Mötet

Ali Esbati: ”Rasismen är inget vi kan argumentera bort – då hade det redan hänt”

Publicerad 15 juni, 2021

Bild: Bild: Zanna Nordqvist

Dagens ETC

Den 22 juli 2011 såg Ali Esbati rakt in i Anders Behring Breiviks ansikte. Han såg inga känslor. Inget jubel. Ingen smärta. Bara en man som utförde ett jobb. Nu, tio år senare, släpper han en bok om händelsen och om hur samhället – även det svenska – har förändrats efteråt. Anna-Maria Carnhede har träffat honom för ett samtal om hat, problemen med att ta debatten med högerextrema och hur han pratar om rasism med sin dotter.

Anna-Maria Carnhede

Text

I hans vänstra handflata finns ett ljust ärr. Det är knappt synbart för ögat. Han tittar på det ibland, för att påminna sig om att det verkligen hände, att han var på ön den där regniga dagen den 22 juli då Norge drabbades av det värsta terrordådet i landets historia. Då 69 människor sköts ihjäl av polisuniformerade Anders Behring Breivik. Då Ali Esbati själv, i strumplästen – ömsom kristallklar, ömsom panikslagen och övertygad om att han skulle dö – lyckades gömma sig för massmördaren i vattenbrynet.

Ärret i handen är det enda synliga Ali Esbati bär på från Utöya.