I irakiska Premier League möttes i slutet av förra månaden Al-Shorta SC och Al-Quwa Al-Jawiya i ett derby i den nionde spelomgången. Al-Shaab-stadion var i stort sett fullsatt redan en timme före kick-off. Det var en viktig match då båda lagen ville avancera i ligatabellen.
Bland läktarnas 34 200 sittplatser försökte jag hitta någon kvinnlig närvaro, förgäves.
Jämfört med Iraks så kallade ”gyllene era”, varifrån bilder ofta publiceras på irakiska sidor på sociala medier, är kvinnors närvaro på läktarna idag en sällsynt syn, nästan obefintlig.
Tillfrågad om varför kvinnliga fotbollsfans är så frånvarande på Iraks arenor säger Naba Shakir, spelare i Iraks kvinnliga landslag och försvarsback i Al-Quwa Al-Jawiya:
– Jag tror att trakasserier på läktarna eller vid grindarna bara är en av många orsaker som får kvinnor att avstå från att gå på fotboll i dagens Irak. Den främsta orsaken är respektlösheten hos många. All heder till dem som bidrar till en fin matchatmosfär, men många andra orsakar stora problem på arenorna.
På senare år har fotbollsmatcherna ofta präglats av regelvidriga incidenter, exempelvis stormningar av spelplanen, vandalisering och fysiska angrepp på spelare och domare.
Det fanns dock en tid då fotbollsarenorna inte var befolkade av enbart män, och då det var helt normalt att kvinnor gick på fotboll.
Som den irakiska fotbollsjournalisten Hassanin Mubarak skriver brukade kvinnor tidigare besöka fotbollsmatcher, oftast stora tävlingar, som Arab Cup 1966 och Gulf Cup 1979.
Den irakiska fotbollsspelaren och landslagskaptenen Husham Atta Ajaj minns en morgontidig match som spelades mellan Irak och Bahrain i Arab Cup 1966. Det fanns inte några tomma platser, eftersom dessa hade intagits av kvinnliga studenter som kommit för att följa spelet. Samma sak vid Gulf Cup 1979.
Sedan dess har det irakiska samhället hårdnat av flera krig, ett decennium av mord på oliktänkande och en USA-ledd invasion, vilket resulterat i uppkomsten av väpnade grupper, snabb tillväxt av extremism och försämring av landets såväl ekonomiska som sociala förhållanden – en kombination som lett till försämrade villkor för kvinnors frihetssträvan och handlingsutrymme.
– Folkets mentalitet har förändrats, och alla krig och år av våld har också spelat in. Religionskampanjen som regimen genomförde under 90-talet påverkade också kvinnors ställning, det var då många kvinnor började bära huvudduk och traditionell klädsel, säger den irakiska författaren och journalisten Aya Mansour.
Religionskampanjen iscensattes av Baathregimen i början av 1990-talet och utgick från en strängt ortodox, religiös ideologi, vilket resulterade i att barer och nattklubbar stängdes, att nya moskéer byggdes och att Takbir (”Allahu akbar”, Gud är större) infogades på den irakiska flaggan.
Mansour minns då hon tittade på en vänskapsmatch mellan Irak och Saudiarabien på Al Basra International Stadium:
– Alla följde matchen och jublade, kvinnornas närvaro väckte ingen uppmärksamhet, och när nationalsången spelades stämde över 60 000 fans in i Mautini. Stunden var obeskrivligt vacker. Det var fler än hundra kvinnor i ”familjesektionen” den kvällen, men kanske berodde det på att det var ett efterlängtat och välarrangerat evenemang.
Med några få undantag har kvinnliga supportrar varit frånvarande på hemmamatcher de senaste femton åren.
På Al-Shaab-stadion kom spelare från båda lagen in för att värma upp när en grupp Al-Jawiya-supportrar började sjunga kampsånger för Folkets mobiliseringsstyrkor (Popular Mobilization Forces, PMF), en paraplyorganisation med ökänd Iran-trogen shiamilis, samtidigt som en man viftade med en stor PMF-flagga. Några dussin anhängare stämde in, men majoriteten verkade varken bry sig eller störas. Det hela tonade snabbt ut, men pekar på vad som kan vara en av många anledningar till att kvinnor inte längre finns i publiken på fotbollsmatcher i Irak.
– Ingen kan förneka PMF:s roll i kampen mot IS, men vi får inte glömma de grymheter som PMF-anhängare begått mot oskyldiga civila i befriade områden, säger Mansour, som kategoriserar sångerna som ”hjärntvätt”.
PMF, känt för sin dogmatiska konservatism snarare än för stöd för kvinnors rättigheter, är för vissa irakier som en helig frälsningsarmé. För många andra enbart en täckmantel för allmänt fruktade laglösa paramilitärer som inte skiljer sig från sina föregångare.
– Vi irakier är rädda för att tvingas återuppleva dessa dagar . År 2006 var jag tvungen att bära huvudduk. Den kvinna som inte följde den stränga klädkoden, som påtvingades oss av både sunni- och shiabeväpnade grupper, kunde dödas, tillägger Mansour.
I efterdyningarna av den amerikanska invasionen av Irak 2003 och särskilt under perioden 2005–2008 förvandlade extremistiska sunni- och shiagrupper Bagdad till en krigszon och terroriserade befolkningen med våldsamma sekteristiska strider som ledde till många civila dödsfall och en betydande demografisk förändring.
Irakierna knäar under en snabbt växande militarisering och machokultur, oavsett om det är i form av beväpnade män vid checkpoints eller skyltar med patriotiska slogans, som ”Alla medborgare är militärer!”, eller leksaksvapen eller videos med propagandasånger. Om sådana kampsånger fortsätter att höras från läktarna lär det inom kort resultera i ännu fler tomma stolar.
Idag är Bagdad, som den irakiska sociologen Zahra Ali beskriver det, en ”stad befolkad av män”.
– Fattiga kvinnliga tiggare är de enda kvinnor som vistas på gatorna, de flesta andra kvinnor bara skymtar förbi, kör bil, besöker en affär eller marknad eller befinner sig i särskilda, för familjer avsedda utrymmen på restauranger, kaféer eller glassbarer. På alla andra offentliga ytor i huvudstaden syns bara män, och i varje gatukorsning står beväpnade manliga soldater och poliser.
– Unga kvinnor är dessutom rädda för att deras rykte ska bli ”förstört” om de vistas på en mansdominerad allmän plats. Ett besök på en fotbollsstadion skulle kunna sluta med att de stämplas som ”dåliga” av vårt konservativa samhälle, tillägger Mansour.
Idag förbjuder ett stort antal reformfientliga familjer sina kvinnliga medlemmar att titta på tv, lämna hemmet eller avsluta sin utbildning, och i vissa fall offras till och med unga kvinnor för att lösa släktfejder.
Efter år av könssegregering märks också effekterna i det offentliga livet – på gator som avgasförgiftas av oändliga trafikstockningar är det inte ovanligt att taxichaufförer, samtidigt som bilradion mässar Koranen på full volym, sticker ut huvudet genom bilfönstret och stirrar på kvinnor som råkar gå förbi, eller att en ung man lutar sig fram för att bättre kunna beskåda kvinnan i bilen bredvid.
– Jag önskar att jag kunde gå på en fotbollsmatch i Bagdad, men jag tror att det skulle kännas mer hotfullt än bekvämt, förklarar Mansour.
Det är osannolikt att vi kommer att få uppleva en märkbar förbättring av de irakiska kvinnornas ställning; fredliga demonstranter möts ju med kulor när de kräver dricksvatten som inte är förorenat, unga kvinnor mördas bara för att de väljer att leva sina liv på det sätt de vill, och viktigast av allt, korrupta, reaktionära partier och ökända paramilitära fraktioner dominerar landets politiska scen och offentlighet.
I senaste matchen i asiatiska mästerskapen slog Irak Jemen med 3–0.
Texten har tidigare publicerats på openDemocracy.net
Översättning Anton Borgström
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
