Mötet.

2019-08-09 13:15
Bild: Zilvinas Majauskas
Puffetikett
Dagens ETC

Rachel Ricketts: ”Jag ville arbeta för FN men blev helt cynisk”

”Alla i Kanada – och över hela världen – pekar bara på USA och säger att deras rasism är så hemsk, så att vi andra kan rentvå våra händer. Men det är inte så enkelt.”

Det säger aktivisten Rachel Ricketts, som det senaste året har kallat Sverige hemma. Dagens ETC möter henne i Malmö.

Vi ses en sommardag i Malmö och promenerar från stationen mot ett kafé med vegetarisk mat medan Rachel Ricketts utvecklar sina tankar kring rasism.

– I Sverige pekar många på Danmark och säger, ”vi är i alla fall inte som danskarna”. Alla vill tänka att att det är bra här, men det är uppenbarligen inte det när den högerextrema rörelsen fått ett sådant stort uppsving.

Det som spelar in är, enligt henne, att de som inte själva utsätts för rasism inte heller behöver reflektera kring att det finns.

– Väljer du att inte titta på det i dig själv och hur det nuvarande systemet hjälper dig är du en del av hur status quo med rasism, trans- och homofobi och förtryck mot de som har funktionsvariationer fortsätter. Tystnad är våld.

Hoppade av karriären

Rachel Ricketts arbetar som som ”racial justice”-aktivist, och håller i workshops, kurser och föreläsningar – både på nätet och i fysiska miljöer. Hon vänder sig till vita människor som vill undersöka och förändra sitt eget upprätthållande av vit överhöghet, men också till icke-vita som arbetar för att läka sin egen internaliserade rasism. Hon vill erbjuda praktiska tips till alla för att demontera det hon refererar till som det rasistiska heteropatriarkatet.

Rachel Ricketts arbetade som framgångsrik advokat hemma i Vancouver tills hon hoppade av den karriären för några år sedan, bränd både av arbetet och av juristutbildningen som saknade kompetens för att få icke-vita elever att känna sig trygga.

– Jag ville arbeta för FN men blev helt cynisk, när jag insåg hur lag och rättvisa är helt olika saker – och hur korrupta och byråkratiska NGO:er kan vara. Det är sällan man kan göra förändringen man vill i det systemet.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Svenskarnas skeva självbild

För ett år sedan flyttade Rachel Ricketts till Sverige, då hennes man kom in på en masterutbildning i Environmental management and policy i Malmö. Med sin bakgrund inom antirasistiskt arbete lade hon snart märkte till den kognitiva dissonansen hos det svenska folket generellt, där det finns en självbild av att man är antirasistisk och ”god”, och en tanke att bara för att de rasistiska partierna och rörelserna i sin nuvarande form är ”nya” så är det nya idéer. Hon konstaterar att tankesättet bakom med idén om den ljusa hudfärgen och ”svenskheten” som något upphöjt och bättre än andra har funnits där hela tiden.

Jag uppfattar att det blir svårt att prata om de här sakerna, som den vita svenska synen på sin egen överhöghet, eftersom det finns en motvillighet i Sverige mot att erkänna att det ens existerar en ”svensk kultur”.

– Precis, och tänk vilket inneboende privilegium det är att tro att man är ”kulturlös”. Som att man är ”neutral”! Vilken absurd sak att tänka, att ett helt land med hela Sveriges historia inte har nån ”kultur”. Det är så vi bevarar förtryck genom att bekräfta tron på att en kultur är ”ett tomt papper” – för då blir allt annat ”det andra” eller ”har en kultur”.

Hon påpekar hur det finns kultur överallt, precis som att Skåne är annorlunda än Stockholm.

– Vad är svensk kultur, vad är kanadensisk kultur? Det måste examineras på samma sätt som ”vithet” behöver utforskas.

Det finns mycket i svensk kultur som är positivt, anser Rachel Ricketts.

– Som föräldraledigheten i Sverige, det är ju ett kulturellt beslut, att det är värt något att stötta föräldrar.

Hon beskriver hur något av det som först slog henne när hon kom till Sverige var alla unga familjer på gatorna. I USA och Kanada som hon har mer erfarenhet från är det få unga som har råd att skaffa barn. Hon reagerade också på att många män är delaktiga i barnuppfostran, samt hur det är många som har funktionsvariationer – både mentala och fysiska – som kan leva självständiga liv i offentligheten, vilket man sällan ser på andra platser.

– Jag tänkte wow, det är här är fantastiskt, det är såhär det känns att leva i ett socialistiskt välfärdssamhälle som ligger i linje med mina värderingar.

Vill inte skaffa barn här

Ändå känner hon sig inte lockad av att skaffa barn i Sverige. Hon berättar om en artikel i New York Times om forskning som visade att Sverige är den bästa platsen i världen att leva på för kvinnor.

– Jag tänkte, visst, säkert för vita kvinnor. Föräldraledigheten och annat gäller för alla, men är du en icke-vit person (”person of color”) så kan man inte skilja på att vara kvinna, och att vara icke-vit. Om du ständigt blir utsatt för rasism på grund av din hudfärg spelar det ingen roll om det är bra att vara ”kvinna” i det landet.

Hon ser ut på gågatan utanför restaurangen, full av sommarfirande människor av olika ursprung.

– När man säger ”kvinnor”– vad pratar man egentligen om? Det är uppenbart att de menar vita kvinnor, som att det är ”neutralt”. Det är något feminist-rörelsen gör hela tiden. Pratar man inte om alla kvinnor kan man inte heller låtsas att man gör det.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Rachel Ricketts

Ålder: 34.

Arbetar med: ”Racial justice”-aktivist, healer, advokat och författare. Skriver ett utkast till en bok om spirituell aktivism och sina personliga upplevelser av rasism.

Bearbetar sorg efter möten med rasism

För några år sedan hjälpte Rachel Ricketts sin mamma att svälta sig till döds, efter åratal av enorm fysisk smärta från multipel skleros (MS). Innan dess behövde Rachel Ricketts ständigt bolla skola, arbete och vården av den ensamstående mamman. När sorgeprocessen sedan påbörjades upplevde hon inte att hon fick tillräckligt stöd.

De egna erfarenheterna inspirerade Rachel Ricketts att själv börja arbeta som ”sorge-coach”. Efter hand utvecklades coachandet till det kring en annan typ av sorgearbete: att bearbeta erfarenheten av att möta rasism.

Sorgeprocessen gäller både för de som själva utsätts för rasism men även för vita människor. Det är sällan kul eller enkelt att granska sina egna fördomar och sedan möta skammen vid insikterna om hur man själv fått fördelar i ett rasistiskt system, konstaterar Rachel Ricketts. Hon menar att genom jobba djupt inom oss själva, med våra fördomar och vår syn på andra människor, kan man sedan vara närvarande för att på riktigt lyssna på andras upplevelser – utan att genast sparka bakut och ta allt personligt.

– Det börjar inom oss. Om du inte kan titta på din egen skit kommer inget ändras.