Skönlitteratur är språnget över strecket i sanden

Autofiktion har blivit ett livskraftigt litterärt grepp och en uppenbar svårighet för litteraturskribenter att handskas med. I Expressen funderar Daniel Sjölin över sanningshalten i Daniel Denciks roman. ”Hmm och hmm igen” skriver han, uppenbart kittlad av bokens påstådda verklighetsbakgrund, men också motvillig eller oförmögen att bedöma verket enbart på litterära meriter. Sjölins text är symptomatisk för försöken att separera autofiktion från annan skönlitteratur, en återvändsgränd som medför att fokus hamnar utanför texten.

Inom finkulturen är inställningen till autofiktion ofta kritisk. I en text med rubriken ”För guds skull, hitta på!”, ursprungligen ett tal om Hjalmar Söderberg, avfärdar Kerstin Ekman autofiktion som ”privatlivsrotande”. För Ekman är autofiktion en företeelse som ”underkänner fantasin och fabuleringskonsten”, vilket enligt henne ”egentligen är grunden som vi står på när vi skriver”. Hon nämner betydelsen av litteraturens ”omvandlingsprocess”, och berömmer Hjalmar Söderbergs förmåga att hitta på ”ganska nära sina egna upplevelser”. Ändå verkar hon se autofiktionen som väsensskild från vad hon kallar ”egentlig” skönlitteratur.