Recension: Lysande berättat om Elin Wägners glömda år

Jag är inget fan av Elin Wägner. I mina ögon är hennes mest berömda bok ”Pennskaftet” en blodfattig pratroman, hennes magnum opus ”Väckarklocka” anekdotisk och vetenskapligt föråldrad, hennes Smålands­romaner arkaiska i sitt tilltal. Vissa påstår att hennes ”ekologiska feminism” åter har blivit aktuell, men i mina ögon representerar den bara livmodersfeminism och teknikfientlighet. Det enda jag egentligen har kunnat läsa med behållning är hennes genombrottsbok ”Norrtullsligan”, om ett gäng kaxiga kvinnliga kontorister vid sekelskiftet. Den lever genom sin talspråkliga fräschör. I övrigt uppfattar jag hennes författarskap som föråldrat i tilltalet och idealistiskt – i dess sämsta bemärkelse – till idéinnehållet.

Det var därför med viss skepsis som jag började läsa Per Wirténs bok ”Europa, ständigt detta Europa” med undertiteln ”Elin Wägners förlorade kärlek”. Wirtén är visserligen en förnämlig författare med ett par underbara biografier bakom sig, exempelvis ”Herbert Tingstens sista dagar”. Men emellanåt dras hans med just samma problem som Wägner: han är för idealistisk, vilket hans föregående EU-bok ”Är vi framme snart?” illustrerade. Samtidigt inser jag att detta är en grund för en valfrändskap mellan författarna. Wirtén är trots allt en skribent som trivs bra bland borgerliga radikaler som den socialdemokrat utan klassanalys han är, för att uttrycka det lite elakt.