Om ”farlig” konst och sanningens pris

Det är en av de där stekheta dagarna i början av sommaren och jag har tagit mig till Millesgården för att se en samlingsutställning med tysk expressionism. Går i maklig takt och tittar på verken. Det är som sig bör färgstarkt och uttrycksfullt. Vissa verk känner jag igen. Andra inte. Är sådär halvt närvarande och är i tankarna redan på väg ut till den soliga parken.

Men så plötsligt stannar jag till. Det är Ernst Ludwig Kirchners ”Vandraren” som sprider en isande kyla rakt genom rummet. Han står där med sin kutade rygg, sin käpp och tittar på mig. Tycks ha vandrat genom historien för att stanna till just här och säga något. Jag följer vandrarens blick och börjar läsa de korta texterna som står om varje konstnär som finns representerad på utställningen. Där står som vanligt när hen föddes, om utbildning och framgång men så därefter: ”senare beslagtogs hans verk av nazisterna i utrensningen av entartete Kunst.” Alltså den nazistiska beteckningen på konst som ansågs degenererad. Och på nästa: ”hans verk avlägsnades från museerna i utrensningen av entartete Kunst.” Och så upprepas det. Om och om igen.