Fråga: Jag är snart 33 år och singel sedan flera år. Jag har ett bra jobb som jag trivs med, vänner och en bra relation med min familj och känner mig stabil generellt. Jag har funderat om det finns något konstigt i min barndom men kan inte komma på något som skulle vara onormalt. Jag skulle säga att jag haft en helt vanlig uppväxt med bra föräldrar och inga fler problem än vad jag tror de flesta har.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag är som sagt singel och känner mer och mer att jag vill hitta någon att dela livet med. Jag längtar efter trygghet, vänskap, närhet och lugn och vill gärna hitta någon att dela detta med.
Däremot är jag helt ointresserad av spänning eller våldsam passion – och sexuell attraktion är inte alls viktigt för mig. Allt det där som verkar vara det som alla andra är ute efter är inte något för mig. Jag kan som sagt själv inte se om det finns något som kan förklara att jag blivit sådan, min uppväxt känns helt normal och trygg.
Vad ska jag göra? Är det lika bra att jag ger upp min önskan att träffa någon? Hjälper det att gå och prata med någon? Kanske finns det något som ligger bakom som jag förträngt.
Svar: I ditt mejl formulerar du dig som att det skulle vara något fel eller konstigt med att vilja ha det du beskriver och du letar efter förklaringar och orsaker i barndomen. Om man mår dåligt, har svårt att få vardagen att fungera eller har svårt att ha relationer med andra människor kan det vara bra att fundera över vad det beror på.
Du beskriver dock att du mår bra, har goda relationer med vänner och familj och trivs med ditt liv förutom att du önskar en partner. Detta låter inte som något konstigt som skulle behöva behandling.
Att vara mer intresserad av trygghet och närhet snarare än passion och sexuell attraktion är inte något onormalt eller som behöver botas. Vi är olika och vi har olika syn på hur en kärleksrelation ser ut. I många andra delar av världen är inte passion och spänning det viktiga när man skapar relationer eller bildar familj utan det kan vara helt andra aspekter som värderas.
Tyvärr blir vi marinerade i normen kring ”den rätta kärleksrelationen” och det kan vara svårt att tänka sig något annat. Jag är dock helt säker på att det finns fler som känner som du.
Jag tycker inte du ska ge upp tanken på en relation utan i stället vara glad över att du faktiskt kommit underfund med hur du vill ha det och vad du värderar i livet. Att ha en sådan självkännedom är en styrka.
