Vid en vägg står regissören själv med en sjukgymnast och utför övningar för sin opererade axel.
– Vi är strax klara! Han gillar att bli klappad med den här hårborsten, säger hon och demonstrerar på Fazou som direkt paralyseras av njutning.
– Han är en korsning mellan dvärgleopard och huskatt. Äter bara rått kött!
Det finns en direkt energi hos Suzanne Osten. I hennes sätt att prata, gå och vara. Bakom den karaktäristiskt raka luggen gömmer sig en hjärna full av verksamhet och infall. Ett tryck som väller mot läsaren i den nya självbiografin ”Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?” - 600 sidor bitvis skrivna som ett drama, med replikskiften, scenanvisningar och rollista. En flodvåg av fragmentariska minnen och detaljer. Allt uppblandat med politiska inspel som ”Teater kan RÄDDA LIV” och ”Det behövs en medborgerlig revolution” – om det fria skolvalet.
– Jag associerar mycket och det är min ambition som regissör att fånga mångtydigheten. Så funkar nog min hjärna, säger hon och sätter på kaffekokaren i köket där bordet är ett trivsamt myller av våffeljärn, grönsaker, medicinburkar och en läslampa.
”Kuppade bakom min rygg”
Hon är en feministisk och kulturell pionjär. Memoarerna ett bokslut över en yrkesbana som dramatiker, regissör och författare: Om den brinnande aktivismen i feministiska Grupp 8, hur hon 1975 grundade Unga Klara, en banbrytande verksamhet för barnteater. Om hur hon så småningom blev professor i regi vid Dramatiska institutet och skapade skandal då en av hennes elever ”en omogen 31-åring” läste upp egenskriven porr för sexåringar. Då stod hon i hatets öga. En mediestorm. Trots att tanken i projektet varit så god: att göra teater om kärlek för förskolebarn.
– Han kuppade bakom min rygg. Tanken med projektet var respekt för barnens kärleksdrama. 39 andra studenter fattade detta! Säger hon i efterhand.
Men ingen kan anklaga regissören för att inte ta barn på allvar. Inte heller för att vara feg.
– Att skriva en självbiografi är en omöjlighet när man har levt i 77 år, konstaterar Suzanne Osten. Ändå har hon gjort just det. Försökt hitta fram till en ton, till den som är viktigt. Till exempel frågan om att verka som konstnär och kvinna i ett patriarkalt samhälle:
– Hur bra jag än har varit, har jag aldrig fått den status som en kulturman har. Frågan har blivit synligare, att det kvinnliga konstnärskapet har något att bidra med. Men vi är aldrig lika bra som män, sägs det. Det är bara larv! Men patriarkatet är en seg struktur. Det är ingen mening att gråta över det. Det hade vi som kampramsa i Grupp 8: ”Gråt inte, gör motstånd!”
”Thåström på varje förskola!”
Men allt började förstås i barndomen, som för Suzanne Osten var full av demoner. En mamma som var filmkritiker, psykotisk, schizofren och krigsskadad. Pappan: Tysk flykting, socialist och motståndsman som försvann när hon var två år. Hon - dottern som ofta var smutsig, hungrig och kunde bli slagen hemma. Som fick tyfus. Åkte ambulans. Skickades till fosterfamilj. Togs tillbaka. Fick hjärnskakning så många gånger att doktorn till slut sa till mamman: ”Inga fler hjärnskakningar nu, fru Osten”.
Om detta har Suzanne Osten gjort både teaterföreställningar och film, inte minst uppmärksammade ”Flickan, mamman och demonerna” (2016). Men när jag frågar om hur barndomen präglat hennes senare relationer vill hon hellre prata om det som trots allt var bra:
– Jag tror att jag idag anser att barndomen bara är en fas. Vi överlever den, säger Suzanne Osten och berättar om friheten hon fick. Mammans vänner som hjälpte till när hon rymde som 16-åring, om storasystern som hon höll kontakten med i det svåra. Hur hon tog sig vidare.
– Jag tror att jag är född med en otrolig glädje. Om jag var troende skulle jag säga att Gud hade gett mig den gåvan. Mina föräldrar var djupt deprimerade och kampinriktade. Men jag föddes som en glad lax! Jag har en utåtriktad och nyfiken personlighet som jag är född med. Min själ är glad! säger hon med eftertryck och häller upp kaffe i koppar stora som soppskålar.
Regissör blev Suzanne Osten redan på 60-talet när inga andra kvinnor var det. Bara 19 år satte hon upp sin första pjäs, och slog 1974 igenom stort med musikalen ”Jösses flickor, befrielsen är nära”. Men det var i barnteatern hon hittade ett sätt att ta vara på energin och nyfikenheten. Ett kall som sedan följt henne genom livet – att ge publiken fantasiresurser.
– Det måste finnas politiker som anar detta, att man skulle kunna göra mycket mer åt segregationen om man gav barnen konst och kultur. Thåström på varje förskola! Det finns otroligt mycket man skulle göra som man inte gör.... säger Suzanne Osten och blir politisk igen.
Dödskalleringen på ena handen blänker när hon ställer en fråga:
– Visst håller du med om att det är skillnad på barnen om de är på Ikea eller på teater?
Det är svårt att inte hålla med. Och med nyskapande projekt som Unga Klaras ”Babydrama” har Suzanne Osten visat att även de minsta barnen kan ta in konst, inte blir rädda för det komplexa.
– Underhållning för barn, Bolibompa och sånt, det sysslar jag inte med, har aldrig gjort.
Tycker du illa om det?
– Jag tycker inte att det är intelligent. Men man dör inte av dålig teater heller, medger hon.
Orgasm som orangutanghona
Så plötsligt gör jag Suzanne Osten generad. Det handlar om passagen i självbiografin där regissören skriver om sex och vad hon fått av sin relation med män. Hur hon blivit lurad, givit efter på tjatsex. Men också härliga detaljer:
”Fått orgasm på olika sätt, de mest spektakulära som en orangutanghona, till exempel i en kristallkrona”.
– Jag rodnar! Utbrister Suzanne Osten.
Varför då?
– Att försöka skriva som det var innebär ju ett medgivande: Jag är en människa som gjort saker som inte är ett föredrag, som inte är gjorda för offentligheten.
I memoarerna funderar regissören bland annat över hur hon som varit så stark i sin yrkesroll, samtidigt kunnat vara så manipulerbar i privatlivet.
– Om man är feminist så tror man att man ska göra alla rätta val. Men feminist är en åsikt om rättvisa! Och där spelar barndomserfarenheterna in: Är jag värd att överhuvudtaget älskas? Om jag säger nej nu, då kanske jag inte får något alls?
Har du tvivlat på om du varit värd att älska?
– O ja! Visst! Det tror jag många människor är helt frågande inför. Jag brukar referera till boken ”All about love” av Bell Hooks: Man kan ironisera över hur kärleksbesatta vi är, men det är rimligt att längta efter kärlek. Vi ska längta!
Vilka råd vill du ge min generation av feminister?
– Att inte förenkla, men att se begränsningen i det politiska målet: Det kan inte uppfylla allt. Och det finns en personlig sfär som man måste vårda. Jag har gjort upp med massa demoner för att inte lägga min skit på andra.
Vilken slags skit?
– Om man blivit illa hanterad så har man en benägenhet att skylla på andra och manipulera, ljuga och bedra. Det har jag inte velat göra.
Suzanne Osten berättar att hon i flera vändor psykonanalys, kropps- och traumaterapi grävt för att komma vidare. Ett arbete som varit viktigt både privat och för arbetet som konstnärlig ledare.
– Det borde vara en utmaning för varje chef: att inte lägga sin skit på personalen, ta ansvar för sitt psyke och historia. Man ska inte skylla på alla andra, utan se vad som har format en. Vilka val gör du, vilken hjälp kan du ta? säger Suzanne Osten medan hon fyller en aktiveringsleksak med mat för att katten ska sluta jama.
Så kommer hon tillbaka till huvudfrågan: Vad hon vill säga till dagens unga feminister, såhär efter att ha gjort bokslutet över ett liv som politisk kämpe och konstnär.
– Det finns inte en rätt feminism, men det finns rättvisa och den är inte ouppnåelig. Den idén har varit väldigt central för mig. Där har jag alltid varit ganska säker på min sak och retat upp en hel del.
Vem har blivit sur på dig?
– Deprimerade människor och de som gärna vill ha bevis för att det inte går att göra något, att inget spelar roll. ”Vi kommer gå under, det är kört.” Det finns många som skulle sätta en slant på det. För då slipper man göra något ... säger hon.
Sedan sammanfattar hon sina ledord i två tydliga punkter:
– Gå vidare! Jag tror på framåt. Den andra grejen är: Ju mer man vet om sig själv desto mindre hatar man andra människor. Jag ingen som jag hatar.
Suzanne Osten om...
… Grupp 8:
– För mig var hela Grupp 8 en labbprocess, vi var inte snälla mot varandra. Det är en fel idé att alla ska vara snälla hela tiden. Så är det inte. Jag ville segra i en debattstrid! Jag gillar ju att bråka! Det gjorde ju inte alla... och då fick de som är bråkiga försvara de som var tysta. Man måste jämka, lära sig att umgås och försvara olikhet.
… Lars Norén:
– Jag har alltid haft en dragning till det komplexa. Mötet med Lars Noréns pjäser var väldigt viktigt för mig, ett möte med det som inte är förenklat.
… hur man lever ett intressant liv.
– Det fanns en dansk fotograf, Jacob Holdt, som bestämde sig för att bara gå på ”ja”. Det kan man lära sig mycket av. Att blockera och säga nej, det är enkelt, då är man säker. Det är rädsla. Men jag har accepterat JA och att prova.
