Så spränger feminismen gränser med teknik

Jenny Sundén, forskare inom genus och teknik, diskuterar teknikens möjligheter och begränsningar som verktyg för en radikalt feministisk politik. "Jag insåg väldigt snart att saker som genus och sexualitet varit en del av hur vi föreställer oss datorer och artificiellt liv redan från början", säger hon.

Jenny Sundén forskar och undervisar på Södertörns högskola. Hennes forskning fokuserar framför allt på gränsytor mellan kroppar och teknologier på skilda områden som virtuella världar och gemenskaper, onlinespel, robotkonst och medicinsk simulering.   

Hur kom du in på den här banan? 

– Jag började intressera mig för kritisk, humanistisk forskning på informationsteknologier redan när jag skrev min magisteruppsats i sociologi i Lund under våren 1994. Internet hade förstås redan funnits ett antal årtionden. Allra först egentligen som krigsmaskineri och barn av kalla kriget genom sina finurligt decentraliserade meddelandestrukturer. Men där i början av 90-talet var webben det nya, och som sociologistudent med intresse för relationer mellan människor och olika former av samvaro var webbens virtuella sociala rum helt oemotståndliga som studieobjekt.

– Jag var intresserad av vad som hände med saker som närvaro, närhet, intimitet och vänskap på denna mystiska webb där till och med kärlek kunde börja spira utan att personerna ifråga ens hade träffats IRL.

– Idag är IRL en sliten och vardaglig akronym, men då fick den mig att verkligen börja fundera på vad som kan sägas vara verkligt i det så kallade verkliga livet. Mitt uppsatsprojekt ledde mig djupt ner i kulvertarna på Lunds Tekniska Högskola, vilket visade sig vara den enda plats där jag kunde hitta personer som visste något om webben, virtuella världar och digitalt förmedlade känslor.