BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I hans böcker är erfarenheterna från UD väldigt tydliga. Romanen ”9,3 på Richterskalan” har sin verklighetsförankring i att Andreas var en av de svenska UD-tjänstemän som åkte till Thailand för att identifiera offer från tsunamin 2004.

Hans två andra thrillerromaner handlar mer om vad som kan hända, personligt och professionellt, med människor som blir inblandade i skeenden utifrån underrättelseverksamhet och politiska kriser. Huvudpersonerna i böckerna, båda kvinnor, blir svikna av sina organisationer som består av UD och olika myndigheter.

– UD är en hård organisation där strikta regler gäller samtidigt som medarbetarna har ambitioner och vill göra karriär. Medarbetarnas familjer utsätts för påfrestningar av att ofta behöva flytta. Ännu tuffare kan det vara när man jobbar med underrättelseverksamhet, då är allt hemligt. Mina tidigare kollegor jublade när de läste mina beskrivningar av situationen i UD-byråkratin, berättar Andreas Norman.

I den första romanen, ”En rasande eld”, avslöjas topphemliga dokument som visar att EU i hemlighet försöker organisera en egen spionorganisation, ett underrättelseorgan som står utanför kontroll.

När boken släpptes i Storbritannien väckte den stor uppmärksamhet, och tidningarna The Guardian och Independent kopplade ihop detta med Edward Snowden.

Hierarki och moral

Men böckerna visar också vad som händer med människor som i grund och botten ser sig själva som bra människor när de i sina jobb tvingas utföra saker som är långtifrån goda:

– Det finns en risk att personer sviker sina ideal och till och med går över lik inom dessa prestigefyllda organisationer. Många har ambitionen att avancera, men man kan då bli någon man inte vill vara och någon man inte trodde att man kunde bli, säger Andreas Norman.

– Min huvudperson i ”De otrogna”, Bente som är underättelsechef, gör dåliga val utan att mena illa. Hennes jobb påverkar hela familjen, en tystnad breder ut sig, de börjar ljuga och hemlighålla saker för varandra och förtroendet sinsemellan raseras. Det är en modern tragedi.

I Andreas Normans böcker är det lätt att känna av en skepsis mot stora statliga organisationer.

– Vad blir Sverige under ett globalt krig mot terrorismen som strömmar ur en stark oetisk amerikansk politik? Vad händer med Sverige i detta förhållande? Jag ser vikten av att vissa saker måste vara hemliga, men det finns också ett enormt behov av att verksamheterna är demokratiska, etiska och att de granskas.

– Jag tror att det är bra om underrättelseverksamhet förblir nationell, även om det är knöligt. Lyfter man upp den till en federal nivå försvagas den demokratiska kontrollen.

”Tror på solidaritet”

Andreas Norman vill berätta om detta, men utan dogmer eller någon total säkerhet:

– Jag är skeptisk gentemot den som säger att hen har ett stort färdigt system som ska gälla för alla. Jag tror på solidaritet, att vi alla är beroende av varandra. Alltför många tror att de är självtillräckliga. Det finns en styrka i att man som författare inte måste ha en färdig politisk lösning.

Han är i dag skrämd över det nya samhälle som håller på att växa fram, också i Sverige.

– Jag är för ett levande medborgarskap, en djup demokrati och ett starkt civilsamhälle. I dag finns det en egendomlig våg av höger­extremism och nationalism. I dag får rasistiska rörelser sina åsikter hörda som om de var åsikter som alla andra. Det tycker jag är väldigt otäckt, säger Andreas Norman, och fortsätter:

– Det finns en aggressiv nationalistisk och rasistisk problemformulering som hela tiden fokuserar otroligt mycket på invandring. Det visar på att något har gått fel i samhället­ i stort. Vi borde i stället tala om de stora frågorna och ha en vision för ett samhälle som inkluderar människorna och där ett medborgarskap är levande och relevant.

Andreas Norman funderar mycket på hur ett samhälle utan solidaritet håller på att växa fram.

– Att förbjuda tiggande och tiggare är i och för sig en klassisk högerpolitik, ropet på en ­enkel politik och ordning har funnits länge, men det nya är hur öppet rasistiska och högerextrema åsikter har blivit normaliserade. Vi måste svara på detta med att skapa en berättelse om vårt samhälle som kan konkurrera med denna rasistiska historia och ge en stark känsla hos folk. Det vill jag göra, jag bryr mig om människor och vill visa det, säger han.

Bojkottade Bokmässan

Andreas Norman menar att författare måste delta mer aktivt i samhällsdebatten på olika sätt, genom fiktion och romaner men också genom att uttalat skriva om politik och samhällsfrågor.

– Jag skrev till exempel under uppropet mot Bokmässan och har stöttat bojkotten på grund av Nya tider. Jag känner att jag inte kan vara med i något som normaliserar en nazistisk tidning, och jag känner mig också på ett väldigt personligt plan illa berörd av att dela golv med dem. Jag vill inte vara där som om inget har hänt. Jag ser bojkott som ett ställningstagande mot dem som betraktar Nya tider som vilken annan tidning eller förlag som helst. Mässan har valt att göra så här och kan inte gömma sig bakom yttrandefriheten. När jag jobbade på UD hade vi aldrig kommit på tanken att bjuda in Nya tider till en tidskriftsträff, säger han.

– Det finns säkert många av dem som ­arbetar med Bokmässan som känner sig väldigt illa berörda och mår dåligt av det här. Det är ett exempel på det vi talade om tidigare, hur man som ”god” människa fattar dåliga beslut och hur man påverkas av det.

I stället medverkade Andreas Norman på ETC:s alternativ Bokmassan och framträdde i ETC:s tält.

– Det är viktigt att man som skrivande, tänkande och i viss mån offentlig person också tar ställning!