Skräckfyllda timmar om tvåsamhetens faror

Det är något med lampan, den gigantiska lågan i dimmat glas som dinglar från taket på scenen och som är det första publiken möter när ridån går upp. Den blinkar till, flimrar, och om det inte var för att jag redan visste vad pjäsen handlade om hade jag blivit nervös. Tänkt att det är någon stackars ljus­tekniker som gjort bort sig. Men istället ryser jag till, drabbas av ett obehag som håller i sig under nästan hela föreställningen. Men bara nästan. 

Det gotiska kammarspelet ”Gasljus”, som hade nypremiär på Kulturhuset stadsteatern i fredags, är ursprungligen från 1938, då i regi av Patrick Hamilton. Sedan dess har den filmatiserats i två omgångar, varav en tog Ingrid Bergman hela vägen till en Oscar-statyett. Men pjäsens främsta arv är myntandet av “gaslighting”, ett uttryck som används flitigt både i populärkultur och på kvinnojourerna. Att gaslighta är att manipulera, att ifrågasätta och bryta ned, att ta över en människas verklighetsupplevelse och därmed också på många sätt hennes existens. För vad är vi utan vår egen makt över sanningen?