig en skörhet.
– Eller jag vet egentligen inte vad jag ska svara på det. Samtidigt har det ju gått åt helvete med så mycket och det blir bara värre och värre.
Hur menar du då?
– Jag menar – vad händer? Du ser ju runt oss, det är inte roligt. Det kan ge en väldigt svår ångest. Men det vill jag inte prata om.
Efter många av ungdomens alla flyttar har hon nu landat i ett litet hus vid vattnet på Ekerö. Det med en längtan bort från det kommersiella, och en förkärlek till naturen. Där bor hon med häst, hund och katt.
Engagerad i Clowner utan gränser
Utöver skådespeleriet har Suzanne Reuter i ett par år engagerat sig i Clowner utan gränser. Först besökte hon sexarbetarkvarter i Bombay och i våras svenska asylboenden. Men hon tycker inte att det är något att skryta om.
– För mig är det någonting själviskt i det. För många innebär utvisningsbeskedet en sådan djup förtvivlan – och barnen, de har inte valt någonting av det här.
– Kan jag få dem att glömma bort sitt helvete, bara för en liten stund, så mår jag bra av det, säger hon.
I andra världskrigets fotspår följde en liknande flyktingström. I ”Vår tid är nu” får tittarna lära känna en judisk kvinna som flytt de tyska koncentrationslägren – som till Helga Löwanders förtvivlan inleder ett förhållande med en av hennes söner.
– Man måste förstå henne genom tiden. Det var så det var och så det är. Det ser vi överallt.
Någon djuplodad jämförelse mellan nu och då har hon dock inte gjort – vem är hon att tycka och tänka om sådana saker i offentligheten? Nej, på den punkten är Suzanne Reuter väldigt ödmjuk.
– Det kanske jag skulle kunna göra för att verka lite påläst, kunnig och politiskt korrekt. Men det är jag inte, säger hon och skrattar.
Så börjar tiden rinna ut. Kvällspressen, som står näst på tur, verkar inte få någon.
– De får åka hem, jag orkar inte med dem i dag, säger Suzanne Reuter.
Om du fick välja – i vilken tidsperiod skulle du leva om ditt liv?
– Bonde innan industrialismen, men då hade jag velat vara man. Det skulle naturligtvis innebära ett fruktansvärt hårt jobb och jag skulle säkert inte leva mer än 30 år och få en jävla massa barn. Men det finns någonting där som lockar mig, även om jag vet att det är fullständigt idiotiskt.
Vad innebär folkhemmet för dig?
– Något slags rättvisa. Att alla ska få samma chans och omsorg på något sätt. Jag tänker på skola, sjukvård, mödravård – med folkhemmet började det hända saker.
Finns någon person under 1900-talet som du beundrar särskilt?
– Anita D’Orazio. Jag kom i kontakt med henne via en familj som jag hjälpte och hon är fanimej fantastisk med allt som hon gjort för flyktingar. Hon borde få lite olika priser för det.
