När isen ger med sig och Mickey Barnes, i den sjuttonde versionen av sig själv, faller mot sin död finns ingen hjälp att få. Eldkastaren som följt med på vägen ner är av större värde och Mickey kan med fördel ändå klonas på nytt, så varför skulle resurser ödslas på ett räddningsförsök? 

Inte ens döden är längre ett moraliskt hinder för kapitalismens framfart i Bong Joon Hos nya mörka sci-fi-komedi ”Mickey 17”, baserad på Edward Ashtons roman med snarlikt namn.

För att fly undan både ett havererande jordklot och en sadistisk lånehaj tar Mickey, spelad av Robert Pattinson, anställning på närmaste rymdskepp som en utbytbar anställd. En arbetare som är villig att dö i tjänsten för att sedan kopieras och återuppstå, om och om igen. 

Dödsfallen varieras åtminstone: vissa föranleds av oprövade mediciner, andra av intensiv strålning, och vissa av upptäcktsresor på den okända planeten Nilfheim. Mellan arbetstimmarna hinner Mickey umgås med sin flickvän (Naomi Ackie), bli bedragen av sin kompis Timo (Steven Yeun) och konstant bombarderas av propaganda från rymdskeppets politikerstjärna Kenneth Marshall (Mark Ruffalo) och dennes fru (Toni Collette).

Sann till tidigare alster som ”Parasite”, ”Okja” och ”Snowpiercer” lindar Bong Joon Ho samman fiktion och samhällskritik på ett mästerligt sätt, även om det i denna film ibland blir smått klyschigt. Men trots att Mark Ruffalos raljerande politiker-persona, och hans anhängare iklädda röda kepsar, skriver publiken lite väl på näsan är Bong Joon Hos film ett välkommet konstaterande i en samtid som återkommande vägrar kalla en sko för en sko. Förutom den tydliga kritiken av fascistoida politiker och mänsklig oförståelse inför den förödelse vi skapar sätter filmen även fingret på hur den arbetande kroppen alltför ofta utnyttjas till bristningsgränsen för vinningens skull. 

Filmen är den senaste i en mängd populärkultur som kretsar kring just prekariatet, den osäkra arbetarklassen. Medan den intergalaktiska arena där filmen utspelar sig känns långt från samtidens arbetsmarknad med gig-jobb och visstidsanställningar har de ett gemensamt: otryggheten som genomsyrar arbetet.

I ”Mickey 17” har denna så klart dragits till sin spets: kontrakterade dödsfall och klonade medarbetare hör som tur är inte än till vanligheterna i vardagens gigekonomi. Men klart står i vilket fall att samtidens ökande klassklyftor och avreglerade arbetsmarknader har färgat av sig på populärkulturen. 

Kontrakterade dödsfall och klonade medarbetare hör som tur är inte än till vanligheterna i vardagens gigekonomi.

Kanske mest uppmärksammad har den senaste säsongen av ”Severance” blivit, där tittare fortsatt får följa Mark S (Adam Scott) vars medvetande kluvits i tu – en del för privatlivet och en del för anställningen på företaget Lumon. En möjlighet för personer att fullt ut njuta av sin fritid eller ett ypperligt tillfälle att utnyttja en individ utan dennes vetskap? Det är svårt att veta.

En annan film som tar sig an samma problem (men med mer modest budget) är den dystopiska indierullen ”Lapsis” (2020). I en nära framtid tar huvudpersonen Ray (Dean Imperial) ett gig som kabelläggare för att tjäna ihop pengar till en pseudovetenskaplig behandling för sin djupt utmattade bror. Jobbet porträtteras som en kul friluftsutmaning med lättjänta pengar men visar sig vara allt annat än enkelt.

Likt annonser för telemarketing säljs dessa jobb hurtigt in med löften om möjligheter till självförverkligande, vardagsflykt och livsviktiga insatser för vetenskapen. Rays gig är en passiv inkomst och ett tillfälle njuta av naturen. Marks kontorsjobb en chans att undkomma vardagens depression. Och Mickeys kropp kommer att printas ut i prima skick efter varje dödsfall så det finns inget att oroa sig för.

För att arbetet inte ska kännas exploaterande förvandlas det i ”Severance” till ett spel. Siffror ska samlas och belöningar finns att hämta när oklara uppgifter fullbordats. I ”Lapsis” blir kabelläggningen också till ett poängplockande spel där arbetare konkurrerar med larvliknande robotar och blir påhejade av högoktaviga mobilröster. För Mickey är motiveringen mer altruistisk – hans misär främjar vetenskapen. Spelifieringen och vetenskapen tar bort fokus från det egna lidandet och blir ett sätt att få arbetaren att glömma bort hur ohållbar situationen egentligen är.

Distraktionerna till trots har alla tre gemensamt att de utnyttjas och förödmjukas. För alla är det sociala skyddsnätet minimalt. Mickey kan ändå kopieras på nytt, Mark S är egentligen inte sin egen person och Ray har själv tagit sig an uppgiften så det gör inget om de skadas.

Den tyska filosofen Isabell Lorey menar att dagens ekonomi premierar arbetarens skuld gentemot arbetsgivaren och att denna skuld i sin tur får väga tyngre än det sociala ansvar man kan tänkas ha både mot sig själv och människor runt om en. 

När Mickey initialt får frågan om han läst villkoren för anställningen oroar han sig mer över att inte ha tillräckliga kvalifikationer än att arbetet i sig innebär stor fara. Ett talande exempel på hur skuld och tacksamhetskänslor väger tyngre än det egna livet. 

Behovet av en inkomst gör att man accepterar vilken position man än kan tänkas få, bara det är bättre än alternativet. Denna skuldkänsla griper delvis tag i samtliga protagonister; vikten av vad man lovat att utföra väger tyngre än den egna kroppen och den egna agensen.

Behovet av en inkomst gör att man accepterar vilken position man än kan tänkas få, bara det är bättre än alternativet.

Protagonisterna genomsyras även av en naiv idé om att människor inte skulle utnyttja varandra för vinstens skull. Acceptansen för att den arbetande kroppen utsätts för våld blir närmast absurd när Mickey 17 själv vägrar skada Kenneth Marshall, mannen som utan tvekan hade avrättat både honom, hans dubbelgångare, den nya planetens urinvånare och säkert även resten av den arbetande massan. Det finns något fint i att vägra att skada någon trots att de orsakat andra lidande, men uppvaknandet ur denna naivitet utgör också en nödvändig brytpunkt.

Filmen utforskar hur mycket en människa tål innan hon inser att situationen är ohållbar. I vilken mån vi känner ansvar och skuld till dem som betalar vår lön och på så vis sörjer för vårt uppehälle. 

Hur mycket pengar är utsattheten värd? Vilket värde har egentligen ett våffelkalas om man aldrig får ha ett eget liv? Vad spelar det för roll att Mickey ”lär sig falla rätt” om han ändå ska dö?

Vad spelar det för roll att Mickey ”lär sig falla rätt” om han ändå ska dö?

Det är först när problemet blir kollektivt som protagonisterna inser hur skev deras situation är. Mickey 17, som borde ha insett att något var fel redan innan, vågar först stå upp för sig själv när Mickey 18 kommer in i bilden. Kollegorna i ”Severance” och gig-arbetarna i ”Lapsis” börjar i sin tur utforska sina känslor kring arbetet först genom kontakten med varandra. Tryggheten i kollektivet gör det möjligt för dem att ifrågasätta det system som utnyttjat dem.

I en tid som verkar lida av kronisk beröringsskräck för mångt och mycket är det välkommet med science fiction som inte helt flyr verkligheten utan uppehåller sig i det som skaver. Som oavsett om det blir klyschigt bänder upp de sprickor som ändå finns och poängterar det brutala i samtiden.