Åsa Wettre har alltid gillat tyger. Som barn följde hon gärna med sin mamma in i tygaffärer för att känna och titta. Intresset ledde senare till att hon blev textilkonstnär, och så småningom började hålla kurser i lappteknik. Sedan växte intresset. Åsa Wettre började tänka på historierna bakom alla små tygbitar. Tyg som en gång hade varit något annat, kanske en skjorta eller en blus. Och hon tänkte på alla dessa kvinnor som lagt många timmar på att foga samman tygerna till vackra täcken. Hon började leta efter täckena och historierna. 

– Jag fick som hobby att fråga människor jag mötte om de hade några gamla lapptäcken liggande hemma, mest av nyfikenhet, men ofta sa de att nä, det har jag nog inte. Men sedan efter lite tjat visade det sig att jo, det hade de visst. Men det har länge varit så där, lapptäcken är inget man skryter med, säger Åsa Wettre.

Hantverk men också konstverk

Men det borde det vara, tycker hon. Dels för att lapptäcken är hantverk som förtjänar att också räknas som konstverk, och dels för att de berättar historier. Åsa Wettre har försökt få reda på så mycket som möjligt om täckena. De flesta av dem är sydda någon gång mellan sent 1800-tal och fram till 1930-talet. Och nästan alltid av kvinnor i hem som hade det kärvt. Täcket gjordes för att ta tillvara på tyger, och samtidigt ge värme. 

– Det är väl också därför som lapptäcken aldrig har värderats särskilt högt. De var bruksföremål i fattiga hem, inga konstverk. Och så gjordes de ju av kvinnor, säger Åsa. 

Hon bläddrar i boken och berättar om några av alla de kvinnor hon har lärt känna genom täckena. 

– Det här har Hulda Storm sytt någon gång på tiotalet. Hennes man Julius emigrerade till Amerika och Hulda fick själv ta hand om barnen. Men Julius längtade hem och skulle tillbaka till Sverige, men så blev han påkörd och dog. Kanske använde hon några av hans plagg i täcket, säger Åsa.

Runt hundra täcken finns med i nya boken Spår av liv. Men det hade kunnat bli betydligt fler. Sedan Åsas första bok om lapptäcken kom för 20 år sedan har hon ofta blivit kontaktad av människor som vill visa sina täcken för henne. Och dessutom har hon själv fortsatt leta. För att det inte riktigt går att låta bli. Hur många täcken hon har sett genom åren vet hon inte. 

– Det är många gånger fler än de jag visar i boken. Bara de som har en bra historia och är vackra har fått komma med, säger hon.

Smittande intresse

Åsas stora intresse för lapptäcken har också smittat av sig. I Spår av liv har hennes man Håkan Wettre skrivit flera kapitel. Även han fascineras av täckena och av kvinnorna som en gång gjorde dem. 

– De skildrar fattigsverige, där man tog tillvara varenda liten tygbit. Det är fascinerande att dessa fattiga kvinnor kunde skapa så vackra täcken av små tygbitar som bara var över. Jag tror det säger något om människans behov av att skapa, och av skönhet, säger han. 

Och det är inte bara Åsa och Håkan som fascineras. Det blev uppenbart när Åsa började ställa ut en del av de lapptäcken hon hittat. Under 20 års tid har hon arrangerat runt 40 utställningar – bland annat har hon fyllt Liljevalchs alla tolv salar. 

– Jag hade aldrig trott att det skulle finnas ett sådant intresse! Och inte heller att människor skulle bli så berörda. Jag har träffat så många som berättat om hur mycket det har känts i dem när de får se alla lapptäcken ta plats i en utställningslokal. Människor som har gråtit till och med. Många har tänkt på sina egna mödrar eller mormödrar och sett det lite som en upprättelse.

Stor i Japan

Täckena har också tagit Åsa utomlands. Hon har haft utställningar i länder som USA, Frankrike och Japan.

– I Tokyo kom över 250 000 besökare på nio dagar. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så.

Att lapptäckena lockat så många i just Japan tror Åsa och Håkan bland annat beror på ett stort intresse för sömnad. Men inte bara.

– I Japan har man också en annan inställning till det slitna och nötta. I Sverige ska det nötta åtgärdas. Där ser man på det med andra ögon, säger Håkan. 

Men de har också märkt att den svenska inställningen börjar ändras. Intresset för gamla föremål som är uppenbart användna ökar. Precis som det gör för återanvändning och att tillverka själv.

– Lapptäckena verkar ligga i tiden igen, det är väldigt roligt, säger Åsa.

Men någon mer bok med nyare lapptäcken tror hon inte att det blir. Hon känner sig färdig med lapptäcksböcker nu. Även om intresset alltid kommer att finnas kvar.

– Ja, det går inte att bli fri ifrån!