Initierat/Håkan Tallgren.

2019-08-05 16:15
  • Håkan Tallberg.
    Håkan Tallberg.
  • I en text med rubriken ”För guds skull, hitta på!” avfärdar Kerstin Ekman autofiktion som ”privatlivsrotande”.  Bild: Henrik Montgomery/TT
    I en text med rubriken ”För guds skull, hitta på!” avfärdar Kerstin Ekman autofiktion som ”privatlivsrotande”.
  • Hemingways estetik skulle kunna sammanfattas: ”Endast om det man känner väl, kan man skriva bra litteratur”. Bild: TT
    Hemingways estetik skulle kunna sammanfattas: ”Endast om det man känner väl, kan man skriva bra litteratur”.
  • Johanna Frid har skrivit den autofiktiva romanen ”Nora eller Brinn Oslo brinn”. Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/TT
    Johanna Frid har skrivit den autofiktiva romanen ”Nora eller Brinn Oslo brinn”.
Puffetikett
Dagens ETC

Skönlitteratur är språnget över strecket i sanden

Den autofiktiva litteraturen, som öppet blandar ­sanning med påhitt, gillas av publiken men har ifrågasatts av kritiker. Men hur viktig är gränslinjen mellan sant och falskt? Inte viktig alls, menar Håkan Tallgren.

Autofiktion har blivit ett livskraftigt litterärt grepp och en uppenbar svårighet för litteraturskribenter att handskas med. I Expressen funderar Daniel Sjölin över sanningshalten i Daniel Denciks roman. ”Hmm och hmm igen” skriver han, uppenbart kittlad av bokens påstådda verklighetsbakgrund, men också motvillig eller oförmögen att bedöma verket enbart på litterära meriter. Sjölins text är symptomatisk för försöken att separera autofiktion från annan skönlitteratur, en återvändsgränd som medför att fokus hamnar utanför texten.

Inom finkulturen är inställningen till autofiktion ofta kritisk. I en text med rubriken ”För guds skull, hitta på!”, ursprungligen ett tal om Hjalmar Söderberg, avfärdar Kerstin Ekman autofiktion som ”privatlivsrotande”. För Ekman är autofiktion en företeelse som ”underkänner fantasin och fabuleringskonsten”, vilket enligt henne ”egentligen är grunden som vi står på när vi skriver”. Hon nämner betydelsen av litteraturens ”omvandlingsprocess”, och berömmer Hjalmar Söderbergs förmåga att hitta på ”ganska nära sina egna upplevelser”. Ändå verkar hon se autofiktionen som väsensskild från vad hon kallar ”egentlig” skönlitteratur.

Hemingways estetik

Var dras i så fall den definitionsmässiga gränsen, och hur lyder den? Enligt ett sådant resonemang borde det bli besvärligt att klassificera den klassiska litteraturen. Svårdragna gränsfall torde finnas i överflöd, från August Strindberg till Jack Kerouac till Ernest Hemingway. För Hemingway var grunden i verkligheten essentiell. I en text skriven för tidningen Esquire, senare publicerad i samlingen ”By-line: Ernest Hemingway” (Scribner, 2003) delar han med sig av råd till en aspirerande författare. Hemingway tar upp fantasins betydelse, men betonar annat:

”Good writing is true writing. If a man is making up a story it will be true in proportion to the amount of knowledge of life that he has and how conscientious he is; so that when he makes something up it is as it would truly be. […] But if he continues to write about what he does not know about he will find himself faking.” (215)


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Endast om det man känner väl, kan man skriva bra litteratur. Så skulle man kanske kunna sammanfatta Hemingways estetik. Och det man känner bäst är det man själv upplevt. Var drar man då gränsen för en skönlitterär framställning som härstammar från egna upplevelser, och hur gör man berättelsen så stark som möjligt? Sådana frågor grubblade jag över då jag stapplade mig igenom skrivandet av min första roman, ”De sista lumparna”. I denna fann jag det givande att ligga nära verkligheten när denna bar också som berättelse, snarare än att hitta på för sakens skull.

Språnget ut i fantasin

För den mer måttligt litteraturintresserade publiken tycks det vara eftersträvansvärt att helt enkelt återge sådant som verkligen hänt. ”Hur mycket är påhittat?”, tillfrågades jag nyligen om min bok i en intervju med en lokaltidning. Det verkade förutsättas att det var eftersträvansvärt med så lite ”påhitt” som möjligt. Också här hamnade fokus utanför texten.

Men kluvenheten i autofiktionens varande såsom påhittad och verklig på samma gång, skulle med fog kunna beskrivas som själva kärnan i skönlitteraturen. Skillnaden dem emellan är ingen artskillnad, utan mäts i grader.

Strecket mellan det verkliga och det fiktiva

I den lyckade skönlitterära framställningen, och autofiktionen måste kunna vara en sådan, sker ett omärkligt språng över strecket i sanden, strecket mellan det verkliga och det fiktiva. Om texten bär, märker läsaren aldrig av när språnget ut i fantasin sker. I autofiktionen sker språnget senare, men tidpunkten saknar helt betydelse. Till sist kan till och med upphovsmannen stanna upp, vända sig om och blicka tillbaka. Då har strecket suddats ut, och går inte längre att urskilja, ens för författaren. Återstår så då endast berättelsen. 

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Autofiktion

Autofiktion är en litterär genre som blandar fakta och fiktion, som en självbiografi som till formen är en roman, och har blivit den genre som mest utmärkt 2010-talet.

Begreppet myntades av Sege Doubrosky 1977, men genren har funnits långt tidigare.

Tidiga svenska exempel är August Strindbergs romaner ”Tjänstekvinnans son” från 1886 och ”En dåres försvarstal” från 1893.

Nutida författare som skrivit autofiktion är: Lars Norén, Karl Ove Knausgård, Lena Andersson, Carina Rydberg, Maja Lundgren, Jan Myrdal och Johanna Frid.

En närliggande genre är alterfiktion, där fakta och fiktion blandas men där verkets objekt är någon annan än författaren själv.