Svar: Jag har aldrig dansat i Burundi men gjort det på Kuba och du har alldeles rätt i att dansgolven där är mycket mer blandade vad gäller ålder. 

När det gäller mig själv kan jag bara säga att jag numera helst dansar med killar då det blir lite vildare då. Och jag vill verkligen röra mig om musiken är tung, tung.

Jag lärde mig dansa av min mamma i köket. Hon lärde mig foxtrot till svensktoppsmusik och sedan skickade hon iväg mig till folkparken. Vi åkte buss fem mil och sedan gick man in på en svensk sommarplats med tre gigantiska dansgolv.

På den tiden bad man om lov för en dans.

Jag kommer aldrig glömma första gången.

Jag var bara femton år och frågade, men fick direkt nej. Frågade och fick nej av nästa. Och nästa, och nästa. 

Då gick jag ut ur danspaviljongen, gick en liten promenad på grusgångar, alldeles skakad av rädsla.

Sedan klack det till i mig. Jag hade åkt fem mil för första gången till en folkpark och vad skulle jag göra där utan pengar till tåg och utan kompisar på plats (Bussen gick hem kl 24.00). Så jag gick in igen och fortsatte bjuda upp. Alla tjejer stod i en jättering runt dansgolvet (det var färre killar än tjejer i folkparken) och jag gick från tjej till tjej runt hela ringen och frågade och alla sa nej.

Nej.

Nej.

Nej tack.

När jag gått hela varvet kom jag tillbaka till den första tjejen – hon heter Monika – och då sa hon ja.

Sen dansade jag hela kvällen.

Jag minns att mitt favoritband Exceptions spelade den kvällen (folkparkerna då var stora) men min dansvän gillade bara Dannys och Vikingarna så jag missade konserten.

Jag kan missa väldigt mycket för en dans skull.

Men jag har svårt att smälta klasshatet och gruppkonservatismen
som jag såg den där första kvällen på dansgolvet. Dans – som är
världens härligaste rörelser i grupp – förvandlas ofta till något som
handlar om att utesluta andra. För att man är ”utanförsocknes”. Fel
klass. Fel kläder. Eller bara ”fel dansstil”. (Det finns ingen felaktig dansstil såklart).

Det här finns överallt, detta fega, denna grupprädsla som gör att man inte låter dansen bli en gemenskap utan något man utesluter med. 

Det är lika vanligt bland vänstersocialister som högerreaktionära elitister. Lika vanligt i London som i Göteborg. Lika vanligt på dyra klubbar (jag dansade bredvid kungen en gång på Alexandra, vi pratar 70-tal) som på arbetarklasställen i Rio (Jag har aldrig trampat så fel som på en salsaklubb i Rio ...).

ETC:s förstamajfest var hyfsad på dansgolvet vad gäller kön, stil och kulturgrupp. Men kass när det gäller åldersblandning.

Den socialistiska, feministiska, antirasistiska danskampen går alltså vidare. 

Vi ses på nästa golv.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.