Samson for President heter egentligen Martin Bejarano Wahlgren, och är en musiker och artist som gör nästan allt på egen hand. På skivan Sisyphus, som släpptes i våras, är han artist, sångare, låtskrivare och producent. 

Titeln till albumet är hämtat från det antika grekiska dramat med samma namn, om den före detta kungen som dömts till att i all evighet rulla ett stort stenblock uppför en bergssluttning i dödsriket Hades. Martin Bejarano Wahlgren menar att det är en temaskiva om hopp och det storslagna i att aldrig ge upp. 

– Den handlar om hoppet i livets mörkaste situationer, säger han.

– Jag tycker inte att det är intressant att porträttera hopplösheten eller livets mörker i sig, men däremot är hoppet – som gör att vi trots allt överlever, maskineriet som får oss att fortsätta rulla på – väldigt spännande. Kraften som Sisyfos tar till för att orka rulla upp stenblocket ännu en gång, utan att bli galen på kuppen.   

”Spännande och läskig”

Martin Bejarano Wahlgren är uppväxt i ett akademikerhem i Stocksund i Danderyd. I överklassförorten kände han sig som en udda fågel och att få ägna sig åt musiken utan att bli dömd av omgivningens kritiska blickar var något av en kamp i sig. 

– Bland överklassen hyllar man gärna konst och kultur av olika slag. Det anses fint att konsumera kultur, ha konst på väggarna och att ha bra koll på kulturlivet. Men att ägna sig åt kulturella uttryck på egen hand ska man akta sig för. Det skapar väl en oro eftersom artisteriet anses så ovisst och otryggt, antar jag, säger han.  

Genom sin mamma har Martin Bejarano Wahlgren colombianskt påbrå, vilket ansågs som enormt exotiskt och annorlunda i det segregerade Danderyd. 

– Det var en extremt segregerad och sorgligt steril miljö att växa upp i. Det fanns ytterst få invandrare i Danderyd och jag blev ständigt påmind om att jag inte var som de andra. Det uppstod en viss distans, som att jag var spännande och läskig på samma gång. Det kändes nästan som att de skulle fråga: ”Spelar du djungeltrumma eller?”

I dag bor Martin Bejarano Wahlgren på landet, intill en hästgård i Västerhaninge. 

– Jag trivs jättebra i söderort, här känner alla någon som är invandrare och därför är det helt naturligt. Det är ingen fråga. 

”Behöver uttrycka sig”

Vid sidan om sitt eget artisteri har han sedan i höstas hoppat in och jobbat med ungdomar på fritidsgården Tuben i Farsta. Där håller han i workshops för killar och tjejer som vill lära sig mer om rytmer, sång och låtskrivande. 

– Det är viktigt med kultur i tider som dessa. Ungdomarna behöver inte höra att de ska klippa sig och skaffa sig ett jobb, de behöver få uttrycka sig genom en konstform som musiken, annars utplånas själen i detta ekorrhjul till zombiesamhälle som vi lever i.  

Under sin egen uppväxt hade Martin Bejarano Wahlgren omedelbar tillgång till musiken i och med att pappa spelade piano när han var på gott humör och mamma gitarr – i smyg när hon var ledsen och längtade hem till Colombia. 

– Tillgång till musik och konst är otroligt viktigt. Kultursverige kan tyvärr vara väldigt exkluderande mot människor som inte anses veta eller förstå sig på. Ytterst få kulturevenemang tar dessutom plats i förorten, därför är satsningen på ungdomarna i Farsta viktig, säger han.