– Om jag till exempel sovit dåligt en natt så trycker jag snooze när väckarklockan ringer och somnar om, eftersom varken min hjärna eller min kropp fungerar när jag är trött. När jag väl vaknar går jag upp och äter min frukost, som är exakt samma, varje dag. I den stunden vill jag inte bli störd, jag får koncentrera mig på att äta min frukost just då och sen ta itu med resten av dagen.

I Tove Lundins värld går allt alltid enligt planerna, där ändras inget i sista sekund och där finns inga obekväma situationer som man måste ta ställning till. Själv har hon friheten att välja precis vad hon vill göra, hela tiden.

– Det finns inga måsten, mina relationer baseras inte på huruvida jag minns mina vänners födelsedagar eller ifall jag ringer regelbundet. Jag måste inte vara med i sociala sammanhang om jag inte orkar, jag kan gå från middagsbordet precis när jag vill, för att jag är för trött eller för att jag inte kan sitta still och det är helt ok!

Alla gör det de är bra på

I Tove Lundins värld gör alla det de är bra på, den som är duktig på kreativa lösningar och roliga idéer får stå för de kreativa bitarna. De på arbetsplatsen som är duktiga på siffror, på att passa tider och på att sitta stilla en hel dag, får göra det. Revisorerna till exempel, eller redaktörerna. De får göra det de är bra på men de -erbjuds även stödsamtal och får hjälp av arbetsgivaren eller skolan med att anpassas till Toves värld, där man inte passar tider eller sitter still en hel dag. Där man inte är tyst och inte sätter upp en fasad.

I Toves värld har kontoret en myshörna där man kan lägga sig och vila en stund. Och små utrymmen där man kan stänga in sig och koppla bort omvärlden. Där man får vara helt i fred när man behöver.

– Jag längtar så mycket efter att besöka min värld, där känns det som att jag skulle kunna slappna av och fokusera på det jag vill göra utan att behöva störas av normerna som jag hela tiden måste förhålla mig till.

Att passa in tar energi

För Toves värld är inte verkligheten. Toves värld är den värld hon målar upp när vi pratar om hur samhället borde vara för att passa alla. Även för dem som enligt samhällsnormen inte definieras som normala.

– I hela mitt liv har jag försökt att passa in i samhället, att passa tider, sitta stilla, göra som jag blir tillsagd och så vidare och det tar så mycket energi och ger så mycket ångest när man egentligen inte klarar av det. Eller hade klarat det bättre om samhället såg ut på ett annat sätt.

För Tove Lundin kan inte sitta stilla särskilt länge, om det inte är något intressant hon gör just då. 

– När jag skulle bli mamma till tvillingar sa alla att det skulle bli så jobbigt med två barn och en av flickorna föddes med särskilda behov, men jag tyckte rastlösheten var jobbigast. Att vara låst hemma och inte ha så mycket att göra på dagarna när barnen sov. Så jag började laga mat, det hade jag aldrig gjort innan.

Kompletterar varandra hemma

Tove Lundins sambo studerar och jobbar extra och hemma i huset som de håller på att renovera har de skapat Toves värld i miniformat.

– Vi gör hälften var av alla sysslor, Christopher tar det som jag tycker är svårt, till exempel kontakten med tjejernas dagis, ser till att de har extra kläder och går på föräldramöten. Jag drar igång det mesta och när jag tröttnar eller tappar fokus tar Christopher över och gör klart. Så kompletterar vi varandra.

För Tove hade det varit enkelt att anpassa sig till normen som kvinna, svårare blev det att leva upp tillförväntningarna på hur man skulle vara som mamma.

– För en man är det liksom okej att missa ett föräldramöte för att han jobbar eller något annat men som mamma blir du ifrågasatt, varför går du inte dit? En annan sak som blivit väldigt tydlig är att Christopher alltid får beröm för att han gör hälften av alla sysslor med barnen och i hemmet, medan det förväntas av mig som mamma, jag får aldrig beröm för det.

Kände sig konstig

Länge kände sig Tove Lundin annorlunda, konstig och så småningom skrev hon boken Handbok för psykon.

– Jag kände mig som ett psyko, värst blev det när jag började studera och jag inte kunde smita undan på samma sätt som jag gjort innan. En dag började bara hjärtat rusa och jag kunde inte slappna av, jag fick ingen ro på något sätt och jag sökte mig till studenthälsan som skickade mig till psykakuten. Jag fick efter en tid diagnosen bipolär men jag vet inte om den stämmer. Ibland känns det mer som att mitt mående var en konsekvens av att ha försökt anpassa mig till alla krav jag inte hade klarat av. Att jag, trots min ADHD, hade försökt att anpassa mig till det som anses normalt.