I dunkelt ljus sitter Nadja Hjorton böjd framför en radiomikrofon. Hon vrider på mixerbordet, drar ena hörluren från örat och börjar med behaglig radioröst att berätta om sin dansresa. Fram träder en personlig berättelse om hur det kommer sig att hon i dag är utbildad dansare och koreograf. 

– Det är en dansföreställning delvis uppbyggd som ett sommarprat. Genom radioformatet kunde jag leta efter nya sätt att förhålla mig till och tänka kring koreografi, säger Nadja Hjorton.  

”Allt var möjligt”

Med det är inte bara genom radiopratet som publiken får närma sig dans. Plötsligt brister Nadja Hjorton ut i danssolon. Afrikanskt, funkigt och förlösande. På det viset vill hon skapa synlig dans såväl som dans inne i publikens huvud. 

– Ibland kan jag känna att jag redan vet vad som förväntas av mig när jag går till teatern. Jag ska sitta där och titta. Genom att jag har använt mig av radio så adderas något. Det är inte en interaktiv föreställning men jag hoppas att den uppmanar till någon typ av interaktivt tänkande, säger Nadja Hjorton.   

Publiken får möjlighet att spegla sin i Nadja Hjortons egen resa som startar i uppväxtens Uppsala. Hur hon som femåring dansar med osynliga fjärilsvingar på lägenhetens parkettgolv samma år som Olof Palme mördas. Hur hon som åttaåring, tillsammans med sina kompisar, framför en striptease till Roxettes låt Dressed for success. Hur hon som tonåring både vill vara en gitarrkille och hångla med honom.  Hur hon som vuxen själv har speglat sin egen dansresa i 1800-talets danspionjär Isadora Duncan. Till skillnad från idolen Isadora Duncan har Nadja inte behövt kämpa och slåss för att få syssla med dans. Det var ett socialdemokratiskt val.

– Jag tänker att då i den socialdemokratiska resten från folkhemmet, skulle och kunde allt vara möjligt. Att det inte var för att du var bäst som du kunde bli något utan för att det faktiskt var möjligt att bli det du ville. Kanske utopiskt, helt klart inte sant i dag och säkert inte då heller, säger hon. 

Stillsam gemensam reflektion

Det är en tanke som gör att Nadja också har lyft in föreställningen i en politisk kontext. Fram träder en bild av ett Sverige i förändring. 

– Jag upplevde att det var en annan tid när jag var barn, jag kände att jag kunde förändra och tycka något. Och det beror nog inte bara på ålder att det har förändrats.

Nadja Hjorton hoppas att Radiodance ska skapa en känsla av att det finns tid och rum för att tänka. 

– Jag har velat skapa ett långsamt flöde i föreställningen. Vi samlas kring radion för att gå igenom något tillsammans, säger hon. 

En gammeldags bild av familjen som sitter runt radion om kvällarna för att i lugn och ro få reda på vad som händer i världen. En gemensam stund där inte mobiltelefonen, tv:n och datorn konkurrerar med uppmärksamheten. En stund för stillsam gemensam reflektion, helt enkelt.