Det som har skett är inget mindre än en revolution i den svenska litteraturen. Inte sedan 1930-talet har den svenska arbetar­diktningen upplevt en sådan guldålder som under 00-­talet. Mästerverken har kommit så gott som vartenda år, organiskt framsprungna ur de hundratals titlar som publicerats. Inom den kulturella offentligheten har klass kommit upp på agendan igen – och arbetarlitteraturen har med stor sannolikhet bidragit.

Klasskildring kom tillbaka

Det började med att författare som Susanna Alakoski, Åsa Linder­borg och Torbjörn Flygt skrev om sina fattiga uppväxter under rekordåren i början av 00-talet. Litteraturvetaren Åsa Arping har kallat dessa böcker ”folkhemsromaner” och med dem var klasskildringen tillbaka.

Sen skedde det något igen runt 2010, då författare som Kristian Lundberg, Johan Jönson och Elise Karlsson riktade blicken mot samtida förhållanden på arbetsmarknaden. Nu började också medierna på allvar uppmärksamma ”arbetarlitteraturens återkomst”, en stor debatt kring klasshat i litteraturen utspelade sig 2011 och det talades om en ny generation som gav ”prekariatet” röst.

Med denna våg i backspegeln är det uppenbart att arbetardiktningens återkomst varit den i särklass viktigaste trenden under 00-talet. Redan 2002 konstaterade författaren och kritikern Tony Samuelsson i tidskriften ”Marginal” att den engagerade realismen blivit rumsren igen.

Får vara upprörd

Samhällsskildring och sociala konflikter duger som roman­stoff, litteraturen får vara upprörd och indignerad, författaren får vara ”undersökande”, ”vittne” och ”samhällsvarelse”. Hen tillåts ha utomlitterära avsikter, gestalta sin tid och försöka förändra läsarens verklighetsbild. Detta lade grunden för en kartläggning av det samtida klassamhället. Med Kristian Lundbergs ”Yarden” fick vi den första romanen om prekariatet, med Elise Karlsson den första arbetar­romanen i kontorsmiljö och med Johan Jönson blev vårdarbete ett centralt tema i den politiska samtidslitteraturen.

Ny generation arbetardiktare

Samtidigt var flera av dessa böcker inte ”proletärdikt” i någon traditionell mening. De låg så långt man kunde komma ifrån den episka, progressiva och maskulina anda som vi förknippar med genren. Ta Elise Karlsson ”Linjen” som exempel: ett stramt montage av korta, utmejslade, ibland närmast aforistiska scener. Formen svarar mot den arbetsplats som skildras: snabba personalombyten, ständiga prestationsmätningar och brutala uppsägningar samt en svärm av orelaterade ”möten” och ”projekt”.

Detta var helt enkelt en ny arbetarlitteratur för en ny tid. För första gången skrevs den huvudsakligen av kvinnor och den utspelade sig utanför de klassiskt manliga domänen. Böckerna som handlade om hemtjänsten var betydligt fler än fabriksskildringarna. Värt att notera också är att  litteraturen i huvudsak skrevs av en ung generation. Något som inte hänt sedan 70-talet.

I dag har vågen avtagit något, men detta betyder på intet sätt att arbetardikten spelat ut sin roll. En ny – litterärt stark – generation har fostrats och föreningen Arbetarskrivare har fördubblat sitt medlemsantal. Arbetarlitteraturen kommer därför knappast att försvinna i första taget.