Trendiga barer och butiker kantar de närmaste kvarteren, mitt över gatan ligger hotellet med områdets bästa Manhattanvy. Här i New York-stadsdelen Williamsburg i Brooklyn kan du oavsett veckodag välja och vraka bland spelningar med såväl nya som väletablerade artister inom olika genrer.
Brooklyn Bowl där vi befinner oss är en konsertlokal, bar och bowlinghall i ett. På affischerna som gör reklam för kvällens gig står ett namn som låter väldigt amerikanskt men bakom det döljer sig en rörmokare från Solna. Jerry Williams, vår svenske rockikon som dragit publik till folkparker och krogshower i över 50 år, ska göra sitt första USA-gig.
200 000 har sett 72-åringen
Jerry är ute på avskedsturné. Över 200 000 har sett honom under det dryga år som han åkt runt med sin The farewell show. Turnén började på Cirkus i Stockholm och har sedan fortsatt i ”islador” över hela landet. Nu är det dags för den allra sista spelningen.
Några fler turnéer blir det inte, säger 72-årige Jerry Williams, eller Erik Fernström som han egentligen heter.
Lelle, turnéledare för Jerry redan på 1960-talet när han spelade med The Violents, var den som kom med idén om att spela i New York. Jerry nappade och snart var förberedelserna i full gång.
– De styrde upp allt, tog med ljudtekniker, roddare, hela gänget från Sverige. Men det var lite bök. Bara att fixa arbetstillstånd var knepigt, säger han på sin välkända stockholmska.
”Jordklotet stannade 1959”
Klockan är fyra på eftermiddagen och det är fem timmar kvar till spelningen men Jerry och resten av bandet är redan på plats på Brooklyn Bowl för att soundchecka. Till höger i lokalen ligger bowlingbanorna på rad, till vänster om dansgolvet tornar en rustik tegelvägg upp sig, i taket blänker rörledningarna.
De flesta i bandet och kören befinner sig på scenen men Jerry behövs inte ännu på en stund. Klädd i svart huvtröja, jeans och gympadojor sätter han sig ner och skriver autografer på en hög med cd-skivor. Bredvid honom på bordet står två par skinnboots, ett par röda och ett par svarta, och en kaffemugg i papp som Jerry spottar ut sin snusprilla i.
Jerry har mest tagit det lugnt på hotellet sedan han kom hit till New York för tre dagar sedan. Han kände på flyget att han höll på ”att bli risig som fan” och har stoppat i sig naturläkemedel och vilat. Hade han känt sig kry hade han gått och kollat på Motown the musical.
Har Motown varit en musikalisk inspiration?
– Jag var mer Stax (ett amerikanskt skivbolag). Otis Redding och de där. Det kom ju bra grejer från alla håll och kanter ett tag. Det gör det säkert nu också, bara att man inte hajar alla grejer. En del fattar jag ingenting av men det är väl inte meningen heller.
Vad lyssnar du själv på för musik?
– Det blir mest radio när man lirar mycket själv. Men mellan olika prylar kan jag lyssna på allt möjligt.
Hur hittar du ny musik?
– Jag gör aldrig det. Jordklotet stannade 1959, hahaha.
Men så illa är det inte alls, visar det sig.
– Det finns för jävla många bra brudar nu alltså. Amanda Jensen. Och Anna Ternheim, hon är ju grym. Har du kollat på henne? Snuskigt bra. Miss Lee. Och Helen Sjöholm, men det är ju lite en annan bag.
Eftersom Jerry Williams spelar rock’n’roll är det förstås omöjligt att inte ha någon relation till rockmusikens hemland USA.
– Jag har åkt hit och kollat en hel del, det kommer ju en massa bra grejer härifrån. En del kan man ju sno. Alla snor av alla, vi också. Man kan gå igång på bra grejer. Dåliga också. Känna att så där ska man inte göra.
Något dålig grej som du undvikit genom karriären?
– Många kör med syntblås men det låter för jävligt. Inget fel på synt i sig, det kan låta bra. Men inte syntblås.
I Jerrys band finns istället gott om osyntigt blås: två trumpeter, två saxofoner och en trombon. På scenen finns även en trumslagare, en basist, en gitarrist, en violinist, en dragspelare och inte mindre än sex körsångerskor och -sångare.
Du spelade själv klarinett som barn i musikskolan. Spelar du fortfarande? På scen?
– Det låter för jävligt, haha. När vi gjorde Ringside (krogshow 2005) var jag med och tutade lite på saxofon. Men jag kan inte säga att jag kan spela.
”Alla måste ju pröjsa hyran”
Utanför scenen verkar Jerry Williams lite sliten. Det ser ut som att ryggen värker när han reser på sig. Men så fort han kliver upp på scenen är energin där. Det rycker i hans kropp, han dansar lite mot kören, river av refränger. En bit in i en av låtarna tjuter det av rundgång. Jerry håller upp båda händerna för öronen och det ser ut som en dubbelvariant av den handen för örat-gest som blivit hans kännetecken.
Innan Erik Fernström kunde börja försörja sig på musiken – bli Jerry Williams – hann han med fyra år som rörmokare.
Något annat yrke du tror hade passat dig?
– Jag var rätt inne på att jag skulle lira hela tiden. Men man måste ha lite flyt också.
Har du haft flyt?
– Jag hade röta som hamnade på det grammofonbolag som jag gjorde för de var jävligt justa. Alla grammofonbolag har inte varit schyssta men de var det. Jag hamnade i bakvatten rätt så fort, redan 1964-1965. De var jävligt coola, de dumpade en inte fast det var lite motvind. Sedan vände det igen. Det går ju upp och ner för alla som håller på och lirar under en längre period. Men sedan mitten på 70-talet har det varit rätt coolt.
Har du gjort några jobb som du egentligen kanske skulle ha -undvikit men för pengarna?
– Bröjobb? Joorå, haha. Jo, det är klart. Lirat på konstiga ställen eller gjort konstig reklam. I vissa situationer måste man kanske ta konstiga jobb. Alla måste ju pröjsa hyran och ha käk på bordet. Men jag har aldrig gjort något som känts riktigt obekvämt.
Vad var det för reklam?
– Jag tror aldrig de använde det. De fick inget tillstånd att använda låtarna, tror jag.
Men vad var det för produkt?
– Jag kommer fan inte ihåg… Jo, det var för några jävla hals-tabletter, säger han och skakar på huvudet och ryser.
”Samma värderingar nu”
Musikaliskt så får Jerry förstås en hel del inspiration härifrån USA. Men det är ett land med ”en massa ökenprylar också”, säger han.
– Jag är ju röd politiskt och USA har ingen välfärd om man säger så. Hela den biten är kass. Skola, sjukvård ska inte vara privat. Det ska inte sitta några knösar och tjäna pengar på att någon är sjuk. Så har det blivit lite hemma också, de har avreglerat som fan. Nu sitter det någon finnpajsare i Helsingfors och tjänar pengar på att jag måste tända lampan i köket.
Hur har din politiska övertygelse förändrats med åren?
– Den har nog inte ändrats någonting. Jag har samma värderingar nu som när jag började i rörsvängen.
Du har alltid kallat dig kommunist. Speglar kommunism din politiska uppfattning i dag?
– Det innebär ju ett klasslöst samhälle, det är inget fel på det. Alla är snälla och har mat på bordet, hahaha.
Hur ser du på de länder som har eller har haft kommunistiskt styre?
– Det har aldrig funnits något kommunistiskt samhälle. Det kanske dröjer ett par hundra år innan det kommer. Det finns länder som försökt göra socialistiska samhällen. Men de finns ju inte längre så det är klart att de gjorde fel. De torskade. Om ett socialistiskt samhälle ska fungera så måste man nog ha en väldigt bred majoritet. Inte 50 procent, utan kanske 90.
”Han brinner för musiken”
En timme innan spelningen ska starta brakar det till och himlen öppnar sig över Brooklyn. Regnet ska fortsätta under större delen av natten. När Jerry Williams kliver ut på scenen och sjunger Don’t let me down är det ett par hundra som jublar. Jerry har valt de röda boot-sen. Skinnjackan med strassdetaljer är bekant, den har varit med länge nu. Bandet glittrar ännu mer.
Är ni svenskar? frågar jag två kvinnor i publiken.
– Ja då, är vi inte alla, svarar Lotta -Andersson, 40, svensk bosatt i New York.
Hon är på spelningen tillsammans med kompisen Maria Raymondsdotter, 42, som är på besök från Stockholm.
Visst är den absoluta majoriteten svenskar. En del har köpt en -paketresa med biljetter och några dagar på -Manhattan. Andra har åkt på egen hand. Några är bosatta i USA.
Amerikanska Claire Falkenberg är dock inte svensk. Hon har aldrig hört talas om Jerry Williams tidigare.
– Men det var bra. Han brinner verkligen för musiken och har enorm utstrålning, säger hon.
Det blir inget avskedstal
Jerrys skinnjacka åker av samtidigt som han sjunger att ”the rest of my life walked out on me”. Många i publiken har följt Jerry under många decennier och för en del känns det kanske som att en bit av deras liv, inte framtiden men det förflutna, nu traskar iväg.
Siv Bergholm, 70, fick en biljett till en Jerry Williams-spelning i present av sina barn någon gång på 1980-talet. Sen dess har hon sett honom varje år.
– Han är en stencool kille. Hans snack, hans personlighet och så är han en fantastiskt duktig sångare, säger hon.
De lite äldre i publiken håller framför allt till vid några bord i ytterkanten av dansgolvet. Siv Bergholm sitter dock inte ner utan svänger på höfterna och buggar loss med de som står närmast.
– Jag älskar att dansa. Och Jerrys låtar inbjuder verkligen till det. Även om man sitter hemma vid köksbordet så vill man upp och studsa.
När det är dags för I can jive, en av Jerrys största hittar, är det dock tre kostymkillar i 20-årsåldern som dansar intensivast, med nävarna i luften. Under extranumren har Jerry handduken över axlarna som en boxare. Det blir bara två låtar, Teddy bear och Long tall Sally. Trots att publiken står kvar och ropar och stampar försvinner bandet sedan in bakom scenen och där blir de kvar. Det blir inget avskedstal.
”Bäst att passa på”
Maria Raymondsdotter och Lotta Andersson är förvånade över att Jerry inte var lite mer sentimental.
– Vi trodde nog att det skulle bli lite mer ”adjö och tack för de här åren”. Det kanske blev för mycket för honom, säger Maria.
Utanför entrédörren står Christian Gildermark, 26, och röker pipa. Han har redan varit på ett par av Sverigespelningarna.
– Jag har växt upp med en mamma och pappa som lyssnat mycket på Jerry så man har ju vant sig vid den här musiken.
Han är tillsammans med en kompis främst för att kolla på Jerry Williams men även för att se New York.
– Ett tag var jag nära att avboka men sedan hände det en olycka på jobbet och en arbetskamrat omkom. Då tänkte jag att det är bäst att passa på medan man kan, berättar han.
Linnea Asplund, 67, och Bosse Filén, 62, har varit fans sedan någon gång på 70-talet.
– Han är ödmjuk och jordnära, förklarar de.
De tycker inte att det är konstigt att Jerry pensionerar sig från turnélivet.
– Han måste få sluta jobba som alla andra. Han har gjort rätt för sig, säger Linnéa Asplund.
– Han blev ju lurad på pengar på 1990-talet, annars tror jag att han hade slutat tidigare, spekulerar Bosse Filén.
Bosse tror att det blir en till spelning med Jerry Williams ganska snart.
– Polarpriset. Chucken, Chuck Berry alltså, är ju där.
Öppnar för ”mindre gig”
Vi får se om Jerry dyker upp den 26 augusti i Stockholms konserthus. Då är det dags för Chuck Berry, den 88-årige amerikanske rock’n’rollen-ikonen, att komma till Sverige för att ta emot sitt pris.
Efter New York-spelningen slår sig Jerry ner i en av skinnsofforna mellan dansgolvet och bowlingbanorna. Det blir inga fler turnéer nu, försäkrar han. Men han lämnar lite hopp åt fansen.
– Något mindre gig kan det kanske bli.
