Uppmärksamheten kring Bea Uusma och hennes nysläppta bok Expeditionen – Min kärlekshistoria har under senaste tiden varit stor. Vad har hon kommit fram till under sitt letande efter svaren om Andrées, Frænkels och Strindbergs öde? Och hur bar hon sig åt?
– Det har varit som att försöka lägga ett pussel utan mer än fyra fem bitar, säger Bea Uusma.

För en väldig massa år sedan hittade Uusma en bok om Andrée-expeditionen på en fest – men det var inte förrän för fem år sedan, då hon precis påbörjat läkarutbildningen, som hon fick möjligheten grotta ner sig på riktigt.
– Vi skulle göra en medicinsk studie på fem veckor, och jag kom att tänka på Andrée-expeditionen som jag så länge varit intresserad av.
De fem veckorna räckte inte.

Material upp över öronen

Plötsligt stod Uusma med material upp över öronen och ansökte om ett studieuppehåll. Hon satte ihop ett system med plus och minus för att reda ut expeditionsdeltagarnas dödsorsaker. Vart efter att hon samlade på sig mer information fylldes det på och snart syntes ett mönster som visar att många av de tidigare teorierna varit högst otroliga och där en dödsorsak verkade mer trovärdig än många andra.
– I mitt system fick teorin om att Strindberg skulle ha dödats av en isbjörn 18 poäng, det var högre än alla andra teorier.

Samtidigt visade systemet att det inte alls var lika troligt att även Andrée och Frænkel skulle ha attackerats av en isbjörn. Generellt tror hon att det var många olika faktorer som samverkade till expeditionsdeltagarnas död.
– Alla var nedsatta av köld och av ensidig kost. Bilden är så mycket mer komplex än att alla skulle ha dött av tre olika enskilda anledningar.

Under arbetet med expeditionen har hon bland annat gått igenom obduktionsprotokoll ett flertal gånger, ritat om den karta som på 1930-talet konstruerades för att räkna ut vad som hände på Vitön, samt finkammat allt hon har kunnat komma över om expeditionen.

”Halvsanningar blev helsanningar”

Ju mer svar hon fått, desto tydligare har det blivit att det arbete som gjordes efter att expeditionsmedlemmarna hittades på Vitön 1930 var slarvigt. Hon säger att ”halvsanningar många gånger har blivit sanningar”. Ett exempel att det i gamla böcker står att Frænkel och Andrée dog sida vid sida i tältet, men när Uusma tittade på bilderna från Vitön såg hon att det inte stämde.
– Frænkel låg i tältet, men Andrée satt långt bort på en klippa, som att han satt på vakt.
Uusma har dock kunnat dra nytta av det bristfälliga efterarbetet.
– Jag sett så mycket som tidigare män – för det är bara män – missat.

Själv uppskattar hon att tio procent av det material som hon under åren samlat finns i den nyutgivna boken. I den samsas utdrag från de brev som Strindberg skrev till sin fästmö hemma i Sverige, dagboksanteckningar, kartor, bilder med Uusmas egen kärlek till expeditionen.
– Jag kunde inte skriva boken utan att ta med min egen berättelse, den har blivit en del av mig.