Vi ville att världen skulle bli bättre och demonstrerade ständigt mot det vi uppfattade som kolonialism, förtyck, militarism och orättvisa. Själv var jag medlem av Kampanjen mot atomvapen och satt fem månader i fängelse för värnpliktsvägran. Min känsla av olycka kom ur oroande barndomserfarenheter och observationer i en hotfull omvärld. Kubakrisen hade fått marken att gunga under tonårsfötterna och många av oss skrämdes av de ständiga atombombsproven.
Mina kamrater i Självmordspatrullen är de bästa vänner jag haft. Vi var kreativa, kunskapstörstande, stödjande och utåtriktade. Vi hade politiska intressen, såg film och teater tillsammans, läste samma böcker och lyssnade på samma musik. Det är inte överord när jag sjuttiofem år gammal säger att vi älskade varandra. Att vi samtidigt sökte genomföra ett utvidgat självmord ter sig paradoxalt, men i dag tycker jag mig se att det var precis vad vi höll på med.
I Sverige avlider år efter år djupt olyckliga människor av självmedicinering med tung narkotika. Antalet narkotikadöda i Sverige är enligt EU ungefär fyra gånger så många som de som omkommer i trafiken. Vi blir därvid bäst på att ta livet av narkotikaanvändare i hela EU.
Självmedicinering med tung narkotika ser jag som ett beteende enligt formeln:” Jag vill inte dö, men orkar inte leva. ”Den som injicerar tung narkotika dignar under sitt liv och vacklar under känslor av desperation, uppgivenhet och förtvivlan.
Den som röker hasch är sannolikt offer för mindre svåra känslor än de känslor som driver den som injicerar heroin. Kanske kan det för haschrökaren handla om att tillfälligt vilja mildra någorlunda hanterbar stress, ångest och oro. Det kan också handla om att man vill förstärka upplevelser av musik, litteratur eller andra konstnärliga uttryck. De flesta som röker gräs eller hasch sover tungt och vaknar utvilade utan baksmälla. Det är min erfarenhet. Jag rökte ofta och regelbundet i nio års tid. Den som röker hasch skrattar mycket och kan därför tro sig vara glad. Mitt rökande hjälpte mig att stå ut med min nedstämdhet. Vilken sjukdom som i övrigt skulle botas och vilka smärtor som skulle lindras kunde jag som ung inte formulera.
Det är avsevärd skillnad på olika sorters narkotika och dess effekter – fast inte i Sverige. Här kallas allt för ”knark.” Att det finns olikheter mellan de många preparatens verkningar och användarnas syften förnekas av de som omhuldar den svenska narkotikapolitiken. Allt sägs vara lika farligt och allt är lika förbjudet.
I Norge planerar man att avkriminalisera eget bruk av all narkotika. Höjre, Venstre och Kristelig folkeparti står bakom reformförslaget. Man har satt samman en lista på hur stora mängder narkotika man ska få bära med sig i fickan eller handväskan.
En del av de preparat som man i Norge eventuellt ska få ha i fickan för eget bruk har jag erfarenhet av. Jag har använt cannabis, olika opiater, amfetaminer och LSD. Man säger i det norska förslaget att man för eget bruk ska få bära med sig femton gram gräs eller hasch. I min erfarenhet är femton gram gräs eller hasch ingen liten mängd. Den räcker till många spliffar, jointar, gåsar eller pipor. Jag drar därför slutsatsen att de som satt ihop listan på preparat och mängd saknar egen erfarenhet av drogerna. Skulle det vara på det viset är det oroande. Politiker och narkotika är en besvärlig blandning. Vi hade en gång i Sverige en justitieminister som trodde och meddelade att då cannabis legaliserades i Colorado dog människor som flugor redan första dygnet.
Att man i Norge vill avkriminalisera eget bruk av cannabis är bra och någorlunda oproblematiskt. Vad gäller andra preparat är det betydligt svårare och eventuellt farligare, särskilt om administratörerna inte riktigt vet vad de sätter igång. Min åsikt vad gäller cannabis är att det inte är stor sak om man får ha fem eller femton gram i fickan, även om femton gram sannolikt leder till lust att sälja hälften.
Man kan knappast ”röka ihjäl sig.” Men vad händer i Norge den dag mamma har LSD i handväskan eller pappa heroin i kavajfickan? Tänk om barnen får fatt i preparaten. LSD och heroin är potenta droger som kan leda till svårartade psykosgenombrott och ögonblicklig död. Själv hade jag känt mig mindre orolig för den norska utvecklingen om man i Norge avkriminaliserat cannabis i hela landet och samtidigt gjort små avgränsade och välbeforskade försök med att avkriminalisera de tyngre preparaten.
Den vetenskapliga uppföljningen av de norska förändringarna bör var helt fristående från politikers inflytande. Forskningen ska vara minutiös, långsiktig och spänna över akademiska discipliner som sociologi, socialantropologi, psykologi, kriminologi och medicin.
Det är tämligen lätt att supa ihjäl sig. En gång var jag i ett tillstånd av akut alkoholförgiftning. Det var sommaren 1963 och jag var antagligen lika nära döden som sommaren 1965 då jag injicerade heroin i London och knappt orkade gå upprätt.
Hög på cannabis kan man drabbas av psykosgenombrott. En av mina nära vänner upplevde ett sådant och jag besökte honom på S:t Görans ungdomspsykiatriska. Det var nog 1964. Hur vanliga den sortens genombrott är vet jag inte. Under nio års rökande ihop med många långvariga och tillfälliga vänner har jag kommit i närheten av ett fall av vad som eventuellt kan betecknas som haschpsykos. Hur många fall av akut alkoholförgiftning vi årligen har i Sverige vet jag inte, men någon på Folkhälsomyndigheten borde veta.
I Sverige har vi en narkotikapolitik som är brutal och full av strafftänkande, önsketänkande och ovilja att lära av erfarenheter gjorda utomlands. I Portugal har man radikalt förändrat narkotikapolitiken. Så vitt jag förstår räddas nu många i Portugal undan narkotikadöden. I Danmark och Nederländerna har man en annan inställning till cannabis än den vi har i vårt land. I Canada är cannabis legaliserat sedan 2018. I flera av USA:s delstater är cannabis också legaliserat.
Om jag förstått saken rätt så vill man i Norge kopiera den portugisiska narkotikapolitiken. Portugal tycks ha lyckats med att till narkotikaanvändare utveckla en hållning som är human och omsorgsinriktad och man har avsevärt mindre narkotikarelaterad död än vad vi har i Sverige. Det ter sig därför rimligt att undersöka om den portugisiska modellen fungerar utanför Portugal. Det vore lyckligt om så var fallet, men det är inte självklart att det som tycks fungera i Portugal kommer att fungera i Norge. Kulturella skillnader kan på ett svårförutsägbart sätt komma att spela norrmännen fula spratt.
Den svenska linjen i narkotikapolitiken innehåller kunskapsförakt och spridande av missledande ”information” av typen ”knark är bajs.” För att göra sakliga resonemang omöjliga använder den svenska narkotikalinjens förkämpar fyra oklara och förvirrande begrepp.
Man talar i Sverige om all illegal narkotika som ”knark” och lyckas därvid framgångsrikt likställa cannabis med heroin. Man vägrar se skillnader och hävdar utan vetenskaplig evidens att bruk av cannabis per automatik leder till bruk av tyngre droger. Vi var två flickor och fyra pojkar som började röka gräs 1963. Tre pojkar och en flicka började strax injicera tyngre preparat. Två i gruppen injicerade aldrig. Dylika utsagor bevisar ingenting. Det behövs omfattande undersökningar i stora populationer för att vi ska kunna ha en någorlunda välgrundad åsikt om vad som i sociala sammanhang förefaller leda till vad.
Man talar bland den svenska narkotikalinjens förkämpar om ”knarkare”. Dessa föraktliga varelser tänkes utgöra ett avskum på samhällets botten. Följdriktigt förföljs de av polis. Polisens mantra och arbetsinstruktion är i sammanhanget att ”det ska vara jobbigt att vara missbrukare.” I det norska förslaget ska sjukvården ta över en del av polisens arbete. Det är bra, men hur ska det gå till och har man kunnandet, kompetensen och resurserna?
Svensk polis bortser med avsevärd grymhet från att de som använder tung narkotika ofta har haft vad som med fog kan kallas ”en jobbig barndom.” Man bortser också från svensk lag. Polismyndigheten är inte en dömande instans och det finns inget ställe i svensk lag utifrån vilket det kan rättfärdigas att en grupp utsatta och sårbara människor ihållande och envetet ska trakasseras av en myndighet. Att polismyndigheten vill ”göra det jobbigt att vara missbrukare” är sannolikt lagstridigt och bör vara ett fall för JO. Trakasserier ingår inte som påföljd i svensk strafflag
Polisen fångar människor, också barn, och tvingar sina offer att lämna urinprov och ibland blodprov. Att man på det här viset fjärmar många unga från samhället och hjälper barn att utveckla en falsk identitet som ”knarkare” verkar inte bekymra de rättsvårdande myndigheterna.
Den svenska linjens förkämpar talar om allt användande av illegal narkotika som ”missbruk”. Att människor i lugnande, avkopplande och stressreducerande syfte kan ha glädje av att röka hasch finns inte på kartan. Allt benämns ”missbruk”.
Jämför synen på alkohol. När det gäller alkohol förmår statsmakten se nyanser. Ur vilka överväganden växer skillnaderna härvidlag? Alla som handlar på Systembolaget förföljs inte som ”missbrukare.” Folk kan till och med åka till Frankrike för vinprovning och till Skottland för whiskyprovning utan att det är stigmatiserande. Snarare tolkas dylikt som ett tecken på ädla vanor och förfinad smak. Att män och kvinnor i femtioårsåldern har röd näsa är närmast ett adelsmärke. Det märks att man lever väl och dricker gott och särskilt kvinnor kan pudra näsan för att slippa kommentarer av typen ” Det syns att du dricker, gumman”. Men om du hör till den föraktliga gruppen ”knarkare” kan du tas av polis, tvingas kissa i en burk och få dina armar undersökta i jakten på stickmärken. Det är lätt att föreställa sig hur ”knarkarna” tilltalas och hanteras av poliser som från överordnade fått instruktionen ” att nu ska hon få känna att det är riktigt, riktigt jobbigt att vara missbrukare.”
Den svenska linjens förkämpar hanterar begreppet ”beroende” på ett förvirrande och odefinierat sätt. Många föräldrar oroas av att deras tonåringar provar att röka hasch, som om tonåringen provat att injicera heroin och nu riskerar bli ”beroende.” Den som under några veckor använder heroin eller morfin blir verkligen beroende. Om giftet inte tillförs kroppen infinner sig smärtsamma somatiska och psykologiska tillstånd. Vad gäller alkohol finns också en tung beroendeproblematik. Lars Noréns mästerliga teaterstycke ”Natten är dagens mor” handlar om sådan. Vill man på teatern möta berättelsen om en familj där det används tung narkotika är det Eugene O´Neills ” Lång dags färd mot natt” som gäller. Det är ingen slump att substantivet ”natt” förekommer i båda pjästitlarna.
Min erfarenhet av många års cannabisrökning i grupp är att jag var beroende av en enda sak: samvaron och gemenskapen. Hade det inte varit för mitt hjärtfel hade kanske min kamratgrupp varit ett gäng unga fotbollsspelare, vem vet?
I Sverige kommer samtalet om narkotikapolitiken att bli mer konstruktivt den dag vi slutar tala om ”knark”, ”knarkare” och ”missbruk”. Vi bör därtill vara varsamma med ordet ”beroende,” för om någon kan vara ”beroende” av cannabis, vad ska vi då säga om den som sju dagar i veckan dagligen skjuter i sig några heroindoser eller dagligen dricker en flaska vin?
I Norge vågar man idag ifrågasätta den hittills förda narkotikapolitiken. Dit har vi långt i Sverige. Hos oss gäller det inte att v e t a något om narkotika och de som använder preparaten. I Sverige handlar allt om att ha rätt ”tro”. Politiker som vågar ifrågasätta den svenska linjen kan gå miste om valbar plats i politiska församlingar. Forskare kan råka illa ut på annat sätt. Den svenska linjen i narkotikafrågan är medeltida. Man ska ”tro” på den svenska narkotikapolitiken och den får inte ifrågasättas. Det är bara kättarbålen som fattas.
Uppenbart är att merparten av ledamöterna av Sveriges riksdag är rädda för brännskador. Blott ett fåtal har mod nog att i kammaren ifrågasätta den förda politiken, trots att det är begripligt för alla att liv går till spillo i Sverige, dag efter dag, år efter år.
Före Kristi födelse talade Cato den äldre i Rom. Det hörde till vanligheterna att hans tal, i vilken fråga som helst, avslutades med orden:” För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.” Någon ansvarstagande och modig svensk riksdagsledamot borde göra sammaledes och i kammaren avsluta sina inlägg i varje fråga med orden: ”För övrigt anser jag att den svenska narkotikapolitiken bör förändras.” Vi är många som den dagen förväntansfullt kommer undra vilka politiker som ska våga ansluta sig till ”den romerska linjen.” Vi behöver ett antal kraftfulla romare i Sveriges riksdag!
En ny narkotikapolitik kan utvecklas ur tre påståenden av August Strindberg, Ludvig Holberg och Carl Michael Bellman.
”Människorna äro icke onda, icke goda heller. De leva så gott de kunna, en dag omsänder.”
”Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför.”
” Vi äro torstiga alla.”
Märk: när Carl Michael uttalar sig om vår törst är det inte brännvinsromantik. Det är inte Evert Taube eller Ulf Lundell som hyllar den svenska favoritdrogen. Det som Carl Michael säger om vår törst handlar om längtan efter en liten stunds lindring.
1 100 000 svenskar sägs ha recept på antidepressiva mediciner. En del av de medicinerna fungerar som en attack med taktiska atomvapen på hela känslolivet. Inga känslor blir kvar. Inte en enda.
Människor bär sin nedstämdhet till doktorn och vidare till apoteket. Andra går dagligen till systemet. Åter andra söker sin medicin i gatans apotek. Somliga blandar legalt förskriven psykofarmaka med alkohol och illegal narkotika.
Man medicinerar mot likartade känslomässiga tillstånd med olika mediciner. Märk ordet ”olika”.
Sannolikt är det avsevärd skillnad mellan de populationer som röker cannabis, de som knaprar MDMA, de som injicerar amfetaminpreparat och de som är sysselsatta med att söka glömska, lindring och mening i ständiga heroininjektioner.
Märk ordet ”olika” också vad gäller den underliggande motivationen till bruk av ”olika” sorters narkotika. I dagens svenska samhälle finns otaliga människor, också barn, som lider av lätt stress, svår stress, lätt oro, svår oro, lätt ångest, tung ångest, ensamhetskänslor, sömnsvårigheter, känslor av meningslöshet, känslor av utanförskap, kärlekslöshet, djup förtvivlan och stor uppgivenhet.
Vilka skillnaderna är mellan de olika narkotikaanvändarna vill vi inte ta reda på, ty i Sverige kallas allt för ”knark” och de mer eller mindre olyckliga brukarna av de olika preparaten är de föraktliga ”knarkarna” om vars liv och död vi inte vill hålla oss informerade. ”Knarkarna” är av överheten definierade som en kriminell underklass, ett potentiellt trasproletariat och en angelägenhet för rättsväsendets omsorgslösa brutalitet.
I likhet med vad som gäller för alla andra frågor kommer den globala uppvärmningen att påverka vad som sker med vår känslomodifierande medicinering. Det gäller legalt förskriven psykofarmaka, alkoholkonsumtion och konsumtion av narkotika från gatans apotek.
De flickor och pojkar som i dag är fjorton år gamla ska om tio år till fullo ha erfarit och insett vidden av vårt misslyckande vad gäller att hantera den globala uppvärmningen. Den vrede och den nedstämdhet som då kommer att skölja över en hel generation vill ingen tänka på, särskilt inte de politiker som idag sprider åsikten att Parisavtalet ställer upp realistiska och uppnåeliga mål.
Jag fruktar att vi står inför en skrämmande utveckling. Den märks redan i belastningen på de verksamheter som ska hjälpa ungdomar i tillstånd av det som sammanfattande kallas ”psykisk ohälsa.”.
Ungdomar kommer att allt mer och allt oftare utveckla ångest, självskadebeteenden och suicidtankar. Konsumtionen av psykofarmaka, också sådan som atombombar hela känslolivet, kommer att öka. Lusten att bedöva sig med alkohol och narkotika kommer att tillta och vi kan redan idag inifrån vår tillfälliga bedövning, förljugenhet och berusning mumla med Charles Baudelaire, i Gunnar Ekelöfs översättning: ”Se natten är här, alla brottslingars vän…”
Ty brottet har redan begåtts, framtiden är stulen och det behövs en samhällelig beredskap för vad som ska komma att ske med våra barnbarns raseri, uppgivenhet, ångest och förtvivlan den dag vi alla tvingas förstå och acceptera hur det är fatt med det som om tio år kommer att benämnas ”framtiden.”
