Omsjungen velighet

– Vi har blivit förvånade över hur många låtar som handlade om alkohol, säger Magnus Öhrn om forskningsprojektet som han inlett tillsammans med kollegan Per Anders Wiktorsson på Stockholms universitet.

– Texterna svarar på politiska händelser i samtiden, som att mellanölet togs bort från butikerna och alkoholreklam förbjöds. Låtskrivarna reagerar på det och står i dialog med sin samtid i väldigt stor utsträckning. Man resonerar om att staten både tjänar pengar på alkoholkonsumtionen och samtidigt försöker minska den, till exempel.

Den livsstil som rockmusik förmedlar är intimt förknippad med alkohol, konstaterar han. Sex, drugs and rock n’roll är ett välkänt koncept. Det var också därför Magnus Öhrn och Per Anders Wiktorsson ville undersöka hur alkoholen gestaltades i svensk rockmusik på 70- och 80-talen. Då var genrens publik dessutom förhållandevis ung. Men låtarna andas inte bara en glorifiering av alkoholen och uppror mot överheten. Där finns också en tydlig ambivalens, menar Magnus Öhrn.

– Det är en del diskbänksrealism och en och annan rad om att supa ner sig och hamna på parkbänken.

Så någonstans håller man med auktoriteterna då?

– Ja, omedvetet gör man nog det.

Finns det inga exempel på musiker som bara gör låtar om att det är skönt att vara full?

– Nej, egentligen inte utan en ironisk blinkning. Det beror förstås på hur man tolkar texterna. Men Nationalteatern menar väl inte att livet är en fest i sin text med det namnet.

Ni har tittat på 70- och 80-talet. Men sjungs och rappas det inte om berusning också nu?

– Jo, i allra högsta grad. Och där tror jag också att man kan se just en annan attityd, som är mer bejakande.

Även Bellman skrev ju om alkohol på 1700-talet, är det här något som vi har ett behov av att behandla i musiken?

– Ja, det tror jag. Vi ser det också ännu längre tillbaka i musiktraditionen än Bellman, och senare i snapsvisor och kupletter. Det är också en tradition som 70- och 80-talets rockmusiker ser tillbaka på. ”Drick min broder, drick” i Nationalteaterns text är ju en väldigt tydlig blinkning till just Bellman.

Är det typiskt svenskt, eller har berusning haft samma roll i utländsk musik?

– Det hade varit roligt att jämföra med amerikansk eller tysk musik till exempel, men det har tyvärr inte gått, eftersom det finns så lite forskning. Kanske är det något typiskt svenskt, som vi också delar med till exempel Finland. Det vore inte omöjligt. Särskilt det ambivalenta förhållningssättet. Vi verkar ha en hangup på det här.