Artisten, låtskrivaren och trubaduren Stefan Sundström och fotografen Jeanette Andersson pratar i mun på varandra när Dagens ETC träffar dem för en intervju. Det märks att de följts åt under många års tid. Allting började under tidigt 90-tal när Jeanette var tillsammans med basisten i bandet Apache (senare Weeping Willows, red. anm.) som Stefan spelade med. Hon plåtade deras skivomslag och över 15 omslag, flera böcker och fotouppdrag senare fortsätter de att jobba ihop.
– Jeanette gjorde ett jävligt ballt och flippat omslag till Apache som jag tyckte var skitbra. Sedan har det bara fortsatt. Vi delar något slags fantasiliv. Jag tänker alltid i bilder runt mina låtar och där har vi mötts. Hon gör grejer som jag redan tänkt på, säger Stefan Sundström.
– Stefan är väldigt lekfull och sätter igång en massa projekt. Han är en verkligen en ”doer” och inte någon som pratar massa skit. Det är full speed och då hänger man på, säger Jeanette.
Avstamp i barndomen
Det långa samarbetet har resulterat i ett gediget fotarkiv över Stefans liv från 90-talet och framåt. De bestämde sig därför att göra en bok om de decennier som formade Stefan som artist och människa, samlat med låttexter från hans karriär. Ett tidsdokument över samhälle och politik men även barn, kärlek och död.
Boken tar avstamp i Berlin i Tyskland 1959 där Stefan blev till. Reflektioner från barndomen varvas med privata bilder på en ung Stefan Sundström. Några blad längre fram i boken kan man ta del av en journal från när Stefan är åtta år, en jobbig tid i hans liv. Där går att läsa:
”Patienten är en åtta och ett halvt-årig pojke med öppen ångest och psykisk konflikt. Han är störd i sin psykosexuella läggning och står i en konfliktartad bindning till föräldrarna, särskilt fadern.”
– I slutet på 80-talet när jag fått barn mådde jag inte så bra och började fundera mycket över min barndom. Hur den präglat mig och hur jag är som förälder. Då kom jag att tänka på de där journalerna och ringde till Erikastiftelsen. Efter lite jidder fick jag komma dit och göra en fotostatkopia av journalerna som sedan dess legat i min skrivbordslåda.
Varför valde du att ha med journalen i boken?
– För att jag tycker att den är lite sann samtidigt som texten är jävligt obehaglig och iskall på något sätt. Många människor kan nog hålla med om att det är väldigt knasigt skrivet. Jag minns tydligt den den här psykologen med tjocka glasögon som satt och tittade på mig när jag lekte i sandlådan.
När Jeanette läste journalen reagerade hon över hur de förväntade sig att ett barn skulle bete sig och att Stefan inte stämde in i det för att han var blek och tyst.
– Det är väl inte så konstigt när man som åttaåring kommer in i ett helt främmande rum, säger Jeanette.
Stefan ser journalen som ett tidsdokument över den rådande synen på barnpsykiatri.
– Jag tänker på hur mycket som har förändrats inom barnpsykiatrin och inom psykiatrin överhuvudtaget. Och hur knasigt det blir när man ser att varje tid har sina egna sanningar. Idag hade jag säkert fått diagnosen adhd.
Blå, grön och ... svart
Tillsammans med Jeanette har han gjort böckerna Stefans lilla gröna och Stefans stora blå, böcker om bland annat odling och mat. Nästa plan är att skriva en bok om barnuppfrostran – Stefans lilla svarta.
Även om den aktuella boken är personlig och privat poängterar de att det inte är en självbiografi. I början tänkte de döpa boken till Låtar, funderingar och bilder, 1960-2015, Stefan Sundström.
– Men när man såg det utskrivet såg det ut som att jag hade dött. Som att det är slut nu och att man inte ska göra något mer efter det här. Det är ju lite en känsla jag har kring den här boken som är lite scary, att man gör något slags bokslut liksom, säger Stefan Sundström.
Texter i sitt sammanhang
Boken är i kronologisk ordning och blir lite av en livsberättelse där bilder, löpande text och låtar hör ihop.
– Man får en annan dimension av låtarna och vad man vill säga med dem, säger Jeanette och nämner hennes favoritbild i boken. Det är en bild på när Stefan sitter på golvet och spretar med armar och händer som en örn, som i boken är publicerad tillsammans med låttexten till ”Dina händer”.
– Grejen är att det handlar mycket om min pappa när han låg och dog. Jag tittade på hans stora händer och tänkte på hur lika våra stora händer var. Låttexten börjar med raden: Dina händer flög som örnar, säger Stefan.
Efter intervjun ska Stefan åka vidare till Gotland för en spelning. Han känner sig dock inte så peppad, en känsla som börjat infinna sig på senare tid.
– Jag har blivit mer och mer dragen till att skriva. Det är besvärligt att spela och hålla ihop en grupp, jag pallar inte riktigt med det längre, säger Stefan Sundström, men lägger till att när han varit borta från musiken ett tag blir väldigt sugen på att spela.
– Musiken är så fri och öppen för improvisation och lek, det gillar jag.
När han tittar tillbaka på sitt låtskriveri och artistliv tycker han att hans låtar var som bäst under början av 90-talet. Med Apache och det album som Jeanette Andersson gjorde omslag till.
– De låtarna betydde väldigt mycket för mig personligen även om jag kan tycka att jag är bättre nuförtiden. Men det var mer blod i låtarna då, säger Stefan Sundström.
