Riskabelt men underbart

Min första tanke när jag hör talas om Elsie Johanssons självbiografi är: behövs det verkligen? Elsie Johansson tillhör det gamla gardet arbetarförfattare som skrivit sjuttielva lätt förtäckta självbiografier om sin uppväxt. Hon slår visserligen inte Ivar Lo som skrivit tre långa sviter, men ändå, här finns Glasfåglarna, Mosippan, Nancy, Näckrosträdet etcetera. Dessutom är det inte ett ofarligt företag att skriva om den ”riktiga Elsie” (som den prosaiska titeln lyder). När man skrivit böcker som ligger nära inpå sitt eget liv riskerar bortslitandet av den tunna litterära väven att göra texten ointressant. Jaha, mamman hade inte perenner i fönstret utan pelargoner. Se där.

Men så börjar jag läsa Riktiga Elsie och genast faller mina farhågor. Elsie Johansson är en så pass skicklig författare att hon klarar av att skriva om samma ämne gång på gång. Hon vrider lite på perspektivet, ställer in skärpan och trycker av. I den bemärkelsen påminner hon om vår tids andra stora arbetarförfattare Kjell Johansson, som också skrivit fram samma barndomsminnen och samma scener sedan 70-talet. Riktiga Elsie är en underbar bok som berättar om den lilla flickan ”stigen ur stugmörker och drömmar” som sent i livet blev författare. Den börjar i tidig barndom och sträcker sig fram till debuten.