– Som så många andra blev jag både förvånad och lite störd över att det plötsligt satt tiggare på gatan. Men jag bestämde mig att ta reda på vilka de var och var de kom ifrån.
Ett språkrör
Hon började prata med och fotografera tiggarna och sedan dess har Pirjo lärt känna många av de som bor i husvagnar i inre hamnen. Hon har också blivit något av ett språkrör för dem i kontakten med olika myndigheter.
– De är EU-medborgare och har därmed samma rättigheter på papperet som alla andra, men i praktiken hamnar de ofta mellan stolarna eftersom våra regler och lagar inte är anpassade för de här människorna, säger hon.
Svårt att leva
De har ingen fast adress och inget svenskt personnummer vilket gör det svårt att ens få enkla saker som ett bankkonto.
– När en av tiggarna fick ont i knät och var tvungen att uppsöka läkare, skickade landstinget en räkning på 3 500 kronor, en förmögenhet för de här människorna. Det är bara ett exempel på hur det fungerar, suckar Pirjo Holmström.
Hennes nya bok Vi vill inte tigga innehåller EU-migranternas egna berättelser och vad som har hänt under de två år som de tillbringat här. Boken illustreras med över 250 av Pirjos bilder. På onsdag den 16 december blir det dessutom vernissage på Galleri Granen. Då visas ett urval av bilderna, med huvudpersonerna själva på plats.
– Ja, det här blir på deras villkor. Fotografierna kommer inte att säljas utan de får själva behålla bilderna, säger Pirjo Holmström.
Situationen har inte förbättrats under de år som hon har följt EU-migranterna i Sundsvall.
– Nej, Sundsvallsborna är inte heller lika generösa som de var i början så de får allt mindre pengar via tiggeriet. Nu är de oroliga för vintern. Många av husvagnarna är i dåligt skick och dåligt isolerade, säger hon.