Hoppa till innehållet

ETC Örebro

"Skäms över landet som jag älskar"

Marianne Freyne-Lindhagen. Bild: Åsa Wilson
Marianne Freyne-Lindhagen. Bild: Åsa Wilson

ETC Örebro.

Hennes väg mot världsfred går via konsten och känslorna. Nu belönas Marianne Freyne-Lindhagens konstnärskap med Svenska freds Holger Eriksson-pris.

Hennes väg mot världsfred går via konsten och känslorna. Nu belönas Marianne Freyne-Lindhagens konstnärskap med Svenska freds Holger Eriksson-pris.

Varför får du det här priset?
– Jag har arbetat på ett sätt som inte är så vanligt inom fredsrörelsen. Min uppfattning är att konstarterna borde kunna vara mycket mer aktiva i fredsfrågor. I medierna får vi statistik och fakta. Och det är kanske viktigt. Men Rapport och radio blir en monotoni. Jag hörde i dag att 180 människor hade dött i Syrien. Det är ju viktig fakta. Men det är minst lika viktigt att väcka människors känsla och medkänsla.

Hur gör man det?
– Jag är bildkonstnär, jag fotograferar och målar. Och jag samarbetar med andra. Nu producerar jag teaterföreställningen Med sikte på fred. Och 2011 gjorde jag utställningen Jorden blöder – himlen gråter på Länsmuséet. Min idé var att presentera det som händer i världen i motsats till hur vi har det här. Jag samarbetade med krigsfotografen Eddy van Wessel och med elever på Karolinska skolans estetiska program. Eddy ställde ut sina krigsbilder och eleverna gjorde barnskulpturer för att visa hur barn drabbas av krig. Själv gjorde jag ett svenskt vardagsrum, som motsats. Jag guidade grupper i den utställningen och det kändes att människor blev berörda.

Kan konst skapa fred?
– Jag tror att det påverkar. Fler människor förstår vikten av att göra något i det här landet, att vi måste ligga på makthavare och diskutera vapenexporten. På senare år har konsten återtagit sin plats i politiken. Vi har unga rappare som Timbuktu, som jag beundrar. Och teatern har blivit radikal igen. Det där har gått upp och ned. Åttiotalet var en vattnig period för många konstarter. Nu har konsten börjat väcka diskussioner igen.

Har du alltid arbetat med konst?
– Som ung ville jag bli konstnär. Men i min generation var det ingenting som föräldrarna stöttade. Det var givet att jag skulle bli akademiker. Så jag blev sociolog och arbetade på universitetet. Det ångrar jag inte i dag. Det har gett mig väldigt mycket insyn i samhället.

Varför engagerade du dig i Svenska freds?
–  När jag gick i pension bestämde jag mig för att välja en organisation att engagera mig i och det fick bli Svenska freds. Jag känner att jag har fått ett väldigt stöd från styrelsen här i Örebro. Och nästa år firar vi 120 år. Personligen skäms jag över det här landet som jag älskar. Vi överträder våra egna lagar och exporterar vapen till krigförande länder och diktaturer.

Saknar du den akademiska världen?
– Jag är besviken på min vetenskap i dag. På 70-talet var det en radikal vetenskap. Professorer och studenter engagerade sig och syntes ständigt i debatter och tidningsspalterna. Det var någonting självklart. Då följdes konsten och vetenskapen åt. I dag är det väldigt tyst bland akademikerna.

Vilket är ditt bästa barndomsminne?
– Ett väldigt ljust minne är när jag fick mina första skidor. Jag var fyra år när far lärde mig åka skidor. Jag minns det för att jag kände en sådan enorm frihet. Jag tycker fortfarande mycket om att åka längdskidor.

Hur var din barndom?
– Jag är uppvuxen på en kriminalvårdsanstalt för pojkar. Min pappa var föreståndare på anstalten Skrubba utanför Stockholm. Jag bodde där tills jag var 15 år. Det var väldigt bra för mig. Jag lärde mig hur samhället är för människor som har problem och är utslagna. De här killarna blev mina vänner. Jag lärde mig respekt för alla sorters människor, också för dem som har haft det väldigt mycket svårare än jag själv. Jag träffar fortfarande ett par av killarna ibland. Men nu är de över 80 år.

Vad ångrar du?
– Att jag inte har varit öppet förbannad oftare. Jag har varit som många kvinnor i min generation. Det var förbjudet att opponera sig mot föräldrar och annan överhet. Jag borde ha varit mer förbannad under mina tonår. Det hade gett mig en bättre relation till mina föräldrar. Då hade de vetat mer om vem jag var. Mina barn kan bli förbannade på mig och det är bra för oss.

Vad är du bra på?
– Jag tror att jag är bra på sociala sammanhang. Jag har lätt att få kontakt med folk. Trots att jag har lätt att känna mig utanför.

Vad är du rädd för?
– Jag är ofta rädd för att inte bli förstådd. Jag har skrivit flera böcker och varje gång är jag rädd att folk inte ska förstå, trots att jag vet att jag skriver och uttrycker mig hyfsat. I grunden är jag nog rädd att bli avvisad.

Varifrån kommer den rädslan?
– Jag tror att det började i skolan. När jag var sju började jag i allmänna folkskolan i Skarpnäck. Det gick inte alls bra för mig så pappa satte mig i franska skolan inne i Stockholm tillsammans med Östermalmsbarn och diplomatbarn. Det var väldigt fint och väldigt främmande. Jag kände alltid att jag inte hörde till. Det har man med sig.

Vad har varit svårast i ditt liv?
– Jag har en bipolär sjukdom, tyvärr med tonvikt på depressionen. Man ska vara glad över att man har idéer, men ibland är de för många. De kommer hela tiden och det kan bli en stress. Jag kan vakna med en diktstrof i huvudet och då måste jag skriva ner den. Det där kan pågå hela natten. Men i dag mår jag väldigt mycket bättre. Jag börjar få ordning på min kreativitet nu.

När fick du diagnosen?
– För fyra år sedan. Ändå har jag haft de här problemen hela livet. Tidigare undervisade jag i medicinsk psykologi och då blev man väldigt anti diagnoser. Men när jag fick den här diagnosen kände jag att det stämde. Det gjorde att jag fick hjälp med både medicin och terapi.

Är det jobbigt att berätta om det här?
– Jag har pratat om det hela tiden med mina barn och mina vänner. Jag vill inte bidra till bilden av att man ska dölja att man har en psykisk diagnos. Jag tycker att det ska vara lika normalt som magsår eller hjärtproblem. Tyvärr finns det fortfarande ett dömande synsätt.

Vad drömmer du om?
– På grund av min ålder begränsar jag mina drömmar. Det finns ju en tidsgräns. Men det är mycket som jag vill göra färdigt. Jag har så mycket material samlat i lådorna. En massa dikter, en roman, ett fotoprojet om åldrad materia som ska bli en bok och en utställning. Jag drömmer om att göra färdigt allt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på ETC Örebro!
Om du redan är det loggar du in här .

Prova en vecka

Från

Provläs alla låsta artiklar en hel vecka utan kostnad. Avsluta när du vill.

Betala per månad – halva priset

Från

Du får halva priset första månaden. Avsluta när du vill.

Betala per år

Från

Spara upp till 1 109 kr med en årsprenumeration på Dagens ETC.

Detta ingår:

  • Tidning varje dag i veckan
  • Läs den digitalt när och var du vill
  • Läs låsta artiklar på ETC.se
  • Tillgång till arkivet på sajt och i app
  • Garanterat inga fossila annonser