– I de tidigare böckerna har det varit en plats som jag har flyttat till och skildrat som inte riktigt har varit min. Jag tänkte mycket på Skåne som plats, vad den är och hur den skildras, det finns inte så många nationellt kända skånska författare jämfört med typ Norrland. I Skåne fanns det bara en och det är ju Piraten.
Piraten, eller Fritiof Nilsson Piraten, är en skånsk författare vars kändaste verk är ”Bombi Bitt och jag”, en humoristisk skildring av den skånska landsbygden. Maria Maunsbach beskriver sin nya bok som en uppdaterad version av Piratens 90 år gamla verk. Att ta avstamp i hans verk gav henne nya möjligheter.
– Det märkliga är att det finns en helt annan närhet i att skriva om en plats och ett sammanhang som man har vuxit upp i. Min plats, min hemby, i kombination med hans stil gjorde att jag på något sätt blev mycket, mycket friare i mitt eget skrivande.
Piraten har med åren blivit en symbol för Skåne menar hon, och innan hon började med boken hade hon inte läst särskilt mycket av honom. Hon förstod inte riktigt hur viktig han var för många, ännu mindre vilken typ av läsekrets han hade.
– Det är primärt gubbar som älskar Piraten. Jag tyckte att det vore jätteroligt om jag som är 32 år och kvinna tar mig an den gubbsymbolen och ser om jag kan hitta något i honom.
Är boken ett sätt för dig att reclaima din egna ”bonnighet”?
– Ja men absolut, det skulle jag säga. Kanske inte så mycket i att boken skulle handla om mig men bara genom att skriva om detta. Bonniga tjejer och kvinnor är en sån grupp som vi kollektivt kan driva med, det är en sån stereotyp i humorn. Jag fick absolut inte ha en sån ton, så det blev verkligen en övning för mig i att själv börja uppskatta deras gränslöshet och smaklöshet. Det blev såklart också någon typ av terapi på något sätt gentemot mitt förgångna jag.
Brottades med egna fördomar
Att skriva om bokens bonniga tjejer utan att ha en dömande eller hånade ton blev en utmaning. Huvudpersonen Freja Morgonstjerne delar trots allt många likheter med författaren: Båda är från Höör, är författare och i samma ålder. Mycket av det som karaktärerna gör i boken tycker Maria Maunsbach är så pinsamt att det var svårt att inte försöka distansera sig från dem. Som en scen i boken där de går på en 20-årsfest på landet med temat ”Pussycat dolls” där det finns en sexleksaksförsäljare.
– Jag tyckte det var så svårt att inte markera mot det av ren automatik nej nej nej så där är inte jag, så skulle jag aldrig göra. Och då behövde jag skriva om den gränslösheten på ett varmt sätt. Det har varit intressant att se hur jag positionerar gentemot mig själv nästan.
Den bonniga tjejen var för Maria Maunsbach någon som såg ut som en billig Paris Hilton-kopia och inte visste något om staden, i alla fall under den tiden som boken utspelar sig på, mellan sent 90-tal till 2008.
– Det hon kan är en liten plats och den sociala kulturen som finns där, det är det som gör henne bonnig. Om stadens ideal är att man är kontrollerad och för sig väl, så är det inte något som finns i den bonniga tjejen särskilt mycket.
Den egna bonnigheten har med åren försvunnit alltmer, men ännu finns vissa spår kvar.
– Det är nog ingen som skulle se det i mig idag på det sättet, men kanske ändå min humor och mitt sätt att skratta. Det är svårt att säga, mycket av det där slipas ju bort men det finns inom en i själen.
Kommer du fortsätta utforska det här temat?
– Jag vet inte. Jag tror jag är lite trött på den kvinnliga separatistiska världen kanske så det kommer bli något annat. Jag är lite intresserad av att skriva om en väldigt, väldigt sexig kille, jag är inspirerad väldigt mycket av Magic Mike nu.
