BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Lisen är författare och föreläsare. Hon har i 20 års tid förkovrat sig i naturen som skafferi, håller vandringar i Nackareservatet där hon lär ut vad i skogen som går att äta, driver en blogg om en "naturlig livsstil" och nästa jag gång jag vill ha tag på en entusiastisk människa – till vad som helst – är det henne jag kommer att ringa.
Per telefon från sommarvistelsen på Gotland berättar hon glatt och initierat om hur man syltar, gör likör, kokar saft och torkar, allt med det som skogen har att erbjuda. Mitt i samtalet hörs ett smaskande. Det är Lisen som för att svara på min fråga om hur kirskålsfrön smakar just har tagit en bit som hon rullar på tungan, trycker mot gommen, pressar mot smaklökarna. Hon tänker efter och levererar sedan svaret "som persilja, kanske lite selleri".
Mer än svamp och blåbär
Den som tror att hösten endast har svamp och blåbär att bidra med till matbordet tar nämligen gruvligt miste. Faktum är att våra skogar är fyllda av kryddor, ingredienser, grönsaker, smaksättare, smakförhöjare och naturligtvis dekorativa (och ätbara) växter. Om man bara vet var man ska leta. Vilket jag inte gör.
– De finns faktiskt överallt. Senast jag höll i en vandring med ett gäng kockar tror jag vi hittade 18 olika arter på en och en halv timme, berättar hon uppmuntrande och flikar in att hon är i full färd med att skriva en ny bok om ätbara växter som är tänkt att användas som en flora, för att få fler att upptäcka och själva hitta i skogens skafferi.
"Överallt". Lätt för henne att säga. Själv bor och lever jag i betongen. Visst har jag varit här i Nackareservatet förut, men bara för en promenad eller en kort svamptur. Aldrig för att jaga kirskål. Som är mitt primära mål. Tydligen kan man göra pesto på den, eller ha i en sallad, eller använda som spenat i en stuvning. Något som har gjorts i Sverige sedan förromersk järnålder. Åtminstone visar arkeologiska fynd att den har odlats här sedan kanske 2500 år.
Nässlor ska blötläggas eller kokas
Så jag famlar i blindo, fotograferar på måfå, jämför med bilder på webben. Det närmaste jag kommer kirskålen är långa buskrader nässlor, som dessvärre ser alldeles för mogna ut. Vill man äta nässlor ska man göra som de nordamerikanska indianerna gjorde förr i tiden och plocka dem på våren, när de är späda. Då kan de blötläggas eller kokas, för att få bort gifterna, och sedan torkas till teblad eller stuvas.
Växten är rik på A- och C-vitamin, mangan, järn, kalium, kalcium, histamin och acetylkolin. Den har också använts inom folkmedicinen, för både invärtes och utvärtes bruk för respektive åkommor. Möjligen är det histaminet som bidrar med läkekraft. Ämnet har på senare år prövats som läkemedel mot olika cancersjukdomar.
– De är supernäringsrika. Och det går att hitta ätbara även på hösten. Nässelfrön kan användas i bröd, säger hon.
Det tar inte slut där. Hela skogen tycks fylld med vitaminer, mineraler och nyttigheter.
– Rönnbär är extra bra ur näringssynpunkt. De har extremt mycket C-vitamin. Det är jätteonödigt att köpa importerade så kallade superbär. Det som finns i våra skogar, också blåbär och lingon, räcker alldeles utmärkt, säger hon och lägger till att kardborrerot också har "extremt mycket" kolhydrater.
– Den smakar lite som svartrot, lite jordigt, och man kan torka, pickla, koka och gratinera den.
Se där. Kardborre, något jag äntligen hittar en hel del av. Det finns hopp. Så jag ger upp kirskålen. Fortsätter beta av min lista. Struntar i det mest uppenbara, som inte ens en betongiserad stadsbo kan missa, som blåbär och hallon. Och barren förstås, som man enligt Lisen naturligtvis också kan äta. Och som sägs främja blodcirkulationen.
– Ja, tall- och granbarr kan användas bland annat som krydda. Klipp i mindre bitar, lägg dem i en torr, ren glasburk och fyll den till en tredjedel. Fyll på med oliv- eller rapsolja och sätt på lock. Inga växtdelar får sticka upp ovanför ytan. Häll upp lite vatten i en kastrull och ställ i burken och låt sjuda i vattenbadet i cirka en timme. Sedan är oljan klar och den smakar gott, säger hon.
Precis som med svamp har några få av växterna jag spanar efter förväxlingsarter. En av dem är druvfläder, vars blommor och frukter liknar vanlig fläder, men är giftig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Men man ska egentligen inte behöva ta fel. Druvfläderbären blir röda på hösten, medan fläderfrukten blir svart, säger Lisen.
Jakten fortsätter oförtrutet. Jag skulle med all säkerhet ha varit en usel jägare och samlare om jag hade levt för 10 000 år sedan. När övriga gänget har samlat klart, efter de tre timmar man tror att stenåldersmänniskorna lade ned på att skaffa föda, skulle jag fortsätta irra runt och fundera på om det jag har framför mig är smaskig hundkäx eller en kommande diarré.
Inte en fullgod lunch
Å andra sidan är dagens fångst kanske inte helt misslyckad. Blåbär, hallon, nässlor, kardborre, gran-, tall- och enbarr. Möjligen inte en fullgod lunch, men tillräckligt för att komplettera och krydda kvällens middagskasse.
Lisen tipsar om några nybörjarväxter att börja med så här års. Fläder, rönnbär, gatkamomill och nypon.
– Det skulle jag säga är de enklaste att känna igen. De finns vid vägkanter. Fast tänk på att hålla dig minst 50 meter från en trafikerad väg. Leta efter gatkamomill, den är söt, som ananas. Det engelska namnet är faktiskt pineappleweed. Med bladen kan man dekorera en dessert, blommorna picklar man. Jag brukar göra pannacotta med den, säger hon.
En sak återkommer hon till flera gånger. Allemansrätten. Visserligen har vi i Sverige mer än 28 miljoner hektar skog, drygt fyra fotbollsplaner per invånare, men den ska räcka länge, och till fler än bara homo sapiens. Dessutom är fyra femtedelar av den svenska skogen privatägd.
– Ta aldrig mer än vad du behöver, bryt inte av kvistar, gräv inte efter kardborrerot, skörda med respekt helt enkelt. Egentligen är lavar fulla av proteiner, men jag rekommenderar att man inte plockar dem alls eftersom de har så lång återväxt, säger hon.
Kirskålen går inte att hitta
Runt omkring mig fortfarande en massa barr- och lövträd. Men lite färre av det gröna, gula och bruna som jag inte kan namnet på. Kirskålen vägrar ge sig till känna, liksom det mesta av det andra på min lista. Sista rycket nu. Bara ett moment kvar. Provsmakningen. Vilket känns lite främmande. Tills Lisen Sundgrens ord plingar till i hjärnbarken.
– Man brukar ju säga att du är vad äter. Och då tänker jag att jag hellre är en vild nässla, med en enorm överlevnadskraft, än en bortklemad tomat som odlats i växthus.
