– Ja, de har de gjort i 15 år, men de har inte fått tag i mig ännu, säger han med ett över­tygande sympatiskt leende.

För att vara en internationellt uppburen auteurstjärna, med både Cannespris och Oscarsnominering i bakfickan, gör norska Joachim Trier ett påtagligt opretentiöst intryck i sin sportig dunjacka som han behåller på intervjun igenom, trots att vi möts i ett hotellrum.

Möjligen är den avslappnade klädstilen en rest från Joachim Triers 90-tal, då han blev flerfaldig norsk mästare i skateboard, innan hans filmbana tog fart.

– Det var väldigt formativa år! I Norge var det totalförbjudet med skateboard mellan 87–89, så vi fick åka till Sverige för att köpa våra brädor. Politikerna såg oss som ett hot. Det gjorde att jag redan som ung pojke tänkte: ”Fuck det här, de vuxna har fel”. Det jag tog med mig var: Bryt reglerna och gör det på ditt eget sätt. Och jag lärde mig att gilla att vara kreativ i gäng, säger han.

Som manusförfattare och regissör anses Joachim Trier idag vara ett av filmvärldens hetaste namn.

Hans psykologiska skräckthriller ”Thelma” (2017) kallades ”Bergman möter Carrie” och blev Norges Oscarsbidrag. Innan dess hade han hunnit göra engelskspråkiga ”Louder than bombs” med bland annat Isabelle Huppert och Jessie Eisenberg. Med sin nya film färdig­ställer han nu sin ”Oslo”-trilogi, vars första delar var nya vågen-inspirerade ”Repris” (2006) och ”Oslo, 31 augusti” (2011).

Komedin ”Världens värsta människa” är en rapp och dialogdriven relationskomedi med fokus på kärlek och livsval i den senkapitalistiska samtiden. I huvudrollen ses Julie (Renate Reinsve), som hoppar av läkar- och psykolog­programmet, dejtar, dumpar, och sedan flyttar ihop med den snygge serietecknaren Aksel, som är lite äldre och gärna vill ha barn. Måste Julie stadga sig nu? På en fest träffar hon Eivind, som också är sugen på äventyr. De bestämmer sig för att testa de fysiska gränserna för otrohet.

Medel- och överklassens frihet mellan 20 och 30 kan generera drivor av ångest. Vilka utmaningar kommer med att bli vuxen i vår individualistiska och självförverkligande tid?

– Vi har en enorm förväntanspress och blir tränade i en hurtig hippie-kommunikation i sociala medier, att vi hela tiden måste artikulera oss själva. ”Vem är du? Vad gör du? Vad är din betydelse?” Men i mötet med kärleken är vi ganska språklösa. Det är en förhandling som är sårbar och intim och kräver ett annat sätt av oss. Det handlar filmen om, säger Joachim Trier.

Men trots sin allvarliga botten är ”Världens värsta människa” i högsta grad en komedi. I biosalongen river den smarta dialogen och träffsäkra birollerna ner många skratt.

Här finns exempelvis den frånvarande pappan som inte orkar hälsa på eftersom ”det är så krångligt att hitta parkering i centrum”. Eller ex-flickvännen som upptäcker att hon är ”tre procent samisk” och därpå går upp helt i livet som ursprungsbefolkning – bland annat genom att publicera bilder från sin ultrasexiga trädyoga till Instagram.

– Det humoristiska med filmen är att den observerar beteenden i samtiden. Jag tycker att sånt är väldigt roligt. Men vi har försökt att skildra personerna humanistiskt så att man inte bara skrattar åt dem, säger Joachim Trier.

Filmen ställer en huvudfråga: Måste man verkligen stanna och förvalta det man håller på med i livet, i stället för att skynda vidare när ­saker blir lite tråkiga eller besvärliga, till exempel i en relation? Har du något svar på det?

– Nu blir det filosofiskt, men filmen handlar mycket om tid och hur vi förhåller oss till den. Jag kan identifiera mig med Julie som tror att hon har oändligt med tid, men nu när jag över 40 måste jag förhålla mig till att den är begränsat. Förhandlingen med tiden blir ganska brutal.

Men min fråga var: Måste man stanna och förvalta saker istället för att hoppa på nya ­projekt och relationer?

– Det är en jävligt bra fråga. Jag tänker att vi lever i en kultur som är ganska bra på att ta in många saker snabbt, men att vi tappar bort tolkningen och närvaron: Resan från att bli vuxen till att vara. Det handlar om att börja ta ansvar för det du står i. Det tror jag är viktigt, säger Joachim Trier.

Han understryker att filmen inte ger ett svar på frågan om vad som är rätt. Snarare ­skildrar den ambivalens inför livet som många av oss känner.

– Julies drömmar och hennes rörelse är jävligt romantiska och fina. Jag älskar henne för dem. Samtidigt har hon problem. Filmens titel handlar om självkärlek. Att det är väldigt lätt att känna sig misslyckad i den förväntanspress som finns idag. Så hur kommer du till en plats av acceptans? Det är vad filmen handlar om.

Julie kämpar också med barnfrågan, om hon verkligen vill stadga sig och bilda familj. Varför ville du gestalta det dilemmat?

– Det hänger ihop med frågan om de ­absoluta livsvalen, och med döden på ett sätt. Att få barn är att skapa liv.

Julie hoppar av läkar- och psykologprogrammet, men ett barn kan man inte hoppa av på samma sätt...

– Exakt. Men jag försöker att inte moralisera. I delar av livet har jag upplevt den melankoli som filmen skildrar: Att den ena vill ha barn och den andra inte – och jag har varit på bägge sidor av diskussionen i olika stadier av mitt liv. Det är en ganska fundamental sak som jag inte tycker att vi pratar om så mycket. Och det blir väldigt snabbt politiserat. För det finns en jävlig press, i alla fall i Norge: Till och med statsministern gick nyligen ut och sa att ”norrmän måste få fler barn”. Annars kan vi inte betala folks pensioner. Allt ska ha en nytta. Men det måste vara helt accepterat att inte skaffa barn, därför är det viktigt att prata positivt om.

Och det är väl heller inte lösningen på Julies problem, hur vida hon blir mamma eller inte?

– Nej nej, är du galen? Självklart inte.

Joachim Trier om …

att göra sexscener ur en kvinnas perspektiv:

– Begär är en fundamentalt mänsklig sak, men hur filmar man det idag utan klichéer? I en scen är Julie nyförälskad i Eivind, och när de har sex biter hon honom i rumpan. Hon dominerar och leker med honom. Jag tror att publiken kan känna med hennes begär. Men hade jag gjort det med en man som bet i en ­kvinnorumpa, så hade det direkt blivit en helt annan sak. Det är inget fel i det, men för mig är det mer kliché, jag har sett det förr. Här är det en tjej som ser på en kille när hon har sex, det kändes frigörande och fint. Det är hennes blick.

… varför han inte lockas av Hollywood:

– När jag gjorde min nya film kände jag: ”Fan, detta är ett perfekt sätt att jobba på.” Jag har haft mycket frihet och ingen blandar sig i eller förstör filmen för att den ska bli kommersiell. Om strömningstjänsterna kommer och kan ge oss den typen av bioerfarenheter som konstnärer, då kan jag lyssna, men tills de gör de så gör jag min egen grej med mitt gäng.¨

... filmer han inspirerats av:

– Det är en lång räcka. Den romantiska komedin på 30–40-talet, som ”Philadelphia story” av George Cukor där Katharine Hepburn spelar smart kvinna som försöker ta reda på ”vem fan ska jag bli”. Men också regissörerna Éric Rohmer, Woody Allens ”Annie Hall” och Noah Baumbach. Jag gillar också ”Notting Hill”, om att bli fångad i idealisering och vilken vånda det är. Alla har upplevt det med miniatyrversion. När man märker att någon vill ha dig för att de tror att du är någon annan. Eller när man känner att man inte är tillräckligt bra för den andre.