Snaskigt och fascinerande om krisen i akademien – så bra är Klas Östergrens ”Renegater”

25 år efter att Klas Östergren gjort succé med den pikaresk-artade boken om fattiga konstnärer i Stockholm – ”Gentlemen” – kom en efterlängtad uppföljare. ”Gangsters” hette den, huvudpersonen var författaren själv och Henry Morgan – boxaren, kuplettmakaren, fyllekajan och gamängen – skulle återkomma, lovades läsarna. Men Östergren är en författare som alltid har en räv bakom örat. Istället för att skriva en ny pikaresk var ”Gangsters” en lågmäld thriller om ett sönderfallande folkhem. Henry Morgan förekom bara på några sidor, djupt nerdrogad och tvångsinstitutionaliserad, under den snopna återkomstscenen. Det var ett litterärt busstreck, som om författaren satt en lapp på läsarens rygg där det stod ”Sucker!”.

Men Östergren är som bekant även en eftertänksam författare. 40 år efter ”Gentlemen” kommer nu helt oväntat en bok med titeln ”Renegater”. Det är den tredje delen i serien och ett mea culpa för gångna försyndelser. Redan på de första sidorna vandrar Henry Morgan in på Klas Östergrens gård i Österlen, iklädd hatt med borst och knäbyxor. Han är trött, medfaren av spriten och på väg mot den son som dök upp i ”Gangsters”. Som för att understryka denna fullkomligt oväntade entré skriver författaren: ”Han såg inte ut som en som kunde mörda. Han såg ut som en som kunde joddla”. En sak är säker: man vet aldrig var man har Östergren. Inte heller hans karaktärer.