Hur ofta möts inte en politiskt känslig fråga med budskapet att man tillsätter en utredning och som fri intellektuell borde jag väl egentligen välkomna varje sådant initiativ. En utredning innebär ju trots allt en möjlighet att inhämta kunskap från alla sidor, väga för och emot innan beslut fattas. Så åtnjöt också svenskt utredningsväsende en gång ett mycket högt anseende men idag är det snarast tvärtom. Det kan ibland framstå som de främsta orsakerna till att idag tillsätta en utredning är: antingen att man rent politiskt taktiskt behöver markera att man tar en fråga på allvar, men inte är beredd att göra något åt den och därför söker vinna tid så det hela kan falla i glömska. Alternativt att man redan har beslutat att genomföra något relativt kontroversiellt och behöver stöd för detta genom att kunna hänvisa till experter i en ”oberoende” utredning. Två färska exempel: Man utreder inte OM straffrabatten för unga ska slopas, utan HUR och man inväntar inte utredningen om begränsningar av strejkrätten, innan ministrar slår fast att strejkrätten måste begränsas. Ofta ser vi enmansutredningar och att direktiven med större eller mindre tydlighet pekar mot det resultat man önskar se.
Nåväl. I samband med att utredningen om huruvida Sverige ska ratificera konventionen om förbud för kärnvapen blev klar fick jag i alla fall anledning att fundera lite närmare på just detta med statliga utredningar. Jag delar, vilket jag skrivit om tidigare, inte utredarens bedömning i sak men det är inte problemet här. Det jag däremot undrar över är hur det är möjligt att komma fram till detta: att vi inte bör skriva under ett förbud mot kärnvapen för vår säkerhets skull. Vad bygger denna utredning på egentligen? Vilka personer och organisationer har Lars-Erik Lundin träffat under resans gång. Vilka har han på olika sätt låtit sig påverkas av. Vem kan ha ett intresse av att han kommer fram till dessa slutsatser? Och då utredningen i sig är mycket bristfällig vad gäller att ange källor börjar jag ett mindre detektivarbete.