Kultur & Nöje

Realismens comeback i arbetarlitteraturen

Publicerad 7 januari, 2020

Bild: Bild: Shutterstock

Dagens ETC

Vad är en arbetarroman? Hade man ställt frågan till en kritiker för 20 år sedan hade hen troligen svarat något om statare, med stövlarna djupt nersjunkna i leran på en havreåker. Bilder av blåställ, lajnen och fabriken hade dykt upp tillsammans med namn som Ivar och Vilhelm. Hen hade kanske sagt något om det gyllene 30-talet – de stora eposens tid. Men det var då.

Rasmus Landström

Text

Ställer man frågan i dag skulle hen troligen tala om vårdbiträden, cykelbud och kontorsanställda. Nämna författarnamn som Hassan, Eija och Raja. Landsbygden och statarna skulle säkert kommit på tal, men även arbetslösa tjejer i förorterna.

Det som har skett är inget mindre än en revolution i den svenska litteraturen. Inte sedan 1930-talet har den svenska arbetardiktningen upplevt en sådan guldålder som under 00-talet. Mästerverken har kommit så gott som vartenda år, organiskt framsprungna ur de hundratals titlar som publicerats. Inom den kulturella offentligheten har klass kommit upp på agendan igen – och arbetarlitteraturen har med stor sannolikhet bidragit.