Publiken jublar och en annan kamera sveper fram för att filma de övriga åskådarna ur fågelperspektiv. Det är ett människohav utan slut. Oräkneliga armar hålls upp i luften och kameran förmår inte visa hur långt bakåt publiken sträcker sig.

Det här var Ciwan Hacos första konsert i Turkiet. Batmans borgmästare hade personligen bjudit in honom och hans saz, ett traditionellt stränginstrument, som dragplåster till den lokala stadsfestivalen.

– Borgmästaren sa att det vanligtvis kom 15 000 människor till festivalen och förhoppningsvis skulle det komma några tusen extra på grund av mig. Men dagen då jag skulle spela började det samlas folk redan på morgonen. De hade rest från Dersim, Van, ända bortifrån Istanbul. Borgmästaren var i chock, berättar Ciwan Haco för ETC.

Ingen vet riktigt hur många som var på plats i Batman. Somliga säger 200 000 människor, konservativt mätt, medan andra säger en hel miljon. Oavsett, betraktas det som en av de största utomhuskonserterna i Turkiets historia. Samtidigt bekräftade det ännu en gång att den mer än hundraåriga konflikten kring den så kallade kurdiska frågan, i högsta grad har att göra med kulturell befrielse.

Ciwan Haco bor i Gävle och har haft Sverige som sin hemmabas sedan 2003. Innan dess bodde han i Norge i 13 år och i Tyskland i 11 år. Resultatet är en charmig svenska med både norsk och kurdisk brytning, där han då och då även stoppar in tyska ord.

När ETC intervjuar honom är det ett möte med en riktig superstjärna till artist. Ciwan Haco har spelat in 17 fullängds­album på kurdiska under en mer än 40-årig karriär. Men ingen vet egentligen hur många album han sålt genom åren – och hur mycket intäkter han gått miste om – eftersom musiken i mycket stor omfattning har piratkopierats och spridits i hemlighet. Därför kom han själv ganska sent till insikt om hur pass känd han är.

Populariteten manifesterades igen 2004 när det arrangerades en andra spelning i Turkiet. 25 000 människor trängde sig in i en lokal och turkiska medier beskrev det som den allra största solokonserten inomhus som arrangerats i landet. Bara sju låtar hann avverkas innan publiken pressade sig så kaotiskt nära scenen, att Ciwan Haco tvingades avbryta av säkerhetsskäl.

– Det kändes overkligt, för jag hade aldrig trott att jag hade så många fans. Tidigare hade jag spelat i Europa för 1000 människor, på några jazzfestivaler kanske för 2000. Inte fler än så. Men jag tror inte det bara handlade om min stämma och min saz vid de där konserterna. Det var en blandning där även historien, kulturen och kärleken till Kurdistan ingick. Det handlade om allt som den turkiska regeringen har gjort mot kurderna, säger han.

Antagligen skulle alla som känner till kurdernas historia av förtryck och motstånd kunna instämma i den analysen. Det finns en större kontext. Men i ett flertal akademiska verk över hur dagens kurdiska progressiva rörelse med partier, kulturgrupper och civila organisationer först växte fram i Turkiet på 1970- och 1980-talet, är han likväl namngiven som en av de individer som hade ett avgörande, personligt inflytande. Allt tack vare musiken.

Ciwan Haco föddes 1957 i den lilla staden Tirbespiyê i nord­östra Syrien, i det kurdiskdominerade område som varit självstyrande och gått under namnet Rojava under det syriska kriget. Han växte upp i en mångkulturell trakt där det fanns flera olika folkgrupper och religioner, men som även präglades av den syriska regimens arabnationalism. Rasismen var institutionaliserad.

– Det var förbjudet att tala det kurdiska språket, vi fick inte tala det i skolan till exempel. Att framföra kurdisk musik var också förbjudet. Jag kan fortfarande inte förstå det, hur kan man förbjuda en hel kultur och alla dess sånger, dikter, romaner? Det är så naturligt och mänskligt, de här sakerna, men de fick inte finnas.

I föräldrahemmet fanns det alltid en saz som fadern och farbröderna brukade spela på i den privata sfären. Så småningom började Ciwan Haco själv spela och han tonsatte texter som hans syster Dîlber hade skrivit. 14 år gammal spelade han in sin första kassett med låtar, och han kunde stänga in sig långa stunder för att träna sin sång och sin fingerteknik.

– Jag brukade sitta nere i källaren och spela, ibland i sju–åtta timmar. Min mamma var orolig och sa att hennes son hade blivit galen. Hon sa att jag måste sluta, men jag lyssnade inte. Det var så allt började.

Ciwan Haco blev snart populär i Syriens kurdiska områden, där folk uppskattade hans låtar i hemlighet. Efter avslutade gymnasiestudier ville han fortsätta studera musik och 1979 lyckades han bli antagen vid ett konstuniversitet i Tyskland. Väl där var det en professor som uppmanade honom att fortsätta fokusera på musikkulturen från hans egna hemtrakter. Det var något han tog fasta på.

Lyssna på Ciwan Hako på Spotify.

Han skrev nya låtar och spelade snart in flera fullängdsalbum. Efter militärkuppen i Turkiet 1981 kom det en våg av nya kurder till Tyskland, ofta av politiska skäl. Dessa blev en viktig publik när Ciwan Haco började turnera i Tyskland tillsammans med tre tyska musiker, som fick fria händer att ackompanjera honom.

– Jag satte inte upp några regler, så det blev en slags mix av kurdisk och tysk musik. Det blev poppigt, rockigt, lite jazzigt. Det var väldigt nytt för kurder eftersom det tidigare mest bara hade funnits traditionella musiker. Många blev först sura på mig och sa att jag förstörde kurdisk musik, kritiken var verkligen hård. Men många ungdomar i min ålder tyckte om musiken. Så jag intalade mig själv att jag var på rätt väg och inte skulle lyssna på de andra, som var konservativa.

Med tiden fick han förstås rätt. Både kurdiska och svenska medier har flertalet gånger liknat Ciwan Haco vid Michael Jackson, på grund av hans stjärnstatus som artist. Men det vore mer korrekt att tala om en kurdisk Bob Dylan. Dels för att hans musikaliska kreativitet en gång i tiden retat upp människor som föredrog de gamla visorna, precis som hände Bob Dylan när han lämnade den akustiska folkmusiken och började spela elgitarr. Dels för att även Ciwan Haco lät blanda in politik i sina låtar och blev mycket populär i den unga, rebelliska motkulturen.

Kurderna är världens största statslösa folk, som nekades ett eget land när de koloniala västmakterna ritade upp Mellanösterns gränser strax efter första världskriget. Ända sedan dess har kurderna fortsatt kämpa både politiskt och med vapen i hand i Iran, Irak, Turkiet och Syrien för att få ett eget land. Eller, åtminstone autonomi och rättigheter. Regimerna i de fyra länderna har istället sett kurderna som hot och försökt försvaga dem genom att kriminalisera deras kultur.

Att sjunga på kurdiska har länge varit en motståndshandling. Ciwan Haco sjunger ofta om kärlek, men han vävde också tidigt in politiskt laddade och patriotiska fraser i sina låtar. Den revolutionära ”Leşker” från tidigt 1980-tal är ett nästan övertydligt exempel, där han först räknar upp olika historiska massakrer på kurder:

Jag glömmer inte martyrernas blod / Nej nej nej, det gör jag inte
Kurdistans flickor och pojkar / Alla reste de sig upp
De tog till vapen / Klättrade upp i bergen / För att rädda Kurdistan

Kassettband med sådan musik smugglades in i Turkiet där de flesta kurder bor. Där blev hans låtar omåttligt populära. Ciwan Haco och en handfull andra artister och poeter bidrog till en kulturell förnyelse och eldade på viljan att göra motstånd mot det turknationalistiska förtrycket. Därifrån löper det en röd tråd till den nutida kurdiska rörelsen – som idag främst kämpar mot den auktoritära turkiska presidenten Recep Tayyip Erdogan.

Skulle det gå att genomföra en likadan konsert som 2003 i dagens Turkiet, på kurdiska?

– Det måste du fråga Erdogan, men jag ser inte några signaler som visar det. Min dröm är att kunna återvända till mina fans och spela, folk skriver till mig i sociala medier och frågar om det hela tiden. Men jag tror inte det är möjligt. Inte när det finns en sådan man som är så mäktig och inte demokratisk. Jag har inte kunnat resa till Turkiet sedan 2016.

Paradoxalt nog var det Erdogan själv som gav grönt ljus till den gigantiska konserten i Batman 2003. Han hade då nyss kommit till makten som Turkiets premiärminister och förde en förhållandevis liberal och demokratisk politik, i hopp om att kunna ansluta Turkiet som medlem i EU. Med åren har han tagit av sig denna liberala mask.

Särskilt efter det misslyckade kuppförsöket mot honom 2016 har Erdogan återupprepat det kulturförtryck som tidigare turkiska makthavare legat bakom ända sedan 1920-talet. Regimen har stängt ned kurdiska kulturcenter, språkskolor och ersatt kurdiska borgmästare med statliga förvaltare, som visat få prov på att vilja godkänna stora kurdiska evenemang med en politisk underton. Ciwan Haco var i många år bannlyst från att besöka Turkiet på grund av sin musik. Nu är han ännu en gång oförmögen att besöka landet, eftersom han skulle löpa en akut risk för att bli arresterad.

Hemstaden Tirbespiyê och Syrien har han inte besökt sedan 1995. Han har ingen familj kvar där och alla nära släktingar bor idag i Tyskland, Norge och Sverige. Men Ciwan Haco har noga följt utvecklingen kring de syriskkurdiska områdena under kriget och medverkat i flera solidaritetsevenemang för att samla in pengar och förnödenheter.

– Jag hatar krig, som människa. Jag hoppas att kurderna kan få sina rättigheter utan att det ska behövas krig, men vi lever i Mellanöstern där det inte finns några demokratiska länder. Även om situationen är stabil just nu vet vi inte vad som kan hända imorgon. Jag hade till exempel aldrig kunnat tänka mig att Erdogan skulle angripa kurderna i Syrien, men tyvärr hände det.

Undertecknad har själv varit på reportageresor till Ciwan Hacos hemtrakter i krigets Syrien och besökt de västallierade kurderna där, som utkämpat strider mot både den turkiska armén och Islamiska statens jihadister. Även där har det gått att hitta väldigt många fans. Till och med längst fram vid stridsfronterna har kurdiska soldater kunnat plocka fram sina mobiltelefoner och spelat hans låtar. De verkar skänka hopp, styrka eller ro, även mitt i krigets död och förstörelse.

Ciwan Hacos senaste album med nya låtar, Şevên Sipî, släpptes i mars 2020. Precis när coronapandemin bröt ut i världen. Sedan dess har han inte kunnat genomföra några konserter alls för första gången på över fyra decennier som artist.

– Det känns som att jag har suttit i fängelse under det senaste året. När pandemin slutar ska jag göra en turné i Europa med mitt band, som består av svenska musiker. Jag ska börja med en första konsert i Gävle, säger han.

Där kommer publiken sannolikt mest bestå av kurder, som vanligt. Och lite märkligt är det ändå, att inte fler svenskar känner till att det bor en superstjärna i ett vanligt radhus mitt ibland dem, även om han råkar sjunga på kurdiska. En artist som är gigantisk i hemtrakterna, samtidigt som han i flera år arbetat som musiklärare vid den kommunala Kulturskolan i Gävle.

– Youtube har väl lett till att några svenskar lyssnar på mig nu, och andra musiker i Sverige kan känna till mig. Kanske är det mitt eget fel att jag inte blivit mer känd i Sverige, att jag inte planerade bättre. Men jag är nöjd med att ha kurdiska fans, säger Ciwan Haco och lägger till ett skratt.

Jag läste en kurdisk intervju med dig, där du sa att du stannat kvar i Sverige på grund av din familj och annars hellre hade bott i ett annat land?

– Ja. Jag tycker människorna här är fantastiska, jag tycker om kulturen och att folk har byggt ett starkt land. Problemet är väl… att det är så kallt i Sverige. Jag har problem med vädret. Min dröm är att bygga en liten stuga vid Vansjön i den kurdiska delen av Turkiet och bo där. Men det är ju svårt idag. 

Tre snabba frågor

Den kurdiska väpnade kampen har pågått i över 100 år. Hur tror du att situationen kommer se ut om fem år?

– Kurderna har fått betala ett stort pris med många dödade. Krig är bara skit och jag hoppas att det kommer dialog istället, så att vi får våra rättigheter. Men det återstår mycket jobb, så glöm att vi kommer uppleva någon förändring under de kommande tio, femton eller tjugo åren.

Vad tänker du idag om möjligheten att skapa ett självständigt Kurdistan?

– När man är ung tänker alla att man ska skapa ett Kurdistan, men det är tyvärr inte så lätt. Vi har hamnat mitt bland tre stormakter i form av perserna, araberna och turkarna. Jag har bara ett hopp och det är att amerikanerna och européerna kan hjälpa oss. Utan dem hade vi aldrig fått ett fritt irakiskt Kurdistan.

Vilket ord tycker du är det allra vackraste, på kurdiska?

– Hezkirin, kärlek. Det är allt. När du har kärlek ska du älska alla människor. Du ska inte säga att du är bättre än alla andra, du ska acceptera dig själv och andra. Då ska det också bli slut på krigen. Allt handlar om kärlek, som även John Lennon sa.