För ett par år sedan lades Della Q ned men Anna Björklund fortsatte förmedla sina omdebatterade tankar i krönikor publicerade i Göteborgsposten, Fokus och sedan några månader tillbaka även i Aftonbladet. Nu är hon aktuell med sin debutbok, ”Kvinnomanualen” (Bazar Förlag) som i åtta essäer undersöker klassiskt kvinnliga teman. Jag möter henne på ett soligt Östermalm för ett samtal om tjejkultur, hushåll och romantik. 

Vad skulle du egentligen säga att det är för bok du har skrivit? Är det, som titeln indikerar, en slags manual i att vara kvinna? 

– Egentligen är det en halvironisk titel, jag leker med en upplevelse jag hade när jag växte upp av att det fanns en manual. Att folk kände att de hittat vägen för hur man ska göra som kvinna för att kombinera karriär och relationer. Boken handlar ganska mycket om vuxen­blivande och jag tyckte det var extremt svårt att bli vuxen. Jag hade problem med väldigt basala saker som mat, sömn och hur man ska försörja sig. Jag tyckte allt det var jättesvårt och kände mig besviken på tidigare generationers kaxighet. 

Som att deras instruktioner inte var till så stor hjälp? 

– Nej precis, jag kände att de fina lösningar som funkat för mina föräldrars generation kom med ganska stora alternativkostnader. Det finns många nya problem som inte fanns när doktrinerna skrevs för typ femtio år sedan. Det som för dem varit en underbar frihet ledde för oss ofta till kronisk ensamhet. Samtidigt vill jag inte säga åt någon vad den ska göra. Men jag vill kasta upp bollarna i luften och se vad som händer. 

Vi sitter i köket i lägenheten Anna Björklund bor i med sin man, författaren och komikern Kristoffer (”Kringlan”) Svensson och deras tre barn. En lägenhet som jag känner mig bekant med redan innan jag klivit in eftersom ”Kvinno­manualen” rör sig mycket inom hemmets trygga väggar. I essän om hushåll skriver hon om de väggfasta möbler hon byggt själv för att göra det enkelt att städa. I essän om mat skildras gjutjärnsgrytor och ekologiska produkter hon köper direkt från bondgårdar. Lägen­heten är estetiskt tilltalande samtidigt som det syns att det är ett hem där folk faktiskt bor, något Anna Björklund själv beskriver som att hon ”hör till den sällsynta grupp som får göra ­Hemma-hos-reportage men inte har städhjälp”.

Prova att gå in i en Facebook-grupp för mammor. Även om gruppen handlar om något så oskyldigt som att göra puréer till sin bebis blir det sektstämning på några sekunder. 

Sektstämning på några sekunder

Ett annat återkommande tema i boken är de skruvade beteendemönster som kan gälla i kvinnodominerade sammanhang. Anna Björklund ger flera exempel, bland annat att hon tillsammans med några kompisar hade en period på högstadiet när de bara öppnade dörrhandtag med fötterna, trots att ingen av dem hade bacillskräck. Hon skriver ”[…] även när vi hade bråttom använde vi foten, handen hade på något sätt varit ett svek”. När jag frågar henne vad det där egentligen handlar om hänvisar hon till kvinnors sociala kompetens. 

– Alla brukar prata om fördelarna med att kvinnor är så himla kommunikativa och sociala, och det har ju många fördelar, vi är mindre ensamma när vi är gamla till exempel. Men en baksida är att vi lever väldigt mycket i de sociala dynamikerna vilket kan bli ganska destruktivt. Det finns utrymme för att det ska uppstå nästan som sociala tvång. I mammavärlden finns det jättemycket sådant. Det är lite roligt, prova att gå in i en Facebook-grupp för mammor. Även om gruppen handlar om något så oskyldigt som att göra puréer till sin bebis blir det sektstämning på några sekunder.

Jag röstar ju inte. Och tycker inte det finns någon stor ideologi som ringar in vår samtids problem särskilt bra.

Gillar fortfarande tjejvärlden

Den sektstämning Anna Björklund vittnar om rör inte bara mammavärlden. I ”Kvinnomanualen” skriver hon om att ha upplevt liknande sociala tvång i 2000-talets feministiska rörelse. Hon skriver: ”Det var tydligt att det de högljutt kallade ”systerskapet” egentligen var en stenhårt villkorad in-grupp. De sa sig hata hierarkier men älskade att se andra kämpa för att bli insläppta.”. Jag ber henne utveckla det resonemanget. 

– Det lilla som händer i en facebookgrupp kan också dra iväg till ett samhälleligt plan. Det är väl metoo ett ganska bra exempel på, eller för den delen de drev som startas och drivs av kvinnor. Det kan bli väldigt destruktivt och hårt. Men jag gillar fortfarande tjejvärlden, jag har inga alternativ till den. Men jag försöker att inte dras med för mycket. 

Inför intervjun med Anna Björklund har jag ansträngt mig för att ringa in hennes politiska hållning. Det är svårt, de spretiga åsikterna skaver ofta mot klassiska ideologiers enhetlighet. Hon beskrivs ofta som konservativ, men håller själv inte med. 

– Det där med att jag skulle vara konservativ, det har egentligen mest att göra med att jag hade mage att bli med barn. Och att jag gifte mig relativt tidigt. Men att vara förälder är ju ingen politisk inriktning. 

Så vad är det för ideologisk hållning du egentligen förespråkar? 

– Jag röstar ju inte. Och tycker inte det finns någon stor ideologi som ringar in vår samtids problem särskilt bra. 

En hårig katt har hoppat upp i hennes knä, hon klappar den medan hon fortsätter. 

– Visst, man kan hålla på med 1800-tals­filosofer och plocka russin från den kakan så att säga. Men jag tror fortfarande att det som verkligen påverkar människors liv idag är något som de teorierna inte har så stor bäring på. Jag har känt igen mig mer och fått ut mer av en tretusen år gammal myt än jag fått ut av mycket i vår samtid.

Det finns massa spaningar från folk som identifierar sig som vänster som stämmer, men de har ganska lite med det socialistiska projektet att göra.

Nässelgarn istället för konsumtion

Oavsett var Anna Björklund står politiskt är det tydligt att hon ser stora problem med samtiden. Boken innehåller hårda kängor riktade mot bland annat masskonsumtion, halvfabrikat, och det stressade arbetssamhället. Det är en sorglig bild av moderniteten som målas upp, en värld där en svensk treåring i snitt äger femhundra leksaker men inte får någon tid att umgås med sina föräldrar och där lägenheter i London byggs utan kök för att kvadratmeterpriserna är högre än kostnaderna för att köpa takeaway-mat varje dag. Det går att läsa som antikapitalism, men Anna Björklund själv värjer sig även mot det epitetet. 

– Det finns massa spaningar från folk som identifierar sig som vänster som stämmer, men de har ganska lite med det socialistiska projektet att göra. 

De metoder hon själv förespråkar för att ta sig ur samtidens snaror handlar mycket om att göra saker från grunden. Att använda händerna och söka sig till det enkla och trygga. Hon inspireras av kvinnor som drejar och gör garn av nässelfiber, och håller själv på med liknande projekt i lägenheten på Östermalm. Jag ställer den uppenbara frågan medan Anna Björklund reser sig för att slänga kärnan från nektarinen hon ätit.

Det låter supermysigt att göra garn men vem fan har råd med det egentligen? 

– Det jag gör i hemmet är mest sådant man måste göra i vilket fall, sen har jag valt att gå in i rollen för jag tycker att det blir roligare då. Men även människor med heltidsjobb och obekväma arbetstider måste ju tvätta och äta ibland och det jag försöker peka på är att det inte alltid är så himla lätt. Och att lösningen inte är att alla ska behöva köpa en massa tjänster, det tror jag är dåligt både för en själv och andra. Så jag renoverar själv, dels för att det är billigare men också för att det ger mig något. Det gäller matlagning också, det är klart att det är dyrare och tar längre tid att laga en viltgryta. Men mitt mål är att bara behöva laga mat tre gånger i veckan och sen slippa köpa massa halvfärdiga grejer.

Jag tror bilden av kvinnan som förlitat sig på sin man och därför fastnat i en destruktiv relation är lite från en annan tid.

En benämning jag ändå lyckas applicera på Anna Björklunds idéer är att de är romantiska. Hon styrs av intuition och känsla, slår ett slag för beroendet och kritiserar den självständighetsvurm som vår samtid är djupt präglad av. I essän om sex beskriver hon äktenskapet med sin man som en väg till sinnesro, ”när jag började leva i juridiskt bunden tvåsamhet slapp jag äntligen galenskapen”. Det är lätt att ryckas med i romantiken, inte minst i en individfokuserad tid där äktenskapet ofta framställs som en borgerlig boja. Samtidigt har jag svårt att tänka bort de kvinnor som befinner sig i destruktiva relationer och inte har det kapital som krävs för att lämna. 

Att göra sig beroende av en man kan komma med vissa risker. Hur har du resonerat kring det när du har skrivit?

– Jag tänker att folk verkar skilja sig ganska friskt idag, trots att många kvinnor jobbar deltid. Det är till och med så att en ganska rik medelklass inte alltid har råd att skilja sig för att bostadsmarknaden funkar som den gör. Men folk verkar ändå lyckas med det på något sätt. Jag tror bilden av kvinnan som förlitat sig på sin man och därför fastnat i en destruktiv relation är lite från en annan tid. Om det är viktigt för en att skilja sig tror jag man gör det helt enkelt. 

En vän till dig var på dig om att skriva ­äktenskapsförord inför ditt bröllop. Varför störde du dig på det?  

– Jag tror det hade mer med ideologi att göra än en ärligt menad oro för att jag skulle bli utnyttjad eller utsatt för våld. Det handlade om att det var just ett brott mot en kvinnlig norm. Även i väldigt personliga frågor som rör det innersta måste man ta hänsyn till en dogm, vilket blir väldigt tryckande. Jag får klaustrofobi av det där, att inte kunna lita på sin egen erfarenhet eller sin egen upplevelse av verkligheten. Det blir nästan läskigt. Jag tror ett mycket större problem i vår tid är att folk är så jävla ensamma och så vana vid att dumpas på olika sätt. Både på arbetsmarknaden, bland kompisar och bland folk man är ihop med. Att i kontrast till det ha ett juridiskt avtal där man samlat alla man känner och gått igenom en ceremoni där man lovar att dras med varandra vad man än gör, jag var helt golvad av hur skönt det var att kunna slappna av och känna att det inte bara är lilla jag. 

”Skönt att ha varit jobbig”

Plötsligt har vi kommit in på ett ämne jag egentligen tänkt undvika – det som rör Anna Björklunds egna vänskapsrelationer. När podcasten Della Q lades ned var det under dramatiska former, något som också skildras i essän som handlar om lycka. Eftersom tjejerna hade en relation även utanför jobbet ledde upplösningen till att Björklund förlorade en av sina närmaste vänner. Nu har hon startat en ny podd med poeten Anna Axfors, och i det andra avsnittet pratar de om hur svårt det är att kombinera småbarnslivet med nära kompisar. 

Äktenskapet blev alltså en trygghet för dig, samtidigt säger du i din nya podd att du är världens ensammaste människa. Vad menar du med det? 

Anna Björklund skrattar till innan hon svarar. 

– Nej, det var ett skämt. Men jag är ett socialt djur och det är inte alltid så lätt att kombinera med småbarn. Jag har liksom inte tid att hålla igång gruppchatter. Och jag får lätt en impuls som säger att jag måste röra på mig när något känns lite klaustrofobiskt, vilket inte alltid är så tacksamt i täta relationer. Så jag har blivit kompisdumpad en hel del. Men det är också skönt att ha varit jobbig, för de som söker sig till mig nu, eller står ut med mig nu, vet liksom vad de får. 

Essän om lycka handlar mycket om förlåtelse och acceptans. Och kanske var det den hårda kritik Anna Björklund fick efter Della Q:s nedläggning som gjorde att hon lyckades nå dessa dygder. Björklund beskriver det som att hon är mindre nervös nu, och inte känner samma behov av att positionera sig i förhållande till en viss hierarki. Det får mig att tänka på en del av ”Kvinnomanualen” som skildrar Anna Björklunds möte med Magdalena Andersson, en kvinna hon inspireras av. 

Varför tycker du så mycket om Magdalena Andersson? 

– Jag älskar att hon vågar vara så tvär och fokuserad. Alla politiska journalister tycker hon är hemsk för att hon har blicken i horisonten och skäller ut den som står i vägen. Det är ganska osvenskt, jag tycker det är toppen.

Men du älskar henne inte så mycket att det blir en röst på sossarna i höst? 

– Nej eller skulle jag rösta är det kanske sossarna som är närmast, men jag tror inte jag kommer göra det. Eller jag vet faktiskt inte.