– Säljaren sa: ”Vet du, den här hyllan är fan inget snygg, för den är helt gul. Den går inte att sälja!”, berättar Hanna Hellquist och fyrar av sitt något hesa värmländska skratt.
Men möbeln fick hon i alla fall. Gratis. Och gubben lovade till och med att bjuda på hemleverans.
Jag tänker att det är sånt som händer just Hanna Hellquist, vars rättframma charm tycks gå hem i så gott som alla läger.
”Mamma, säg som det är”
Sedan förra våren bor Hanna Hellquist i pappans gamla hus i värmländska Grums på heltid och sänder program i P3 på distans från Sveriges Radio i Karlstad. Det funkar, förutom att det blir ensamt och därmed förbannat tråkigt.
– Dagarna ute på landet när jag sitter ensam mitt ute i skogen är oändligt långa. Jag älskar att jobba och hatar att vara ledig. Det är livsfarligt för mig att vara ledig. Jag trivs inte själv, säger hon.
Egentligen hade hon velat jobba sex dagar i veckan istället för fyra. Nu blir det istället att hon bygger på huset som aldrig tycks bli klart.
– Snälla rara, att fixa hemma är det enda jag gör. Jag träffar inte en levande människa. Mamma ibland, säger Hanna Hellquist.
Mamma Lisbeth Hellquist har genom åren figurerat i både dotterns kåserier och i tv-program. När jag inför intervjun hör av mig och frågar hur Hanna Hellquist är får jag ett gulligt svar, om att dottern är ”kreativ och idérik”. Hanna skrattar igen. Hon har fått läsa sms:et innan och påpekat att det första utkastet mest lät som fakta från Wikipedia.
– Men mamma, sa jag. Säg som det är! Du tycker ju att jag är svinjobbig! Säg att jag drar igång saker hela tiden, att jag kan inte hålla i pengar, är lätt överviktig och jävligt högljudd. Du får ju tinnitus av mig! Och du har tagit hand om min far ekonomiskt och omsorgsmässigt hela livet och nu får du ta hand om mig som är 40 år gammal. Men hon kände att hon inte kunde skriva det.
Rapp som djävulen
Det var med krönikor och personliga intervjuporträtt i DN som Hanna Hellquist slog igenom stort. Så småningom gick hon över till P3 för att bli en av kanalens profiler, men har samtidigt fortsatt att då och då skriva personliga texter i DN. Ofta tar hon upp ämnen som andra tycker är skamliga: Sin pappas självmord, barnlängtan, alkoholism eller att späka ner sig 20 kilo. Alltid med en avundsvärd stilistik och en karakteristisk blandning av självdistans, samhällsanalys och bråddjupt allvar.
Kanske är det ändå i etermedier som Hanna Hellquists råa humor kommer till sin fulla rätt. Hon är, som en radiokollega påpekat: ”rapp i käften som djävulen”. I tv kan Hanna Hellquist i förbifarten exempelvis säga att hon tycker att fåret Frank i Tele2-reklamen är het. ”Det är något med honom. En sexig företeelse.” Eller berätta att hon skickat sms till komikern Jonatan Unge minst tio gånger och frågat om han vill ligga. Tyvärr satt han ”mitt i maten”.
Det blev nej.
Men den som tror att den känner hela Hanna Hellquist genom hennes program har helt fel. Det är störigt när folk tror att de vet allt om henne, tycker hon.
– Det gör du ju inte, säger jag. Då blir nästa fråga: ”Jaha, så det är inte dig man hör i radion då?”. Jo, det är det ju, men inte bara. Jag är ju något annat också.
Den som hörs i radion är ”Hanna Hellquist i sin yrkesroll”, menar hon. Samtidigt är det ingen persona hon lägger sig till med.
– Det där är svårt. Jag är ofta personlig för att programmet behöver en personlig berättelse, eller för att intervjupersonen behöver en sur eller krävande eller skämtande motpol i form av mig för att programmet ska bli roligt att lyssna på. Men det är ju ett jobb liksom.
En missuppfattning om dig är att du inte har någon integritet. Varför tror folk det?
– För det låter ju inte så, haha. Det låter som att jag kan prata om allting – och det kan jag ju också – men det är en jävla skillnad mellan att sitta och prata i sitt eget radioprogram med sina kollegor som man älskar och litar på och att berätta samma sak för vem som helst, säger hon.
”Blev en kontrollförlust”
Den förtrolighet som skapas radiostudion kan kännas helt annorlunda när en tidning skriver ut konversationen. Som när Hanna Hellquist nyligen berättade för sin kollega Samir Yosufi i programmet P3 Hemligheter att hon planerar att försöka få barn själv med hjälp av donator.
”Jag är egentligen inte så barnkär. Jag vill helst bara inte vara så ensam som jag är” sa hon då och berättade att hon efter att ha funderat länge kring barnfrågan nu ska utreda möjligheten att bli mamma på egen hand. Det blev en artikel i Aftonbladet.
– Att något som jag sa i min trygga hamn togs upp i en kvällstidning, det blev en kontrollförlust, även om Aftonbladet inte hade lagt till något som jag inte hade sagt i P3, säger Hanna Hellquist.
Du har tidigare gjort ett helt SVT-program om barnlängtan och skrivit i DN om det. Varför är det skillnaden när samma sak skrivs i en kvällstidning?
– Jag har inget intresse av att vara en känd person som folk skriver om. Däremot har jag ett intresse av att göra bra program, skriva bra texter och att vara en duktig yrkesperson som håller kvalitet. Och det jag tycker funkar i mitt yrke är när jag använder mig av mig själv, säger hon och lägger till att hon inser att hon kanske låter bortskämd.
Var i barnprocessen är du nu?
– Jag är inte gravid, men jag har en kontakt med kliniken och en fertilitetsläkare som har frusit in mina ägg, säger hon och jag skäms lite över att jag frågat.
Tackad för alkoholism-texten
För två år sedan skrev Hanna Hellquist i DN om sin alkoholism som skenat efter pappans död. ”Jag bröt armen på fyllan. Jag bröt foten. Jag gjorde bort mig, jag blev ovän med några av mina närmaste, jag utsatte min mamma för en oro som jag aldrig kan föreställa mig. Jag försov mig till jobbet och misskötte mina uppdrag och vinglade omkring i Vasastan så att främmande människor fick se till att jag kom hem ordentligt. Den kontrollförlusten är svår att förstå nu. Hur kunde jag vilja utsätta mig för det?”
När texten publicerades hade hon varit spiknykter i tre år, men också här kom det självutlämnande tilltalet med dubbla känslor.
– Dagen den publicerades gick jag till en second hand-affär i min stadsdel. Då kom en tjej fram och ville tacka mig. Det var jättegulligt, men just då var det så skört. Jag ville bara få vara en helt vanlig person som fick stå och klämma på en dyr Rodebjer-klänning. Jag kanske bara borde varit inne den dagen.
Samtidigt skrev du väl texten för att andra skulle läsa?
– Ja, och vad den gjorde tror jag att jag aldrig får vara med om igen.
Vad gjorde den?
– Det var så många som läste och hörde av sig och skrev att ”nu får det vara nog”. De hade levt på samma sätt som jag och bestämde sig för att också göra något åt det. Den texten är jag väldigt stolt över. Jag tänkte på den i fem år, men den tog bara tre timmar att skriva. Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle kunna påverka andras liv på det sättet.
Vad längtar du efter just nu?
– Gud, jag har så korta perspektiv! Just nu längtar jag till mars när det är lite mer vår. Jag längtar efter att kakelfärgen har torkat i badrummet, tills mitt hus är klart och tills att jag kan börja odla. Jag har aldrig varit i Grums så här länge, eller en hel vår, så i år så ska jag göra världens jävla trädgård.
Hanna Hellquist om
… varför hon bott i Grums under pandemin:
– Jag åkte hit förra våren innan det blev lockdown i Stockholm. Alla trodde att det skulle gå över, men så gjorde det inte det, och så kom en andra våg. Jag vill inte ha corona för jag har diabetes och är riskgrupp.
… sitt pågående romanprojekt:
– Jag försöker hitta på saker, men det är det svåraste som finns. Jag behöver kollegor och ett kontor. Jag kan inte jobba själv, jag är jättedålig på det.
… en journalist hon inspirerats av:
– När jag var yngre inspirerades jag jättemycket av Linda Skugge och hennes sätt att skriva krönikor. Men det är inte så bra att läsa andra bra krönikörer, för det är så stor risk att man tar efter dem för mycket. Det bästa är egentligen att skriva med andan i halsen, att ha egna högt ställda krav och lite för lite tid kvar till deadline.
