Samtalet.

2019-10-20 11:15
  • Foto: Roberto Monaldo
  • Foto: Roberto Monaldo
  • Foto: Fredrik Sandberg/TT
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Silvia Avallone: ”Det krävs ett uppror mot narcissismen”

Den italienska succéförfattaren om: • Moderskapet • Högerextremismen • Vem hon själv identifierar sig med i sina böcker.

Det kom frivilliga för att hålla i spädbarnen. Ideella famnar till barn som blivit övergivna, eller som var för tidigt födda och hade föräldrar som av olika anledningar inte kunde vara närvarande så mycket som krävdes. Den italienska succéförfattaren Silvia Avallone såg dem när hon låg på BB med sitt eget förstfödda barn och det inspirerade såväl hennes senaste roman som ett eget engagemang som volontär och frivillig famn åt de nyfödda och ensamma.

– Det kan förändra livet för de här barnen. Italien är fullt av sådana initiativ, som räddar andra människors liv, säger hon, när vi pratar om ljusglimtarna, förändringsfröna och hoppet, i ett land som hon annars är djupt oroad för.

– Det finns något vid sidan om den skräniga politiken, med sina slogans och allt som gör så stort väsen av sig. I civilsamhället finns en solidaritet som man inte pratar så mycket om, den bara är där. Det är alla dessa människor som ställer upp ideellt med kulturen, eller med barnen. Det här är verkligen solidaritet, det är värdigt den etiketten.

Silvia Avallone är författaren bakom ”Stål”, som blev en internationell bestseller och hyllades som en storslagen och mästerlig debutroman. Nu är hon aktuell med sin tredje bok ”Där livet är fullkomligt”. Att läsa Silvia Avallone är att följa 2000-talets Italien, Italien under och efter Berlusconi, innan och efter en ekonomisk kris som slog stenhårt mot landet. Hela tiden ur de ungas ögon.

I ”Stål” följer vi 13-åringarna Anna och Franscesca genom tonåren i ett betongkvarter, Via Stalingrado, i skuggan av stålverket i Piombino, där bröder, fäder och potentiella pojkvänner jobbar. ”Marina Bellezza” utspelar sig i avfolkade norditalienska bergstrakter, hårt åtgångna av den ekonomiska krisen. Vi följer Marina som försöker skapa sig ett liv genom sitt vackra utseende och sin sångtalang, och Andrea, hennes gamla pojkvän, som inte vill lämna sin hembygd, utan hitta ett sätt att stanna kvar. I ”Där livet är fullkomligt” rör vi oss i ett litet förortsområde till Bologna, där en sjuttonåring blivit gravid och måste ta ett beslut.

I samtliga skildras den längtan som föds på marginaliserade platser och svårigheterna att ta sig bort.

– I den första boken var paradiset det som var på andra sidan vattnet, ön Elba, som man behövde åka färja för att nå. Som låg inom synhåll, men som ändå inte gick att nå. I den andra boken var det för Marina Milano, storstaden. I den här boken ligger paradiset bara en halvtimme bort med bussen. Om man vill skulle man kunna gå. Men du kommer inte ens så långt. Har du inte ens i tanken att du kan passa in där, i centrum, med gamla stan med de vackra husen, biblioteken, universitetet, då tar du dig inte dit. Jag tycker att det är kriminellt, slår Silvia Avallone fast.

De platser som skildras genom Silvia Avallones författarskap har hon personlig anknytning till. Hennes uppväxt delades mellan Piombino, där Stålverket låg som en kuliss till allt, och den norditalienska Cervodalen där de unga vuxna i ”Marina Bellezza” försöker skapa sig ett liv.

– Jag växte upp i Biella-provinsen och i Piombino. Jag kände alltid att jag var så långt ifrån centrum, där saker hände. Jag bodde i avlägsna bortglömda områden, i glesbygdsområden där modet kom flera år efter städerna. Där folk gjorde precis samma saker som deras föräldrar gjort och ingenting hände. Mina drömmar fick jag genom att läsa. Jag gick till den enda bokhandeln som fanns i Piombino och köpte riktigt billiga pocketböcker. De öppnade upp en annan värld för mig, som gjorde att jag började drömma om att gå på universitetet, ta mig in till staden och studera och såg Bologna långt där borta. Min största dröm var att bli lärare i italiensk litteratur, sedan blev det så att jag började skriva romaner istället.

Till Bologna kom hon som student och blev sedan kvar. Hon utbildade sig till lärare, men hann aldrig påbörja den yrkesbanan, då hon istället släppte boken ”Stål” och slog igenom som författare. I Bolgonas utkanter placerade hon den ”utanförskapet geografi”, som den senaste romanen rör sig i.

– Labriolabyn finns inte på riktigt, den är påhittad. Det är en slags förort eller ytterområde som finns överallt, som alla städer har. De har de här lägenheterna intill den stora vägen. Jag har hittat på den här geografin för dem som står utanför. De här hyreslängorna. Jag har ritat kartan för detta.

Namnet är hämtat från en italiensk marxistisk filosof,

– Antonia Labriola var en fantastisk filosof, marxistisk på ett mycket humanistiskt sätt. Jag valde det namnet för att jag tycker att det är en person som måste återupptäckas.  Han är väldigt stor och betydelsefull i Italien, lite som Gramsci. Han är mödan värd att lära känna.

I ”Där livet är fullkomligt” skildras själva moderskapet som klassfråga. Vi följer 17-åriga Adele, som blir gravid med sin småkriminella pojkvän, men också medelklassparet Dora och Fabio, akademiker med trygga jobb och i ”rätt” ålder för att bilda familj – men infertila. Silvia Avallone beskriver det som att hon har en fot i medelklassen och en fot i arbetarklassen och fick insyn i båda under sin uppväxt.

– Min mamma var lågstadielärare, pappa drev en liten affär. Vi var lägre medelklass. Genom de områden vi bodde i träffade jag många familjer med stora ekonomiska problem, men jag träffade också familjer som hade det väldigt gott ställt, berättar hon.

Adele fullföljer graviditeten med avsikten att lämna bort barnet. Men under graviditetens månader växer ett band och under förlossningen vädjar Adele till vårdpersonalen, ”snälla, ta henne inte med en gång”.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

– Det är inte så välkänt, men i Italien kan tjejer, ofta unga och fattiga, som blir gravida genomgå hela graviditeten och föda anonymt. De kan sedan lämna barnet på sjukhuset utan att någonsin finns något band mellan henne och barnet. Men det har ju hänt att tjejerna har ångrat sig, verkligen ångrat sig. Vad händer då? Då är det tvärstopp. När du har fött, och lämnat sjukhuset, då har det trätt i kraft omedelbart. Det sätts igång en hel mekanism, det går inte att ångra sig, man kan inte få tillbaka sitt barn.

I sitt researcharbete följde hon processer i de ungdomsdomstolar som hanterar den här processen, och hon blev också själv förälder under arbetet med boken.

– Det här är en universell allmängiltig fråga. Ingen är ju helt redo att bli förälder. Men alla som önskar att bli föräldrar borde få möjligheten även om man kommer från de fattiga hyresområdena.

Silvia Avallones författarskap följer vad som har hänt Italien under 2000-talet när det kommer till de sociala omständigheter som sätter ramarna för och formar människors liv. I ”Stål” fanns stålverket, en utstakad väg för många av killarna i kvarteret, ett hårt liv. I ”Marina Bellezza” följer vi bland annat Andrea, en ung man som i sviterna av eurokrisen försöker skapa sig ett uppehälle i norditaliensk avfolkningsbygd, samtidigt som hans jämnåriga flyttar utomlands för att hitta jobb. I Labriolabyn, i ”Där livet är fullkomligt”, handlar de unga männens drömmar om att göra stora pengar på drogförsäljning och kriminalitet.

– Det är en röd tråd genom de här tre romanerna. De senaste tio åren har många fabriker stängt. Lucchini, stålverket i Piombino, som fanns och var igång när jag skrev ”Stål”, det har nu stängt. Arbetet var det som gav identitet till många människor, även om det så klart var problematiskt. Men nu har Italien avindustrialiserats. Industrierna försvann och inget kom i deras ställe. Om man inte har arbete, inte studerar och inte får höra att det finns en möjlighet till en bättre framtid, vad gör man? Det handlar bara om att överleva. Människor är helt övergivna. Det här är en skandal.

Vet du om du har läsare bland verklighetens Annor, Franscescor, Adeles och Marinor?

– Det är min allra högsta önskan att bli läst av de som vanligtvis inte läser. Som inte läser för att ingen har talat om för dig att läsande är något som ger dig konkreta möjligheter. Det kanske är en utopi men jag tror väldigt starkt på det. Jag hoppas att människor i ytterområdena, som de här tjejerna, läser de här böckerna. Det är ungdomar med en väldigt stor hunger, om de skulle läsa berättelser som inte är deras egna, så kan det bli ett redskap för att slåss emot sitt eget öde. Om de kunde få nya ord som inte är föräldrarnas eller grannarnas. Om de kunde få nya ord vore det en sådan otrolig styrka för dem.

Människorna i dina böcker är alla barn av 2000-talets italienska samhällsklimat. Berlusconi och framåt. Hur påverkar det dem?

– Det har gjort dem illa, väldigt illa. Jag kan garantera att det i varje kvarter som är som de här ytterområdena, så finns någon som Zeno.

Zeno är den person i ”Där livet är fullkomligt”, som Silvia Avallone själv identifierar sig mest med. Han läser, drömmer och skriver. Men har ändå väldigt långt till tankarna om att studera, ta sig in på universitet och ta sig bort från den plats där han lever.

– Det som man har sett inom politiken i årtionden, det är att man har tagit bort kulturen. Man har inte skjutit till några pengar till att utveckla skolan eller kulturen. Ändå är det ju konsten och skönheten som räddar oss, som Dostojevskij säger. Om man slutar tro på friheten, att man skulle kunna vara något annat, då är man som en fånge.

– De här ytterområdena är som fängelser, ingen studerar, ingen skapar, det är bara en ilska som växer och frodas där.

Silvia Avallone menar att politikerna på den extrema högerkanten utnyttjar den ilska som bubblar i ytterområdena.

– De kommer dit och pratar, men de pratar bara om syndabockar. De har inga lösningar. Det är ingen som säger att vi vill skapa skolor och jobb åt er, ingen pratar om konsten och den fria tanken. Jobben är viktiga, och de har man lämnat därhän i avindustrialiseringens tidevarv. Det går som en skarp gräns, det finns noll i de här områdena.

– Italien är fånget i sin nutid. Man har glömt sin historia och man blickar inte riktigt in i framtiden heller. Politiken ser inte människan längre, och det är ju politiken som borde stå för lösningen på människors problem.

Hon lyfter upp moderskapet som en symbol för vad politik borde gå ut på.

– Jag ville skriva om moderskapet som något altruistiskt, som kräver närvaro och ansvar. Vi borde ta ansvar för det vi har här och nu. Engagera oss i våra barn och hela världens barn. Det krävs ett uppror mot narcissismen och mot konsumtionssamhället, det leder inte till någon lycka. Moderskapet handlar inte bara om de egna barnen, utan ansvar för andra. Det är för mig en metafor för hur vi borde vara, hur vi borde göra. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Silvia Avallone

Ålder: 35

Bor: Bologna

Gör: Författare

Aktuell: Med sin tredje roman ”Där livet är fullkomligt”. Tidigare böcker: ”Stål” (2012) och ”Marina Bellezza” (2015). Samtliga Silvia Avallones böcker har översatts till svenska av Johanna Hedenberg och givits ut av Natur & kultur.