Det tog inte många timmar efter att miniserien landade på Netflix innan det började rassla till i flödet i sociala medier och engagerade privatspanare började peka ut missar i dramat:
• Stig Engström flyr på fel sida av David Bagares gata.
• Det är inte bekräftat att han skulle ha sett Palme tre gånger under kvällen.
• Repliken ”Du kunde räddat mig den där kvällen” som Stig Engström säger till vapensamlarens dotter är rent påhitt (vilket för övrigt gäller stora delar dialogen).
Och så vidare, och så vidare.
Reagerade starkt gjorde också Skandiamannens närstående, i form av vänner och en tidigare fru till Stig Engström som själv porträtteras i tv-serien. ”En nidbild”, ”Känns som en av Robert Gustafssons gubbar” sa en familjevän till den bortgångna Stig Engström. Hon kände inte alls igen den udda, mobbade och bortkomna versionen av Stig Engström i tv-serien, sa hon till Expressen.
Så varför reagerade så många på ”Den osannolika mördaren” som om vi inte förstod att den var drama, när disclaimern ”Baserad på ett olöst brott” faktiskt flimrade förbi redan innan första bildrutan? Svaret är en både en komplimang och en kritik mot tv-serien: För att berättandet i serien är så övertygande.
Robert Gustafsson är lysande i rollen som uppmärksamhetstörstande grafiker med handledsväska, och miljöerna är (trots vissa anakronismer) skickligt återskapade nostalgitrippar.
Men. Rörlig bild kan vara extremt manipulativt. Det är just det som är styrkan med tv-serier och film - vi köper illusionen.
Detta berättandets magi skapar etiska problem, särskilt när verket gör anspråk på att ligga nära verkligheten. Då börjar fiktionen skava. Då spelar det ingen roll att vi vet att det är Robert ”Weiron i Ottan” Gustafsson som halkar runt vid mordplatsen i fatsuit. Vi köper illusionen. Och det är just vad Netflix velat.
För att bygga Skandiamannen till en karaktär som kunde ha utfört ett kallblodigt statsministermord har serieskaparna tagit sig en rad stora friheter kring sant och falskt.
Det är dramaturgi, dov spänningsskapande musik och helt påhittade samtal.
Det känns sannolikt för att det är uppbyggt för att verka så, smart tryfferat med tidningsklipp och nyhetssändningar.
Förvirringen kring sanningshalten ökas ytterligare eftersom ”Den osannolika mördaren” bygger på ett gräv gjort av Filter-journalisten Thomas Pettersson. Särskilt som ett metalager byggts in i tv-serien: En skådespelare gestaltar Thomas Pettersson i flera scener som ska visa tyngden i hans gräv. Trots att han i serien ju faktiskt är en fiktiv gestalt blir han blir detektiven som löser gåtan och hittar ”svaret”.
Boken ska inte betraktas som fiktion, men serien som baseras på den ska det. Det krånglar helt klart till det.
”Hittepå-true crime” slog Feminas kritiker Emma Gray Munthe fast om genren i sin text om ”Den osannolika mördaren” där hon kallade tv-serien för ”spektakulärt spekulativ”. Svårt att försvara etiskt, tyckte GP:s Viktoria Greve som konstaterade att publicitetsskadan för den enskilda knappast går att överblicka. Ett exempel är Stig Engströms exfru som i serien antyds veta mer om mordet än hon berättat, en mycket grov anklagelse.
Efter att ha läst om alla missar och uppenbara påhitt framstår ”Den osannolika mördaren” som en fiktionsserie kryddad med sanning, mer än en verklighet spetsad med fiktion.
Det är inte fel. Det är kreativ frihet och gör ”Den osannolika mördaren” spännande.
Men det är ett etiskt problem att Netflix kollrar bort tittarna i ett övertygande spänningsbygge när gränsen mellan fiktion och fakta är så extremt luddig.
Sannolikt inom ramen för fiktionen är självklart inte samma sak som sannolikt inom ramen för den faktiska mordutredningen. Här krävs en ordentlig dos källkritik av tittarna.
