Vad hände egentligen på Burning man?

Evenemanget bygger på deltagarkultur och allt innehåll – tema-camper, matlagningskurser, workshops om yoga, dans, personlig utveckling, alla byggnader, konstinstallationer och konserter är skapade av besökarna själva. 

Varje år bygger över 70 000 människor upp en hel stad – Black Rock City – på en gammal sjöbottnen med vit pulversand, mitt i Nevada-öknen.

Och alla som tagit sig till Black Rock City, har förberett sig på att det kommer bli tufft.

Under Burning Man 2022 var det stekhett, ofta runt 45 grader, medan temperaturen sjönk till närmare 10-15 grader nattetid. Dessutom var det dagligen svåra sandstormar vilket gjorde att regn kändes som en befrielse. 

Detta indikerar givetvis också att den verkliga nödsituationen vi bevittnar är klimatkrisen.

Att årets upplaga skulle bli lätt var det få som trodde. Och inte blev det enkelt, särskilt inte eftersom den enda möjligheten att ta sig runt på Burning Man-området är att cykla eftersom inga bilar tillåts. I den lervälling som uppstod efter årets regnskurar fick man ta sig fram till fots. Vilket i och för sig var en befriande känsla då varje ögonblick fick en annan betydelse. Man tvingades lugna ner tempot i sökandet på konstverk och camper runt det enorma ökenområdet. 

Några få fester och dj-set långt ut på det som kallas ”playan” i Black Rock City (ett område för konst och DJ-set en bit från staden) fick avbrytas eller ställas in. Och alla så kallade art cars – överdimensionerade bilar utsmyckade som hajar, elefanter och bläckfiskar – fick parkera vid sina respektive läger. 

Energin på området förändrades drastiskt.

När regnet föll fick vi rådet att spara på mat, vatten och bränsle. Det finns i princip inga mobil- eller wifitjänster på Burning man. Evenemanget består av femtonhundra”camper”, bosättningar som fungerar som tillfälliga hemmabaser för olika grupper av ”burners”. 

Vissa har eget wifi men det hör till ovanligheterna, och organisationen tycker att internet-uppkoppling är något man bör undvika för att nå den ultimata upplevelsen. Burning Mans omtalade 10 principer – en sorts etisk guide för hur man ska överleva evenemanget – inkluderar ”omedelbarhet”, vilket naturligtvis är svårt att uppnå när man scrollar eller svarar på e-post. 

Att vara frånkopplad skapar en känsla av närvaro genom att deltagarna blir helt avskurna från det som kallas för ”standardvärlden” – verkligheten utanför Burning Man.

Jag har själv kommit hit till och från sedan 1996 när jag studerade vid UCLA i Los Angeles och ett par studentkollegor tvingade med mig till den där galna händelsen i öknen som då hade cirka 4 000 besökare och såg väldigt annorlunda ut än idag. 

”I Burning Man-kretsar är denna typ av feg flykt fullständigt oacceptabel” 

Under åren har jag fått vara med om både det ena och andra vad gäller väder och temperaturomställningar. Med det i åtanke kändes det därför märligt att årets event skulle hamna i världens mediala blickfång efter ett par dagars regnande.

Den utlösande faktorn var troligen att en handfull kända personer – med komikern Chris Rock, dj:n Diplo och skådespelaren Joel Kinnaman i spetsen – lämnade Burning Man-området i samband med regnet. I Burning Man-kretsar är denna typ av feg flykt fullständigt oacceptabel.

En äkta ”burner” stannar kvar, visar mod och tar ansvar för den stad som vi alla varit med att bygga upp.

Normalt sett hyfsat seriösa medier som BBC, The Guardian, The New York Times och CNN framställde kändisarnas flykt genom den svårbemästrade leran – ut ur katastrofzonen som i det närmaste omöjlig. De avstånd som uppgavs var dessutom pinsamt överdrivna och spreds vidare som en löpeld på sociala medier. 

Som en av alla som var kvar på området kändes det pinsamt att ta del av den fullständigt oseriösa rapporteringen. 

Jag började undra vad det verkligen var som låg till grund för denna till synes sjuka vilja från medias sida att utlysa ett katastrof- och paniktillstånd som var så långt från verkligheten man kunde komma.

Fake news blandades med cynism och skadeglädje. 

Det var ett uppdämt hat mot de deltagare som media förutsätter är techmiljardärer från Silicon Valley. Eller kvinnliga influencers som använder Burning Man för att visa bilder och videor på sig själva poserandes framför något konstverk. 

Hatet, eller kanske avundsjukan, visste faktiskt inga gränser.

Det spreds mängder av falska rykten om ett ebola-utbrott på playan. Vi fick höra att årets Burning Man kallats för ”en nationell nödsituation” och att det amerikanska nationalgardet kallats in. När jag själv lyckades logga in på wifi i Burning Mans dokumentationsteams container fick jag mängder av meddelanden från familj, vänner och kollegor som frågade om jag faktiskt levde. 

Var jag rädd? Var jag okej? Hur skulle jag lyckas ta mig därifrån? 

Jag var minsann på plats, och jag mådde alldeles utmärkt. Särskilt kanske på grund av omständigheterna. Och i allmänhet verkade det som att i stort sett alla mådde bra. Ju mer vi hjälptes åt, desto bättre verkade vi må, kollektivt. Det var ett ständigt surr i luften under de dagar då vi inte var helt säkra på vad som skulle hända, och det möttes ibland av enstaka tårar och frustration, men oftast av humor, solidaritet, dans och en till öl.

Ingen känsla av den panik som världens media basunerat ut. 

På ett närmast perverst sätt hoppades kanske en del av världens inflytelserika journalister att de skulle kunna skapa en medial katastrof till varje pris. 

”Givetvis älskar omvärlden att göra narr av Burning Man eftersom Burning Man är så lätt att göra narr av”

Vilket i och för sig kanske är förutsägbart eftersom allt som är relaterat till Burning Man är oerhört svår att förstå för den som aldrig har varit på plats.

Men medan världens media slogs om att skrämma upp, förlöjliga och raljera vad som försiggick i Black Rock City tog vi som var där bara på oss lite varmare, regn- och vindtäta kläder, och anpassade oss till vår nya spännande verklighet. 

Att vara förberedd på stora utmaningar och väderomställningar tillhör liksom standardläget på Burning Man.

Evenemanget är ett stort test på självtillit. Kanske det största. 

Deltagarna måste ta med sig allt – egen mat, vatten, tak över huvudet, soppåsar, osv. – utom de mobila toaletter som Burning Man-organisationen placerar ut. En ”överlevnadsguide” skickas ut till alla deltagare tillsammans med biljetterna. Att kunna ta hand om oss själva och andra är själva upplevelsen. 

Och för de flesta av oss, förutom hotet att missa någon extra arbetsdag eller i värsta fall ett flyg, anpassade vi oss, och det gick alldeles utmärkt. Igen.

Tänk om TV-tittare och sociala media-besökare runt om i världen sett tiotusentals strandade ”burners” utöva yoga, äta pannkakor, dricka kombucha och dansa finsk tango till dragspel i leran istället? 

Givetvis älskar omvärlden att göra narr av Burning Man eftersom Burning Man är så lätt att göra narr av – i synnerhet som 70 000 galningar iklädda fuskpälsar med plastpåsar tejpade runt fötterna är instängda på en avlägsen gammal sjöbotten mitt i ingenstans. Det måste varit hur kul som helst för folk hemma framför sina smartphones och TV-apparater att se detta spektakel. 

Men en sak kan jag lova, det var betydligt roligare för oss som var där. 

Känslan av samhörighet och solidaritet, och viljan att hjälpas åt, dela med sig och vara generös mot andra är något man nog bara kan uppleva på en tillställning som Burning Man.

Och till slut så brann även den man vi alla kommit för att få se brinna. Om än två dagar för sent. På ett stillsamt vackert sätt kom han att bli den man som klarat sig längst i Burning Mans 37-åriga historia.

För egen del tog det 24 timmar att ta mig från Burning Man-området till Los Angeles under tisdagen. Precis den reslängd jag vant mig vid under de år jag deltagit. De smala lokalvägarna och den omfattande trafiken är en logistisk utmaning. Något som alla ”burners” vant sig vid, och som också är en del av upplevelsen. 

Tillbaka i verkligheten med permanent internet-uppkoppling möttes jag av mängder av kommentarer på de få fotografier jag lyckats lägga upp på Instagram under veckan. 

Alla som varit på plats verkade ense.

Det var ju faktiskt det bästa Burning Man någonsin.