Kultur & Nöje.

2019-07-09 16:00
  • I dagarna är det premiär för Ari Asters redan omtalade skräckfilm ”Midsommar”, där handlingen utspelar sig under ett minst sagt annorlunda firande där fokus ligger mer på blodiga ritualer än på sill och nubbe. Bild: Press
    I dagarna är det premiär för Ari Asters redan omtalade skräckfilm ”Midsommar”, där handlingen utspelar sig under ett minst sagt annorlunda firande där fokus ligger mer på blodiga ritualer än på sill och nubbe.
  • Bild: Press
  • Bild: Press
Puffetikett
Dagens ETC

På midsommar kan ingen höra dig skrika

Med Ari Asters hipsterifierat blomsterprydda blodsriter i ”Midsommar” står det klart att vår svenska försommartradition är hetare drömstoff än någonsin, skriver Karolina Bergström.

I dagarna är det premiär för ”Hereditary”-regissören Ari Asters redan omtalade skräckfilm ”Midsommar”, där handlingen utspelar sig under ett minst sagt annorlunda midsommarfirande i natursköna Hälsingland.

I den svensk-amerikanska samproduktionen, som i verkligheten är inspelad i det mer produktionslönsamma Ungern, ligger fokus snarare på blodiga ritualer och vitklädda ungmör än på den traditionella sillen och nubben (även om de visserligen förekommer här med). Aster, som själv beskrivit sin film som en ”Trollkarlen från Oz” för perversa, går girigt loss på vår mest omhuldade tradition i vad som bäst kan beskrivas som en folkloreskräckis med Ruben Östlund-vibbar.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Hedniska komponenter

Kanske är det inte så konstigt att en av våra största högtider nu blivit till amerikansk rysare, med sina hedniska komponenter som att dansa kring en gigantisk fallossymbol, eller för den mer progressivt lagda en midsommar­vulva. Det är knappast heller konstigt att tyska Ikea för ett antal år sedan gjorde en satirisk reklam på temat, där svenskarna mest framställdes som brännvinspimplande bondlurkar. Att år efter år hänge sig åt synbart paganistiska ritualer som Små grodorna-dansen, och på köpet knutet till årets ljusaste natt, är för vilken utomnording som helst lika exotiskt som någonsin de bisarra riterna i sjuttiotalskultrullen ”The wicker man”, vilken också fungerat som tydlig inspiration för Midsommar.

Nu är just midsommarfirandet i ärlighetens namn ingen unik svensk företeelse. Undertecknad har själv firat in sommarsolståndet bland hippies på nittiotalets polska landsbygd. I andra europeiska länder som Kroatien, Estland och Spanien finns gamla traditioner av att hoppa över en midsommarbrasa för själsig rening.

Men ingenstans är midsommartraditionen en så pass grundmurad institution som här, vilket huvudstadens öde gator kring högtiden vittnar om, och med traditioner som virvlande folkdans kring majstången och sju sorters blommor under kudden är det inte heller märkligt att en av svenskarnas största högtider fått en sådan mytomspunnen aura.

De senaste åren har den nätbaserade skräcken blommat ut i filmer som ”Unfriended”, ”Friend request” och i förra årets thriller ”Searching”, där en fars sökande efter sin försvunna dotters aktiviteter på sociala medier leder till chockerande upptäckter. Just därför blir filmer som ”Midsommar”, där det enda bruket av modern teknologi sker i filmens början, till något av ett andligt reningsbad med sin teknikbefriade tidlöshet.

Skrämmande teknikförlust

Kanske var 1967 års ”Det djävulska ögat”, där arbetare på en vingård tar till paganistiska offerriter för att rädda årets skörd, och tidigare nämnda ”The wicker man”, där en polismästare på jakt efter en försvunnen flicka hamnar i händerna på en keltisk kult, lite av en cineastisk backlash mot dåtidens teknologiska utveckling, en utveckling som i dag ökat till hyperdigitaliserad warphastighet. I en tid när hela våra liv ryms i en minimal smartphone är en presumtiv förlust av mobiltäckningen förmodligen något av det som skrämmer oss allra mest, och definitivt när förlusten kommer i sällskap av hedniska dödsritualer och Waco-liknande sektsamhällen.

Med senare års filmsuccéer som Cannes-belönade trolldramat ”Gräns” och norska ”Trolljägaren” samt ”Thale”, där folkmyter om bergstroll och skogshuldror klätts i modern filmisk skrud, står det också klart att nordiska myter och sägner överlag står högt på filmbranschens agenda.

Svensk folklore lockar

I ett så pass glesbefolkat land som Sverige, som för övrigt utsetts av organisationen Zombie Research Society till det tionde säkraste landet i världen att befinna sig i när zombieapokalypsen väl kommer, finns också gott om plats mellan granar och myrar att fritt kunna fabulera fram både mordiska vittror och egenartade samhällen likt det fiktiva Hårga i ”Midsommar”. Och med en landyta som täcks till mer än hälften av frodig skog är det heller inte konstigt att svensk folklore lockar till sig både utländsk publik och mythungriga regissörer.

Så, den sverigedemokratiske kommunpolitiker som för ett antal år sedan uttalade sin oro över att nyanlända skulle kunna utgöra ett hot mot ”fornminnen som julafton och midsommar” behöver knappast bekymra sig längre – med Asters hipster­ifierat blomsterprydda blodsritmidsommar står det klart att vår svenska försommartradition är hetare drömstoff än någonsin.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter