Verkliga människoöden i ny berättarteater

– Jag vet inte vem min pappa är. Knappt min mamma heller, för jag fick klara mig mycket själv. Jag levde på gatan och åt ur soptunnor, säger han. 

Sommarbarn

Familjen bodde mittemot en fabrik som hade produktion dygnet runt. Michael fick ofta sova över hos grannar, fastrar eller onklar.

– Mamma sa att hon jobbade nattskift på fabriken, men något kändes fel.

I vuxen ålder fick Michael veta att hans mamma var prostituerad. 

– Jag klandrar henne inte. Det var tuffa tider, det gällde att överleva, säger han. 

Michael kom till Sverige första gången 1958 som sommarbarn. Han berättar om sin förväntan på tågstationen i Berlin. 

– Jag var inte rädd, bara nyfiken. Jag satt på tåget och såg verkligheten utanför passera förbi genom fönsterrutan. Som att betrakta bilder genom en ram. Då väcktes troligen mitt intresse för fotografi, jag ser allt bilder. 

Höll kontakten

Michael hamnade hos en familj i Uppsala. 

– Jag fick mat, kläder och leksaker. Allt som jag inte fick hemma. Första gången jag kom till familjen luktade det stekt korv och potatis i deras hus. Jag har älskat den doften sedan dess. 

Michael återvände till Uppsala-familjen flera gånger. När han var nio år gammal flyttade han till Sverige för gott. Michaels mamma hade då gift sig och fått en till son. 

– Hon tyckte väl att jag skulle få det bättre här. 

Michael bodde i Stockholm hos Uppsalamammans syster och hennes man. Men han behöll kontakten med sin mamma och halvbror, även om det gick långt mellan träffarna. 

– Men när vi väl sågs var allt bra mellan oss. 

Härligt i Vivalla

Michael och hans halvbror har fortsatt att hålla kontakten, men det kan gå flera år mellan träffarna. Däremellan har de ingen kontakt alls.  För cirka tio år sedan tog Michael med sig sin familj för att hälsa på brodern i Berlin. När han frågade efter mamman fick han veta att hon hade dött två år tidigare.

– I vuxen ålder har jag även fått veta att jag har två äldre syskon och minst en bror till som jag aldrig har träffat, berättar han. 

Michael har själv sex barn, tre med sin nuvarande fru. Sedan fem år tillbaka bor familjen i Vivalla. 

– Det är härligt att bo i Vivalla. De låga radhusen, alla grönområden och den mångkulturella miljön – wow! utbrister han. 

Nedkokta livshistorier

Michael började dokumentera livet och människorna i Vivalla med sin kamera. Resultatet blev en fotobok. 

Michael har flyttat ofta. Före flytten till Örebro har familjen bland annat bott på Gotland och på Bålby herrgård i Hasselfors. 

– Jag såg en annons om att herrgården hyrdes ut för 7 000 kronor i månaden och slog till direkt. Barnen tyckte att det var fantastiskt att bo och gå i skolan där. 

I Ja så vi leva! ska hans livshistoria kokas ner till några minuter. Varje medverkande får max fem minuter för sin berättelse.

– Vi får välja ut en avgörande sekvens från våra liv.

För Michael var valet självklart.

– Den första tågresan till Sverige som satte grunden för det mesta av mitt liv. 

Sammanlänkas 

Det är skådespelaren, sångerskan och dramatikern Eva Ahremalm och storytellern Maria Sedell som sätter upp Ja så vi leva!. De ansvarar även för regin och processen att sätta samman tio vitt skilda livs-öden till en fungerande föreställning. 

– Vi fick en idé om att samla så olika människor som möjligt med intentionen att de ska dela med sig av sin livshistoria. berättar Eva Ahremalm. 

Förutom att berätta om sina liv integrerar de medverkande personerna med varandra på scenen. 

– Man kan säga att föreställningen är ett integrationsprojekt. Vi vill visa att vi alla är människor som sammanlänkas genom möten trots att vi har olika bakgrund.