Strax innan jag ringer upp Toni Holgersson läser jag Nöjesguidens recension av Nordic Noir. Albumet får högsta betyg och avslutas med raderna ”Det kommer inte ut någon närmare eller mer angelägen skiva i Sverige i år. Förmodligen inte heller nästa år, eller året därpå.” Det är stora ord, men de delas av flera recensenter. Toni är märkbart glad över hyllningarna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag vaknade halv sju i morse av att Dante skickade ett sms med Nöjesguiden-recensionen. Man vill ju gärna låtsas att man har en hållning där man inte bryr sig om vad de tycker, men det är klart att det påverkar. Det är klart att det är kul när någon nås av det man har gjort, och uppskattar det. När man har lagt ner så mycket tid. Om man bara skulle få sågningar så blir det en uppförsbacke. Och jag lever ju på att åka runt och spela, så då blir recensioner något mer än bara strävan efter att få beröm. Det är ett incitament för att gå runt, i bästa fall, säger Toni på telefon från hemmet på Öland.
Far och son i nära samarbete
Dante är Toni Holgerssons son. Han är musiker på egen hand och gör modern, elektronisk r’n’b och är dessutom hyllad producent. På de tre senaste albumen har far och son arbetat nära tillsammans.
– Det har varit jätteenkelt att jobba med Dante. Vi reagerar på exakt samma saker. Det kan handla om ett reverb-ljud eller hur en hi-hat-trumma ska låta. Det sjunker in i oss samtidigt. Först trodde jag att det var för att han har kommit från min pung, att det var kött och blod som gjorde att vi funkade så bra tillsammans. Sedan hörde jag Titiyo säga att han är den bästa producent hon har jobbat med. Då förstod jag att jag kanske hade tagit honom för givet.
En bit från den gamla ljudbilden
Toni beskriver Nordic Noir som en hybrid-skiva. Den varma, souliga ljudbilden som ligger närmre sonens musik än de gamla visor som Toni tidigare har gjort sig berömd med. Alla nio låtar på albumet är tolkningar av den relativt okände vissångaren Charlie Engstrand Sommar.
– Jag tycker de är så enastående bra. De ligger väldigt nära mig och jag gillar att sjunga dem. Charlie har sålt kanske tio plattor i Sverige. Han berättade att han nyligen spelade i Kramfors inför fyra personer i publiken. Så ser man vad det är som säljer i det här landet. "Fånt jag en körv" låg etta i flera månader. Det är fortfarande så vårt kulturklimat ser ut. Jag tycker det är fördjävligt.
Finns det en missionerande tanke, att fler ska få upp öronen för hans musik?
– Nej. Det kom till naturligt. Det är fantastiskt om folk upptäcker Charlie, men först får de upptäcka mig. Jag tappade väl några generationer lyssnare medan jag bodde i grovsoprum och snodde cyklar.
Toni Holgerssons liv har tagit många brokiga vägar. Från den självbetitlade succédebuten 1989 släppte han fem album på lika många år och utmålades som en ny Ulf Lundell i medierna. Sedan försvann han från strålkastarljuset. Tunga år av hemlöshet och missbruk följde innan han 2005 kom tillbaka med albumet Tecken på liv. Numera är han drogfri och har hittat tillbaka till både musiken och familjen igen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Att syssla med musik är en enorm förmån, att få arbeta med det man vill. Och att få göra det med sin son är det bästa sättet som finns att existera. Det är en nåd att ha fått göra det. Innan dess präglades vår relation mest av min frånvaro. Varje julmiddag präglas fortfarande av det där tomrummet som tio års frånvaro skapar. De åren kommer alltid att finnas där. Men det förändras ju. Det är som när en närstående dör. En sorg som man bär med sig i resten av livet, men som förändras med tiden. Min skuld finns där hela tiden, men den går också att skämta om nu tillsammans med Dante. Det bästa sättet att laga det är att bygga något nytt.
Du fyllde 50 år i vintras. Hur trivs du som 50-åring?
– Det känns som jag har varit 50 så länge, ända sedan 40 nästan. Så jag är jätteglad att jag äntligen har fyllt år nu. Det känns som man kan slå sig till ro i en gubbighet. Nu har jag Gubb-leget. Ingen kan säga något annat.
Har du fortfarande samma sug efter att göra musik?
– Nej. Det ser annorlunda ut. Det går ner i fart lite. Det är som att gräva efter metall. Man stöter på en ådra ibland, sedan får man gräva vidare åt något annat håll för att hitta nya ådror. Nu känner jag att det är dags snart. Det är fyra år sedan jag skrev egna låtar, och nu börjar jag få lust igen. Men jag måste isolera mig. Jag är en riktig storkonsument av böcker och tv-serier, en kulturknarkare. Så jag behöver stänga av det, åka bort och inte ha någon annan än gitarren. Då kommer plötsligt den där ådran igen. Det tar längre tid, men det känns som att det finns något som glimmar där borta.
