Det går utmärkt att ta del av den nya, hajpade säsongen av Netflix-serien ”The Crown” utan att för en sekund behöva tänka på verkligheten. Intrigerna kring figurer som drottning Elisabeth II, prins Charles och Lady Di har ofta liknats vid en såpopera, men i händerna på några av samtidens främsta skådespelare (Oscarsbelönade Olivia Colman, Gillian Andersson, Charles Dance – för övrigt dubbad till officer av Brittiska imperieorden av den riktiga Elisabeth II) blir manuset bland det bästa man kan se på tv just nu.

Man kan också välja att betrakta serien som politisk propaganda, paketerad som högkvalitativ underhållning, för ett antidemokratiskt statsskick. Recensenternas empati har inte hamnat hos det skattebetalande folk som finansierar den dysfunktionella familjen, utan hos de stackars kungligheter som tvingas leva med sina knähundar och juveler i det 775 rum (!) stora Buckingham Palace. Det bevisar att propagandan har fått genomslag.

Till skillnad från politiska partier är olika länders monarkier fullt jämförbara. Det är korteger, vinkande, bandklippning, resande med skattebetalda livvakter mellan olika slott och herresäten beroende på årstid (om sommaren väljer familjen Windsor skotska Balmoral Castle, medan ätten Bernadotte beger sig till Sollidens Slott på Öland). Framför allt vilar alla monarkier på den uråldriga, i resten av samhället förkastade, teorin om att en magisk blodlinje särskiljer vissa individer från folket. Detta kungliga, naturligtvis helt påhittade DNA gör dem förtjänta av ärvda privilegier, i princip så länge som de utvalda håller sig vid liv och fortsätter att föda fram arvingar.

Om det skulle handla om en handfull excentriska familjer runtom i Europa som hade sparat ihop sina egna miljarder, klädde ut sig med nonsensordnar och medaljer och byggde stora kråkslott som de fyllde med vit arbetskraft och gick omkring och bugade åt varandra – det vore ju bara roligt. Lite i samma anda som lokaltidningarnas porträtt av byns skrotsamlare som byggt en egen rymdraket. Men nu är det tyvärr du och jag som betalar.

När Republikanska föreningen i somras granskade monarkins kostnader kunde de avslöja att vår svenska monarki kostar över 10 gånger mer än vad de officiella siffrorna visar. För skattebetalarna hamnar notan för kungafamiljen och deras excesser på 1,5 miljarder. Man kan spåna i oändlighet kring vilka områden som skulle behöva ett tillskott på hundratals miljoner – barnomsorg, hälso- och sjukvård, och så vidare. Fundera exempelvis på vad Polismyndigheten skulle kunna göra med 18 miljoner årligen för att öka alla medborgares säkerhet, istället för att skydda en enskild familj. Kungliga flaggdagar som Deras Högheters födelsedagar kostar 6 miljoner kronor varje år. Tänk om den summan istället lades på, säg, en bok om mänskliga rättigheter till alla svenska skolbarn på en annan flaggdag, internationella FN-dagen?

En och en halv miljard kronor: En så stor utgiftspost i statskassan för en så antidemokratisk kvarleva som monarkin kan inte få kvarstå utan debatt. Inte heller det faktum att kungen har diplomatisk immunitet, vilket innebär att han aldrig kan åtalas för brott. Och mängder av andra praktiska och materiella förmåner som kungafamiljen åtnjuter – ända tills vi, folket, säger stopp. Men så länge vi kryper upp i sofforna och myser åt ”The Crown” utan en tanke på vad monarkin faktiskt innebär, ligger de nyttiga idioternas dok kvar över våra ögon.