För några år sedan presenterade Tax Foundation en lista över industriländer med ”konkurrenskraftiga skattesystem” i Forbes. Tax Foundation är den amerikanska skattesänkar-lobbyn och en motsvarighet till Skattebetalarnas förening, men till skillnad från den senare betraktar man inte Sverige som ett semi-socialistiskt land.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Landet hamnade nämligen på plats fyra på listan, kort efter skatteparadiset Schweiz. Sverige, skriver Tax Foundation, har en låg bolagsskatt, ingen förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt och vill man förvalta rikedomar är det ett betydligt bättre land att bo i än exempelvis USA.
Jag minns hur jag läste den här artikeln med stigande förvåning. I Sverige har borgerliga opinionsbildare inte pratat om annat än det höga skattetrycket det senaste decenniet. I den politiska debatten återkommer våra marginalskatter ständigt och ett uttalande som att ”det är tufft att tjäna bra i Sverige” har blivit en vedertagen sanning i medierna. Är detta rena lögner?
Riktigt så enkelt är det inte. Det förstår jag när jag läser Erik Sandbergs nyutkomna bok Jakten på den försvunna skatten. Hans tes är nämligen att båda påståendena är sanna samtidigt: Sverige är både ett skatteparadis för de rika och ett land där det är ”tufft” att vara medelklass. Å ena sidan har vi en hög moms och en marginalskatt som sticker ut. Å andra sidan har vi tagit bort nästan alla skatter på rikedomar. Hur kunde det bli så?
Erik Sandberg är en av Sveriges skickligaste journalister. 2014 publicerade han boken Lönesänkarna som handlade om hur vinstandelen i svensk ekonomi ökat kraftigt sedan 1980-talet på löneandelens bekostnad. Det var en häpnadsväckande spännande bok; Sandbergs lyckades skriva en detektivhistoria om något så torrt som lönepolitik.
I sin nya bok – som är en logisk fortsättning på den förra – beger han sig ut på skattjakt. Och även om uppföljaren inte har samma slagkraft får den ändå de flesta samhällsreportage att framstå som lokalnyheter om rasade gärdsgårdar i jämförelse. Det här är en bok som alla med minsta politiska intresse borde kasta sig över.
Precis som i Lönesänkarna intervjuar Sandberg politiker – från höger till vänster – som förespråkat en omfördelning till de rika. Sedan 1980-talet har socialdemokraterna sänkt bolagsskatten i flera omgångar och 2005 tog de bort arvsskatten. Borgarna fortsatte på den inslagna vägen och 2007 togs fastighets- och förmögenhetsskatten bort. Sammantaget har detta lett till en enorm rikedomskoncentration.
I dag har Sverige fler miljardärer per capita än USA och Ingvar Kamprad har en förmögenhet motsvarande 14 procent av landets BNP. En slump att detta skett samtidigt som alltfler fått det sämre? Knappast. För under samma tid har den offentliga sektorn urholkats, bidragen har minskat, löneandelen sjunkit och man behöver vara en idiot (eller nationalekonom) för att inte se sambanden.
Den skräckinjagande slutsatsen är dock inte som det ofta påstås att Sverige har ”anpassat sig till den övriga världen”. Sandberg visar istället att svenska politiker har gått före. Att det i sammanhanget till stor del handlar om socialdemokrater kan inte beskrivas som något annat än århundradets svek. Vad är det som har gjort, frågar jag mig, att vi fått sådana ryggradslösa politiker? Hur kunde till exempel Bosse Ringholm få för sig att ta bort arvsskatten? Det som hans föregångare Ernst Wigforss beskrev som själva nyckeln till omfördelningspolitiken?
Om man ska jämföra med USA, skriver Sandberg syrligt, ligger svenska socialdemokrater närmare Donald Trump än Hilary Clinton i den ekonomiska politiken.
Jakten på den försvunna skatten är en bok som får mig att se rött. Sandberg skriver lågmält, men under texten anar man en vrede över en politik som genomförts i det tysta. Det här är en bok som förklarar varför folk går omkring med en diffus känsla av att vara lurade. Och om man vill förstå SD:s framgångar är det här betydligt viktigare läsning än exempelvis Gellert Tamas Det svenska hatet.
För det boken gör är att med blixtrande skärpa visa hur vi genom politiska beslut skapat en enorm maktkoncentration hos överklassen. En överklass som i sin tur tagit ett järngrepp på politikerna. I dag slåss till exempel Magdalena Andersson för att EU inte ska införa miniminivåer på bolagsskatten i unionen. Samtidigt har hon mage att beklaga sig över att folk röstar på missnöjespartier. Hon borde faktiskt skämmas.
