Varför vill svenska politiker ta livet av narkotikaanvändare?

Det fanns en tid då jag var ensam och olycklig. Tillsammans med fem nyfunna kamrater började jag självmedicinera med marockanskt gräs. Det här skedde året då flygöversten Wennerström anhölls på Norrbro och Kennedy dog i Dallas. Jag var arton år och kamratgruppens äldste. Av gruppens medlemmar var vi fyra som efter en tid började injicera livsfarliga preparat. Allt injicerande skedde intravenöst. Två av oss ådrog sig hepatit. En dog i medelåldern av en heroinöverdos och ytterligare en verkar långt senare ha berövat sig livet. I dag tänker jag på oss som Självmordspatrullen.

Vi ville att världen skulle bli bättre och demonstrerade ständigt mot det vi uppfattade som kolonialism, förtyck, militarism och orättvisa. Själv var jag medlem av Kampanjen mot atomvapen och satt fem månader i fängelse för värnpliktsvägran. Min känsla av olycka kom ur oroande barndomserfarenheter och observationer i en hotfull omvärld. Kubakrisen hade fått marken att gunga under tonårsfötterna och många av oss skrämdes av de ständiga atombombsproven.