Zoes pappa försvinner en dag. Hon och mamma bor kvar, men för Zoe är det som om någon har klippt ut pappa ur verkligheten. Det tar lång tid innan hon får veta var han är. Hon får då också tillsammans med mamma besöka pappa, som finns i ett stort hus med låsta dörrar. Att det handlar om mentalvård och psykisk ohälsa sägs inte explicit, utan förklaras från barnets perspektiv. Zoe ser och försöker tolka vad de vuxna säger, där inget är riktigt begripligt.
Att försöka förstå
Zoe besöker pappa och kämpar med att också nå fram och att förstå. När han inte längre vill att hon och mamma kommer, så tar sig Zoe dit ändå. Medan hon väntar på att pappa ska dyka upp igen, så blir hon vän med Sabina, simmerskan som säger att hon en dag ska simma över Stilla havet. De två simtränar tillsammans, i sjukhusets trädgård eftersom det är så lång till havet. De samtalar också, och ligger på rygg och tittar på flygplan som far förbi.
Texten är både vacker och sorglig, där Sara Stridsberg inte väjer för det allra värsta när hon skriver om den självmordsbenägna pappan. ”Varför vill man inte leva när hundar och fjärilar finns? Hur kan man inte vilja leva när jag finns?”, undrar Zoe.
Sorgligt i starka färger
Det är två gånger Sara bakom boken, där de bilder som illustrerar texten är gjorda av Sara Lundberg. Boken är i stort format med många bilder som går över ett helt uppslag. I bilderna ligger betoningen ofta på samspelet mellan människor, med mycket ögonkontakt. Färgerna är kraftfulla och perspektiven växlar mellan breda översikter och mer nära. Mest påfallande med illustrationerna är att färgerna är så starka och tydliga, med fokus på grundfärgerna rött, grönt, blått och gult.
För barn finns det mycket att utforska i bilderna, som visuellt skildrar det som sker med få men väl valda detaljer. Här syns också tidens gång, från de inledande vinterbilderna till en färgsprakande sommar.
Augustpriset?
Det är en vacker bok, där leken och rörelsen i barnets värld finns med, även i en värld och en situation som handlar om något så svårt. Det finns många trappor att springa i för Zoe.
Berättelsen vilar, likt romanen ”Beckomberga – ode till min familj” på Sara Stridbergs barndomsminnen från när hon hälsade på en familjemedlem som var patient på Beckomberga mentalsjukhus. Känslan av autenticitet finns där, när hon nu i jag-form återberättar historien för barn.
Historien slutar med att pappa kommer tillbaka. Han blir aldrig riktigt glad igen, men det går ända rätt bra för honom. ”Han är som träden min pappa. Om vintern låtsas han att han är död. Sen återuppstår han till sommaren”, är en av de många vackert tankfulla funderingar som Zoe gör. Till det läggs helt lugnt konstaterandet att det finns människor som blir så ledsna att de måste bo på sjukhus en tid, men att det inte är så farligt. Ett ärligt svar som speglar en verklighet där slutet inte alltid är så gott som man hade velat önska.
Att skriva om psykisk ohälsa och självmordstankar för barn är ett konststycke. Med sitt enkla tonfall och ärlighet lyckas ”Dyksommar” bra med uppgiften. Så bra att jag blir mycket förvånad om den inte återfinns bland de titlar som nomineras till årets Augustpris.
