– Jag lärde mig tidigt att förtränga alla känslor som var jobbiga, den enda som tilläts komma fram var ilska. Jag var så arg. Och därför tror jag att jag sökte mig till teatern tidigt, det blev ett sätt att få utlopp för mina känslor utan att behöva ta ansvar för dem själv.

Som 22-åring flyttade hon från hemorten Köping till Stockholm för att plugga teater.

– Jag kom in på en teater- och sångutbildning i Sundbyberg och där träffade jag ännu en eldsjäl, den här gången inom musiken. Och precis som min teaterledare en gång varit blev nu min sånglärare den som pushade mig till att satsa på musiken.

Musiken på heltid

Det var först 2005 som Sandra Vilppala bestämde sig för att helt släppa teatern och satsa på musiken på heltid.

– Jag spelade en helt fantastisk pjäs i Hagaparken, en tolkning av Victor Rydbergs Singoalla där jag fick plats att leva ut och verkligen gå in i rollen. Men där insåg jag att teatern inte längre gav mig någonting, i stället var det musiken i föreställningen som helt uppfyllde mig. Efter det la jag ner teatern och satsade på Fröken Underbar på heltid.

Duett med Sundström

Och det gick bra. Efter ett drygt år där Fröken Underbar hade spelat så mycket de bara kunde började arrangörerna kontakta Sandra i stället för tvärtom. Bokningarna blev fler och större. Och Fröken Underbar fick möjligheten att spela in en duett med Sandra Vilppalas ungdomsidol – Stefan Sundström.

– Det var en ren chansning, jag fick höra att en vän skulle gå på en fest där Stefan Sundström skulle vara så jag bad henne ta med demon till låten jag skrivit och skrev en lapp där det stod ”Jag har en våt dröm om att spela in en duett med dig”, skrattar Sandra Vilppala.

Kort därefter hörde Stefan Sundström av sig och samarbetet med låten ”En alldeles egen sol” drog igång.

– Låten handlar om panikångest, men det är förtäckt i en kärlekshistoria. Det hände mig en dag när jag bara klappade ihop på stan, kroppen slutade att fungera och jag var säker på att jag hade tappat det totalt. Jag ringde en vän som hämtade mig och körde mig till psykakuten på S:t Görans där de konstaterade en panikångestattack.

Sandra remitterades till bildterapi där hon i grupp tillsammans med andra fick sätta ord på det hon kände.

– Vi fick först ägna en timme åt att måla det vi kände och sedan satt vi i grupp och diskuterade varandras målningar. Det blev återkommande aha-upplevelser, det som andra berättade om kunde jag ibland relatera till och därmed förstå mina egna känslor bättre. 

Stängde av känslorna

Under uppväxten levde Sandra Vilppala nära missbruk, känslorna lärde hon sig tidigt att stänga av och gömma undan. 

– Att leva i en familj som inte fungerar där det finns enormt mycket destruktivitet gör att du redan som barn hamnar utanför ”det vanliga”, utanför den sociala normen, det skapade i sin tur en väldigt rabiat person. Jag tog till det extrema i allt. Kläder, sätt att vara på och intressen. I min lilla hemstad stack jag ut på alla sätt. Det finns fortfarande mycket ångest kopplat till Köping för mig. Men även om det finns sår som inte läkt helt än så har jag kommit långt i min egen utveckling.

En av de starkaste texter Sandra Vilppala skrivit är dödsannonsen till hennes pappa som blev låten ”Vänd dig inte om”.

– Mamma ringde och bad mig skriva texten till pappas dödsannons och jag bara totalvägrade, jag kan inte hyckla och skriva något fint, svarade jag. Och då sa hon, det behöver du inte heller. Jag fortsatte tokvägra, vi la på och så satte jag mig ner och skrev ändå.

”en del av mig är fast i dig

men du kände aldrig mig

vad du än gör nu

vänd dig inte om”

Soloalbumet Rista forever i hennes hjärta släpps den 12 november.